Idag är det Internationella kvinnodagen och därför tänkte jag att jag skulle skriva lite om en av mina kvinnliga förebilder. Jag har visserligen aldrig träffat henne, men det jag hört berättas om henne gör att jag ändå känner mig mycket nära henne. Och även om jag har skrivit om henne tidigare så hävdar jag att kvinnor av hennes kaliber tål att berättas om många gånger.

Min farmor, Hilda Viktoria, var uppvuxen under oerhört fattiga förhållanden, ensam med mor och syskon i en backstuga, och tvingades tidigt ta tjänst som piga. Där mötte hon kärleken i en femton år äldre lantbrukare, som var ogift och brukade föräldrarnas lilla gård, och blev sedermera mor till femton barn.

Historiskt sett har det förstås förekommit både femton och ännu fler barn i en barnaskara men under första hälften av 1900-talet hade det blivit ganska ovanligt. Så ovanligt, faktiskt, att det pratades en del om den stora familjen i trakten. När min mamma var barn på 1930-talet fick hennes far, som hade släkt i Karlskoga, höra talas om den stora familjen som hade ”så många onger” och mamma gjorde stora ögon när det hela avhandlades under ett middagssamtal. Föga anade hon då att hon en dag skulle presentera ättelägg nummer tretton som sin blivande make.

Som liten funderade jag ofta på hur det kändes att vara en del i en så stor syskonskara. Jag hade ju bara ett syskon, och mamma hade tid för oss båda, men hur kunde en mor ha tid för femton barn? Kunde man verkligen känna sig lika älskad och sedd om man hade fjorton syskon som om man hade ett enda?

Jag försökte ställa den frågan till pappa, men han förstod den inte, och jag insåg med tiden varför. Både han och hans syskon hade alla känt sig lika älskade som jag själv gjorde. Farmor hade tid för alla sina barn och hade dessutom förmågan att få alla att känna sig unika. Varje berättelse jag hörde innehöll något eget – ett särskilt band mellan mor och barn – och alla barnen växte upp till skötsamma, arbetsamma vuxna.

Pappa hade många minnen av farmor, men han berättade särskilt ofta om när han hade gjort lumpen och kom tillbaka hem. Då var farfar död sedan många år, och farmor bodde kvar på hemmanet och hade hjälp av ett par av de äldsta sönerna att driva lantbruket. Något överflöd av pengar hade hon förstås inte, men farmor visste hur man skulle få pengarna att räcka och även kunna spara en liten slant. När pappa kom hem från regementet stod två par nya skor och väntade på honom.

Det låter förstås inte så märkvärdigt idag, när det finns människor som anses vara ”utsatta” trots att de bär skor som kostar tusentals kronor. Men för pappa, som kom direkt från lumpen utan ett öre på fickan, betydde det oerhört mycket. Han glömde aldrig hennes omtanke och han fick alltid en tår i ögat när han pratade om det.

Kvinnor som min farmor är sorgligt bortglömda idag. De ses sällan som förebilder – snarare utmålas de som offer för ett patriarkalt samhälle och en förlegad kvinnosyn. Men min farmor såg sannerligen inte sig själv som ett offer, snarare tvärtom. Hon visste vem hon var och hon visste sitt värde – hon visste dessutom att värdera sina nära och kära och fylla deras liv med värme och kärlek.

Jag undrar vad Hilda Viktoria skulle tänka om hon återuppstod för en dag och blev varse hur styvmoderligt den traditionella kvinnorollen behandlas i dagens Sverige. Jag tror hon skulle bli genuint ledsen, men inte för sin egen skull – inte för att hon och hennes systrar förminskas – utan för alla de kvinnor som på fullt allvar tror att äktenskap och moderskap är en kvinnofälla.

Bild: Artikelförfattarens farmor och farfar, tidigt 1900-tal