Om jag har läst min Darwin rätt så kommer arter att anpassa sig efter sitt habitat. Om man till exempel landsätter två grupper identiska råttor på var sin ö så kommer deras avkomma några generationer att se olika ut (och kanske stå redo att börja kriga med varandra, vad vet jag?). Ungefär så tror jag det är med samhällena. Om två samhällen utsätts för en och samma retning så kommer de att reagera på olika sätt på samma stimulus.

Aktuell stimulus är i detta fall den välståndsökning som inträffat i västerlandet sedan andra världskrigets slut. Om vi tänker oss två länder som i någorlunda lika mån utsatts för denna tilldragelse – Sverige och USA, till exempel – så borde vi kunna iaktta tydliga olikheter i reaktionsmönstren. Det handlar om två kapitalistiska länder där det gått en likartad huvudmotsättning mellan den dominerande lokala kapitalistklassen och den mer eller mindre oppositionella arbetarklassen. I båda fallen har utvecklingen under efterkrigstiden i stort sett upphävt och närapå tillintetgjort den tidigare så påtagliga huvudmotsättningen. Arbetarklassen har fått det bättre, gjort kollektiv klassresa uppåt, slutat känna sig som arbetare, köpt villa och Volvo och avancerat till medelklassare. Men vad händer sedan? Hur utvecklas respektive råttbefolkning? Glömmer de bort begreppet huvudmotsättning eller uppstår en ny samhällelig konflikt längs någon annan skärningslinje?

När det gäller Sverige har jag sedan länge utvecklat en teori som inte väckt så särskilt mycket anklang men som jag ändå envisas med – om inte av andra skäl så för att det vad jag märkt inte finns några seriösa alternativa tolkningar. Sverige styrs av ett politikervälde med ambition att förvandla landet till en humanitär stormakt och för detta ändamål byggt upp en jätteapparat av myndigheter och institutioner som troligen gör av med runt fyrtio procent av bruttonationalprodukten. Detta är den nya huvudmotsättningens ena part. Den andra är de nettoskattebetalare som med sina utskylder mer eller mindre motvilligt finansierar projektet. (Det blir enklare att förstå om man jämför med det karolinska enväldet under Karl XII. Kungen bestämde att den karolinska krigsmaktens – kungens militärindustriella komplex – skulle förverkliga sig själv genom makalösa krigiska framgångar som i verkligheten finansierades av landets strävsamma bönder.)

Jag har ägnat en hel del tid åt att utan särskild framgång hitta ett motsvarande mönster i USA. Hur ska man förstå Bernie Sanders annat än som ett hopplöst försök att återuppliva en socialistisk rörelse som saknar överlevnadskraft sedan arbetarna blivit medelklassare (eller knarkare, se där ett amerikanskt syndrom som vi saknar). Hur ska man översätta företeelsen Trump till svenska förhållanden? Varför har en så stor del av de nyrika mångmiljardärerna blivit demokrater som tidigare var en sorts arbetarparti? Hur kommer sig den målmedvetna uppdelningen av väljarna efter raser som var och en för sig betraktar de vita, särskilt vita män, som sin huvudfiende?

En av mina favoriter på YouTube är den svenskättade kaliforniska före detta russinodlaren, universitetsprofessorn, mångfaldige författaren och debattören med mera Victor Davis Hanson (bilden). I en entimmes intervju som jag råkade ramla in i gör han nästan precis det jag hade önskat att någon skulle göra. De nya kapitalisterna från Silicon Valley, säger han, är ohyggligt mycket mäktigare än någon motsvarande grupp någonsin har varit. De bryr sig inte längre om republikanerna, som var de rikas parti. Nu ställer de upp för – och kontrollerar – det demokratiska partiet. De är många och rika nog att anse sig osårbara. Genom sina sociala medier har de stort inflytande över vad folk kan säga. De är monopolister och rika nog att bli mer politiskt korrekta än några andra utan att oroa sig för sin ekonomi.

Samtidigt slutar det demokratiska partiet att tänka i klasstermer. Det lönar sig inte eftersom arbetarna inte längre känner sig som arbetare. Då börjar ett nytt koncept att utvecklas inom partiet. I stället för klass talar partiet nu om ras. Fienden är inte längre kapitalisterna utan de vita. Partiets väljare består av representanter för olika raser – afroamerikaner, asiater, spansktalande, ursprungsbefolkning, rasblandade och så vidare – som alla, var för sig, har de vita till motståndare. Partiet styrs av mångmiljardärer som finansierar rasbaserade ideologer. Alla anser sig vara offer för den vita rasen och demokraterna är deras parti. Partiet består av de rikaste rika och av dem som anser sig vara de mest eftersatta offren i landet.

De övriga amerikanerna som står på egna ben och inkomstmässigt befinner sig mellan extremgrupperna i det demokratiska partiet var illa tålda av dessa. Liksom Hillary Clinton betraktar extremgrupperna medelklassen som ”deplorables” och föraktar dem för deras brist på stil och till stor del för att de är vita och tänker traditionellt. Eftersom det republikanska partiet mest uppfattades – och uppfattade sig själv – som ett parti för burgnare sociala skikt så kände sig de föraktade medelklassamerikanerna partilösa och såg ingen de kunde rösta på.

Det var där Trump kom in och talade direkt till dessa människor som kände sig representationslösa och illa tålda.

Victor (som han vill kalla sig) ser inget hopp för USA framöver. Där påminner han om många svenskars bedömning av vårt lands framtid. Det går åt pipan överallt där man tittar, säger han: brottslighet, utrikespolitik, ekonomi, inflation, ränteläge och så vidare.