För den svenska samhällsintresserade debatten verkar en fråga särskilt förbjuden att försöka besvara på ett någorlunda trovärdigt sätt. Frågan är varför politikerna under de senaste decennierna i praktiken uppmuntrat invandring trots att alla vetat om att projektet varit impopulärt bland väljarna. För samhällsvetare, intellektuella debattörer och så kallade opinionsbildare är frågan mycket svårare att bemöta än den är för en sådan som jag. Det beror på att opinionsbildarna tillsammans med politiker och andra mäktiga grupper för sin egen goda ställning måste upprätthålla föreställningen att demokratin följer folkviljan och därför är legitim. Jag, däremot, har inga sådana hämningar utan kan mycket väl tänka mig att politikerväldet, om det gynnar dess ställning, driver en politik som långsiktigt avviker från breda, folkliga opinioner.

För att för sig själva förklara varför politikerna inte följer demokratins regelbok och försöker göra som folket vill måste de utveckla hoppfulla och med tiden alltmer krystade förklaringar som för det mesta gått ut på att folket jobbar med fel fakta och att invandrarna visst kommer att rädda Sverige ur olika slags förväntade demografiska knipor, till exempel en åldrande befolkning. Men fastän de påstådda skälen till invandringens framtida lönsamhet hela tiden blir underminerade av nya fakta fortsätter ruljangsen som vanligt. Man måste, tror jag, dra slutsatsen att politikerna och deras allierade inom den svenska maktsfären vill ha det så här.

Att demokratin i bemärkelsen gradvis anpassning av den förda politiken efter folkviljan åtminstone på den här punkten är så pass svag i Sverige har troligen att göra med två sammanhängande faktorer. Den första är att den svenska produktionsapparaten under något halvsekel av målmedveten politisk styrning mer förberetts för tillverkning av välfärd än för tillverkning av lastbilar. Konsekvenserna av att denna strävan dominerat inte bara politikerväldet utan hela den växande administrativa apparat genom vilken politikerna försökt verkställa sina ambitioner sträcker sig vidare omkring än man kanske tänker på. Om Sverige ska bli en humanitär stormakt – en ambition som förenar politiker från alla partier – påverkas till exempel utbildningspolitiken. Det examineras fler socionomer än ingenjörer. Kvinnors framgångar prioriteras framför mäns eftersom kvinnor är mer lagda för omvårdnad än för att koka asfalt (vilket kanske beror på en skadlig könsmaktsordning men lik förbannat tills vidare är det rådande systemet). Det avgörande politiska inflytande som utövades av tidigare makthavare såsom den svenska kapitalistklassen undergrävs och svenska företagsledare slutar be kapitalets uppriktigaste bön om högre vinster och mumlar i stället, ehuru ännu lite ovant, om ökad hållbarhet.

En ekonomi med huvudambitionen att producera välfärd och bli en humanitär stormakt satsar sitt engagemang på två slags människor: dels de som fattar beslut om och administrerar välfärdsproduktionen. Där finns politikerväldet, det vill säg de ledande politikerna och vidare landets administrativa styrespersoner såsom generaldirektörer i det välfärdsindustriella komplexet myndigheter, exempelvis Försäkringskassan, Migrationsverket och Brå, och en väldig grupp funktionärer på lägre nivå, till exempel häktespersonal och SIS-hemsanställda. Den andra typen av prioriterade människor är välfärdens klienter, till exempel de som åtnjuter socialsekreterarnas tjänster eller bor på SIS-hemmen.

Sammantagna utgör alla dessa människor och institutioner den dominerande makten i Sverige – visserligen inte numerärt eftersom de troligen inte utgör mer än tre eller fyra miljoner människor om man lägger till alla journalister och frivilligorganisationer och offentligfinansierade kulturutövare som känner andlig samhörighet med komplexet (och ofta får betalt av staten för just detta) – men ändå förhärskande i kraft av sitt väl inövade och ofta artikulerade tänkande vilket utgör ett slags ständigt närvarande bakgrundsbrus i den svenska offentligheten. ”Ett samhälles dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi” sa Karl Marx i en lyckad aforism för att understryka att de grupper vars tänkande sätter sin prägel på ett samhälle inte behöver utgöra någon matematisk majoritet.

Kan inte det duga som förklaring till att politikerna och medborgarna har olika uppfattningar om invandringen? En mycket stor del av invandrarna kommer snabbt efter ankomsten att inta en livsvarig roll som klienter i det välfärdsindustriella komplexet (som liksom privata företag måste ha god kundtillströmning för att försvara sin fortsatta existens). Komplexet själv ger jobb och kanske mening i tillvaron till miljontals människor som hålls samman av en ideologi i vilken välkomnandet av invandrare (och annat välfärdsorienterat) har en bärande funktion inte minst som bevis för att var och en av dessa miljontals deltagare kan vara på väg att uppnå den högre medvetandenivå och nästan sakrala tillstånd som det är den humanitära stormaktens ambition att bibringa alla sina anhängare och medverkande. Den organisation som kan locka anställda inte bara med lön utan också med moralisk upphöjelse har trumf på hand redan från start.

Vid sidan av denna maktapparat som styr vårt land i kraft av sitt antal och, framför allt, sitt avgörande inflytande på den svenska mentaliteten finns en troligen till antalet större grupp som inte tillverkar välfärd utan just lastbilar och motsvarande. Den politiska svaghet som karaktäriserar denna grupp trots dess antalsmässiga överlägsenhet – vilket borde ha gett den överhöghet om demokratins enklaste grundregel fått verka fullt ut – beror på att denna grupp av nettoskattebetalare saknar genomtänkta och i media och av politiker ständigt upprepade och inskärpta argument för att misskreditera den politiske motståndaren, det vill säga politikerväldet och välfärdskomplexet.