Man vet inte om nationalekonomi är vetenskap eller religion. För trettio, fyrtio år sedan var det tveklöst en vetenskap. När jag skulle tentera på keynesianismen så antydde jag lite försiktig att Keynes hade en del ockulta uppfattningar men när jag upptäckte examinatorns alltmer surmulna blick ställde jag mig på bromsen och fick examinatorn att acceptera att mitt säregna svar berodde på att jag missförstått hans frågor. Sedan växlade vi in på det rätta synsättet – det vill säga att nationalekonomi självklart är en vetenskap – och hade därefter en trevlig eftermiddag.

Under nästan tio år arbetade jag i biståndsbranschen, först för FN, sedan för SIDA. Jag jobbade i ett antal olika länder: Brasilien, Indien, Etiopien och sist som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau.

Utan bättre stöd än min intuition påstår jag att alla debatter, nästan alla i varje fall, rör sig på flera, åtminstone två, synbarligen osammanhängande plan vars inre förbindelser endast de skarpaste hjärnorna, sådana som Sherlock Holmes, Hercule Poirots och min, lyckas blottlägga. Som ett klargörande exempel kan jag nämna en livlig, just nu pågående debatt som på ett plan handlar om huruvida havregrynsgröt är fullgod föda för barn och på ett annat vem som har ansvaret för människornas, särskilt barnens, försörjning.

Någon gång i höstas när Tidöregeringen just hade presenterat sitt program framförde jag försiktigt att den nya paradigmskiftespolitiken nog skulle bli en hårdare nöt att knäcka än vad Tidögänget anade. De trodde – som så många andra – att socialdemokraterna med stödpartier var huvudfienden och att valet hade knäckt ryggraden på motståndaren.

I slutet av 1970-talet, när en oljechock drabbade världen för att en del arabiska oljeländer skapat ett oligopol som hette (och fortfarande heter)  OPEC, fick västvärlden för första gången uppleva det kombinerade obehaget av att hunsas av länder som enligt vår uppfattning skulle hunsas av oss, inte tvärtom, och ovanpå detta erfara ett helt nytt makroekonomiskt svaghetstillstånd som döptes till stagflation, alltså att vi hade dålig tillväxt och inflation på samma gång. Det var något helt nytt som skakade världen för det betydde att man inte längre kunde lita till den keynesianska räddningen som gick ut på att trycka pengar för att öka efterfrågan och produktionen. 1970-talet blev ett memento mori för västvärlden.

Numera blir man, jag i alla fall, sorgligt påmind om att vi lever i ett land på deken, ett land som därtill ingår i en kulturkrets, den västerländska, som också är på deken. Vad vår dekadens beror på är svårt att förklara. Hur skulle vi förresten kunna förstå vår nedgång när vi inte begriper – eller ens besvärar oss med att försöka begripa – hundrafemtio års uppgång som placerade Sverige bland gräddan av jordens framgångsländer?

Många som liksom jag är skeptiska till den politiskt korrekta politik som förs i Sverige menar att denna politik, som de gärna kallar ”vänster” eller ”socialistisk”, kunnat dominera eftersom de borgerliga politikerna förförts av socialdemokraterna att precis som dessa bedriva vad som i praktiken är socialdemokratisk politik.

År 1974 fick Sverige en ny regeringsform som artikulerar det då nymornade politikerväldets uppgifter och tydligt förelade dess medlemmar att deras gemensamma mission var att värna och vidareutveckla den svenska välfärdsmodellen så som den beskrevs i den nya grundlagen och på detta fundament förkunna Sverige som ett politiskt korrekt föredöme för hela världen.

Livet är fullt av mysterier eller i varje fall oförklarade händelser som genom det blotta töcken som omger dem ger människan ett mått av obehag, mig i alla fall. Så har jag exempelvis problem med det ryska anfallet på Ukraina i februari 2022. Hur kunde ryssarna åka på en sådan nit redan från början? De hade räknat med att underkuva Ukraina på någon vecka, stridsvagnsbesättningarna påstods ha packat finuniformer till den stora segerparaden som skulle anordnas i Kiev. Men nu är kriget inne på andra året och det finns inget slut i sikte. Hur kunde ryssarna felbedöma sina krigschanser så kapitalt?

Karl Marx hade, sammanfattningsvis, två grundidéer, nämligen att:

1. kapitalismen skulle gå under på grund av sina inre drivkrafter samt att
2. socialismen skulle komma i dess ställe.