Flera gånger har jag läst gårdagens krönika ”Varför gör de så där?” av Anders Leion. Något stör mig i texten. Det är inte det att han skulle ha fel. Han har tvärtom så rätt, så rätt. Ingen vettig människa skulle med gott samvete kunna ha några invändningar. Och ändå.

Anders filosoferar kring de våldsamma upplopp som till och från bryter ut mellan det etablerade samhället vilket i det här fallet betyder polisen och ”de upproriska” från slummen i Frankrike och på andra ställen som har ”så dålig skolutbildning och så ofta är arbetslösa att de uttrycker sin misär och förtvivlan” genom att starta kravaller. Det går att förstå och det gör Anders: ”Så tror jag att det är. Det är de maktlösas utsiktslösa försök att skaffa sig inflytande.”

”Strävan efter makt kan vara mycket konstruktiv”, säger Anders, ”men det förutsätter att makten utövas i ett ordnat sammanhang, i en ordning som kan ta vara på och göra den förlösta energin nyttig”. Han exemplifierar med de svenska folkrörelserna som ”gav de mångas strävan efter inflytande en möjlighet att få makt och använda den konstruktivt”.

Det kan man hålla med om inte minst för att det stämmer med de flestas föreställningar om hur det såg ut för några hundra år sedan i Sverige. Folk hade det minst lika eländigt som i Marseilles eller Vivalla idag. De var troligen ännu mer arbetslösa och sjuka, kanske också mer förtvivlade. Man behöver bara läsa Per Anders Fogelströms stockholmsskildringar eller Runebergs dikt om bonden Paavo för att bli övertygad på den punkten. Men det gick sällan till tumult, kravaller och blodiga slagsmål med polisen. Vad var det för samhälleliga mekanismer som förebyggde sådana utbrott? Kan det ha varit nykterhetslogerna, frikyrkan eller några andra folkrörelser? Allt är möjligt men jag har svårt att tro det.

Anders återvänder till Marseilles och Vivalla: ”I nutidens städer finns inga sådana möjligheter för den maktlöse” att länka sin energi i produktiva banor. ”Där finns gängen, men de är obeständiga och utan andra mål än det tillfället ger plundraren. Välmenande företrädare för storsamhällets sociala funktioner har inget att erbjuda, inget som kan ge snabbare och mer lönsamt utbyte än plundringar och andra kriminella aktiviteter. Skillnaderna i livshistoria och dagsaktuella situationer mellan dem som hör till det etablerade samhället och dem som står utanför är för stora. De maktlösa hatar detta för dem onåbara samhälle och dess representanter. De utnyttjar tillfället när blåljuspersonal kommer inom räckhåll till att försöka stena dem, att döda dem.”

Ingen jag känner vet hur det ser ut inuti skallen på vår tids utstötta och miserabla människor och naturligtvis ännu mindre hur Fogelströms romanfigurer kände sig. Det enda vi med hygglig säkerhet kan konstatera är att de förra tycks odla sin offerroll – som Anders antyder berusar de sig med våld och stenkastning för att genom njutningen att tillfoga andra människor smärta uppnå något slags mänsklig värdighet – medan de senare upprättade sin mänskliga värdighet – tror jag i alla fall även om jag kanske romantiserar – genom flit, skötsamhet och ett dygderikt leverne. Hur kan detta komma sig?

Inga utslagna människor från dagens utanförskapsområden kommer på något objektivt sätt i närheten av den misär som drabbade Fogelströms figurer på Fjällgatan i Stockholm. På Fjällgatan fanns ingenting som liknade ett välvilligt och generöst socialkontor. Men det fanns en annan stor och avgörande skillnad mellan då och nu (säger jag på prov) och det är föreställningen om Rättvisa. Vivallaligisten anser sig ha rätt till allt som andra har bara för att han existerar, till exempel Canada Goose-jackor, Rolex-klockor och allraminst en iPhone 12. Har han inte detta anser han det helt befogat att råna sin nästa för att på det viset återställa den rubbade Rättvisan. När hela sociala skikt i ett samhälle börjar övertyga sig själva – och ingen säger emot! – att de är utsatta för en komplott som går ut på att de ska förnekas alla rimliga chanser i livet så finns det inte längre några möjligheter att återskapa ett välfungerande samhälle. Vi rör oss mot den punkten.

Fogelströms folk hade aldrig hört talas om att de hade mänskliga rättigheter som de skäligen kunde begära att andra skulle tillfredsställa. Därför tyckte de sig inte vara berättigade att kasta sten på polisen eller råna andra medborgare av rättviseskäl.

Det moderna samhället, kanske särskilt Sverige, borde vara mer försiktigt att ständigt hylla de mänskliga fri- och rättigheterna. De ursprungliga – de som handlar om rätt till liv och egendom och om yttrande- och trosfrihet är omistliga. Men de som uppfanns av FN i rättighetsdeklarationen år 1948 och handlar om att folk ska ha rättigheter på andras bekostnad, typ socialbidraget, tycks numera ha degenererat till föreställningen att den som inte av samhället fått en egen Rolex har rätt att göra upplopp och plundra butiker. Jag tror inte rörelsen Black Lives Matter, om den fortfarande finns, har så mycket mer ideologi än detta.