I dessa tider av fejk njevs, desinformation och ifrågasättanden av politiker och myndigheter, är det viktigt att inte blott stanna vid ytan, utan även gräva djupare för att dränera det träsklandskap som utgörs av den så kallade ’svenska kulturen’. Jag syftar osökt på Astrid Lindgren, som vid flera tillfällen ifrågasatte våra högsta, våra förtroendevalda politiker.
I medierna i Kenya och Tanzania förekommer en svensk pojke som har adopterats av massajstammen. Han heter Oscar.
Massajerna lever på båda sidorna om gränsen mellan de två östafrikanska länderna. De utgör en mycket liten del av befolkningen men får mycket uppmärksamhet på grund av sin traditionella livsstil.
Sverigedemokraterna föreslår att bidrag för arbetet mot rasism ska avvecklas. Förslaget får positiv respons på sociala medier och många är överens om att rasism inte är något svenskt problem utan finns i minst lika hög grad hos invandrargrupper.
Det är inte så att jag gillar trängsel. Hong Kong och Gröna Lund fyller mig med fasa. Och jag är inte den ende som ogillar folksamlingar. Hur Google gör för att formulera synpunkter på allt vet jag inte men till påståendet ”världen är överbefolkad 2023” ger han 54 500 kommentarer medan ”världen är underbefolkad 2023” bara får 790 träffar.
Sverige behöver ett kvalitetssäkrat betygssystem. Det står klart för de flesta. En del reformer upplevs så självklara att det är svårt att förstå varför de inte är genomförda. Patrik Engellau skriver här på Det Goda Samhället om det svenska betygssystemet och behovet av att stöpa om det. Inte minst för att få bukt med betygsinflationen. Jag kan bara hålla med.
Ekot rapporterar att miljösituationen och luften i Bangladeshs huvudstad Dhaka är så dålig att livslängden för invånarna förkortas med åtta år och barnen blir sjuka och dör. Detta är naturligtvis helt förfärligt.
Sverige och Frankrike liknar varandra på många vis. Båda är omkring tusenåriga nationalstater, trots vad vissa historiker tror (se Azar Gat). Båda var tills nyligen kulturellt relativt homogena länder och båda har under sekler haft en stark centralmakt.
Hur mår unga amerikaner? Det ser inte ljust ut när man tittar på siffror från Pentagon som visar att mer än tre fjärdedelar (77 procent) av unga män i USA är odugliga för militär tjänstgöring.
En god vän brukar säga till mig att journalistkåren idag riktar sig till varandra, och andra privilegierade grupper, och inte till vanligt folk. Det påmindes jag om när jag läste denna TT-artikel, där måltidsforskaren Richard Tellström intervjuas. Hans bästa tips för dem som fått en allt tunnare plånbok under senaste månadernas skenande matpriser? Att leta fram löjrom och andra ”bortglömda delikatesser” ur frysen.
Jag har märkt att folk ofta tar mycket illa vid sig om man anklagar dem – om man törs anklaga dem – för vidskepelse. ”Vidskepelse”, står det i Wikipedia, ”är en tankevilla om verklighetens beskaffenhet som inte baserar sig på kunskap eller förnuft”. En värre förolämpning kan man knappast rikta mot någon än att de tror på tomtar och troll. Jo, det skulle i så fall vara tomtar och förklaringar från Davos. Det är till och med värre än det där som en del uppretade afrikaner hotar att göra med din morsa.
Sanna Marin, född 1985, var Finlands socialdemokratiska statsminister mellan 2019 och 2023. Redan vid 34 års ålder blev hon världens näst yngsta tjänstgörande statsledare, den yngsta kvinnliga regeringschefen och Finlands yngsta statsminister någonsin. Hon har en magisterexamen i offentlig förvaltning, är vegetarian och kommer ifrån en regnbågsfamilj (hon uppfostrades av sin mor och hennes kvinnliga partner).
”Hatbrott” är ett samlingsnamn för de lagöverträdelser som beskrivs i lagen om hets mot folkgrupp och lagen om olaga diskriminering. Även andra brottsrubriceringar kan innehålla element som gör dem till ”hatbrott” förutsatt att motivet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan grupp av personer på grund av hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning och könsöverskridande identitet eller uttryck. (Puh!)
Professorn emerita i spanska tillika Sveriges troligen uthålligaste, envetnaste och bitskaste skoldebattör Inger Enkvist är samtidigt så blid i tonen att den som läser hennes senaste bok Kunskap i kris – Ideologier i svensk skola på 2020-talet, jag till exempel, kan bli förvirrad och drivas till desperata åtgärder såsom att läsa boken två gånger (vilket inträffat i det här fallet och ganska lätt låter sig göras eftersom boken bara innehåller 168 sidor och dessutom gång på gång presenterar sitt huvudbudskap fast så milt att det riskerar att fläkta förbi som en sommarvind).
TV-programmet ”Gift vid första ögonkastet” är för homogent, deltagarna är enbart vita medelklassmänniskor. SVT speglar därmed inte hela Sverige trots sitt uppdrag att göra just det. Enbart vita människor ansöker till programmet, därför bör SVT aktivt arbeta för att få in även andra etniciteter och hudfärger.
I hela mitt liv har jag varit mer förtjust i påsken än i julen. Det säger en hel del eftersom jag älskar julen så mycket att jag börjar längta redan i oktober. Men påsken är mer kravlös, både när det gäller umgänge och mat och hur man förväntas fira den. Det är också den högtid då våren verkligen är i faggorna, om den inte redan kommit, och när kvällarna är ljusa och ibland till och med milda. Det gör gott i själen.
Efter att Finland nu blivit medlem i Nato väcks kritiken mot Socialdemokraterna. Det är på grund av dem som Sveriges medlemskap dröjer, menar många upprört på sociala medier.
Det mesta som skrivs i tidningarna eller på annat sätt framförs i övriga medier – eller, för all del, i normala vardagssamtal – är ogenomtänkt och meningslöst. Men syftet är inte att den sortens diskurs alltid ska vara så himla djuplodande. Jag tror snarare att den sortens vardagspladder har en helt annorlunda mening, nämligen att göra livet, det vill säga umgänget människor emellan, någorlunda uthärdligt.
Donald Trump ställs inför rätta och har nu hörts om åtalet i en domstol i New York. Samtliga nyhetsredaktioner i svensk statlig radio och TV befinner sig i ett närmast deliriskt tillstånd.
Det har under några veckors tid gjorts långa inslag om saken. Korrespondenter på plats, politiska expertkommentatorer, kännare av det politiska systemet och rättssystemet i USA har fått säga sitt. Innehållet i alla dessa inslag är lika med noll.
Påsken, liksom de flesta svenska fester, är ett exempel på hur det hedniska och det kristna sammansmälter i svensk kultur. Ordet påsk kommer från hebreiskans ”pesach” som betyder ”gå förbi” och påminner om hur dödsängeln i Egypten gick förbi det judiska folkets hus utan att röra dem. De hade strukit blod på sina dörrar.
Då man pluggade förr i tiden fick man lära sig att demokrati betyder folkstyre. Man fick lära sig att det finns olika åsikter. Folk ska kunna framföra de åsikter de har. Väljaren ska kunna välja mellan olika alternativ. De senaste åren har den svenska demokratin dött. Sverige har blivit en skendemokrati. Som väljare kan du rösta på det röda laget om du får din inkomst från staten för att du jobbar åt Luleå kommun. Om du jobbar åt Handelsbanken röstar du på det blå laget. Både det röda och blå laget är liberala.
Det här med att maskinerna tar över alla jobb och gör oss alla arbetslösa har man oroat sig över i alla tider, numera med anledning av AI. Hittills har pessimisterna varit ute i ogjort väder. Kom ihåg att nationalekonomin brukar kallas ”den dystra vetenskapen”. Men kanske kan oron inte helt avfärdas. Den här uppsatsen publicerades ursprungligen i min bok Berättelsen om jobben från 1996. Den handlar just om en situation där maskinerna kan göra allt och människans arbete inte behövs. Vad ska politikerna då ta sig för? Texten publicerades på nytt för tre år sedan på den här sidan. Nu är den rykande aktuell med tanke på den senaste månadens internationella skriverier om artificiell intelligens och alla de faror som folk tror att den konstgjorda begåvningen skulle kunna medföra. Jag skrev en text om det häromdagen.
På Morgan Johanssons tid fanns bara en rimlig förklaring till varför brottsligheten är högre i Rinkeby än i Djursholm, och den löd ”socioekonomiska faktorer”. Sambandet tycktes så solklart att ytterligare forskning, enligt Johansson, inte behövdes. Efter några månader med Tidöpartierna kommer BRÅ-rapporten ”Socioekonomisk bakgrund och brott” som pekar i en något annan riktning. Är det ett paradigmskifte på gång, eller bara ännu en utredning?
Från ett inslag i Ekot 2 april:
”Evas son mördades och hon hade rätt till skadestånd. Men när mördarna inte kunde betala skadestånd fick hon ingen ersättning från Brottsoffermyndigheten på grund av sonens kriminalitet.
Tanken att människan skulle kunna förödas av sina egna framgångar, i det här fallet särskilt av sina tekniska innovationer, har nog funnits med oss ganska länge. I början av 1800-talet, när man i England började använda ångmaskiner för att driva tåg, varnade medicinare för att folk skulle bli vansinniga av att resa fortare än ungefär trettio kilometer i timmen. Arbetarrörelsen Ludditerna slängde som sabotage sina träskor i textilmaskinerna för att slippa förlora jobben till de mekaniska vävarna. Oron att människan genom att missbruka sitt förnuft till skadliga uppfinningar och på så vis beröva sig livsuppehället har legat och gnagt åtminstone sedan upplysningstiden.
Jag brukar avhålla mig från att kritisera polisen, helt enkelt för att polisen är den som står mellan oss vanliga människor och de kriminella i samhället. Men efter det som hände under korankravallerna förra året, då polisen i princip övergav våldsmonopolet för en icke-fungerande dialog och lät de kriminella härja fritt, är det svårt att känna förtroende. Inte blir det lättare av att det finns alldeles för många poliser som ständigt yttrar sig som vore de anställda av socialtjänsten.
Valet i Finland har väckt språkfrågan, dvs svenskans ställning i landet, till liv igen. Den har tagits upp i debatten i Finland, givetvis, men genom Gellert Tamas artikel i DN också här i landet.
Kärt barn har många namn. Jag tänker här på ordet ”bidrag”. Alla olika bidrag som vårt samhälle bistår med, genom skattepengar till en ständigt växande skara, kan i Sverige kallas precis vad som helst, bara inte vad de faktiskt är; alltså rena bidrag.
Förut brukade jag bo i en stadsdel som hade ett medelklassområde och ett invandrartätt område. Då jag gick ut i området för medelklass fanns det stora, vackra och fantastiska lekplatser men barnen lyste med sin frånvaro. Lekplatserna var tomma. Då jag tog promenader till det invandrartäta området såg jag cirka 50 barn per lekplats. Det fanns cirka två vuxna som höll koll på 50 barn.
Det är märkligt hur saker ’bara blir’ på ett visst sätt och hur vi plötsligt befinner oss i smutsen därför att ’ingen sett det komma’. Här följer ödmjuka funderingar kring som jag inte förstår, och möjligen har missuppfattat. Jag har i vart fall fler frågor än svar.
Utan att göra stor fanfar satte Anders Leion nyligen fingret på vad jag anser vara det senaste halvseklets dominerande tendens i svenskt samhällsliv. Så här skrev han:
DET GODA SAMHÄLLET 