Sedan demokratins genombrott eller ännu längre tillbaka är vi i västerlandet vana att indela och benämna folks uppfattningar efter politiska ideologier. Till exempel kan en åsikt kallas ”liberal” eller ”konservativ” eller ”socialistisk”. Att stämpla politiska partier enligt denna korg av etablerade ideologier är närmast självklart. Tidningar ger sig själva beteckningar efter samma schema, kanske med någon modifierande abrovinkel, exempelvis att ledarredaktionen anser sig vara ”oberoende liberal”.

Men sedan tio, tjugo år tillbaka fungerar inte det där schemat. De tankeriktningar som får det att hetta till i samhällsdebatten – vilket är det säkraste tecknet på att en konflikt är på allvar och därför relevant för samhällsförståelsen – rör sig i ett helt annat universum. Man kan räkna upp hur många moderna och relevanta konflikter som helst. Ta exempelvis metoo-striden som startade för några år sedan och som egentligen bara var en uppblossande variant av extremfeminism. Frågan var (och är) glödhet, människor tog livet av sig, domstolsväsendet engagerades, fängelsedomar avkunnades, tusentals morgonsoffor befolkades av upprörda debattörer. Detta var uppenbarligen mycket viktigare än någon trött diskussion där en liberal ställdes mot en socialist för att prata om huruvida skattetrycket borde sänkas med några procentenheter eller om en konservativ skulle uttala sig om allemansrätten.

Det går knappt att hitta någon aktuell fråga som på samma gång engagerar och upprör folk och har en naturlig hemvist i de traditionella politiska ideologierna. Ta vargfrågan. Är det socialistiskt eller liberalt att vilja skjuta vargar för att begränsa rovdjursstammen? Är det socialistiskt att ge subventioner till den som vill köpa en elbil eller är det kanske konservativt? Är det någon av de hundraplusåriga politiska ideologierna som känns mer relevant än någon annan när vi ska ta ställning till transkvinnors rätt att tävla i tyngdlyftning? Och ändå insisterar folk i samhällsdebatten att använda de traditionella benämningarna som om de hade någon användbar mening.

Det är inte det att konflikterna försvunnit bara för att de gamla vapnen och beteckningarna inte längre fungerar. Men vi måste byta begrepp om vi ska fånga det relevanta innehållet i dagens strider. Det talas numera en hel del om pågående ”kulturkrig”, till exempel strider mellan feminister och antifeminister, mellan miljöaktivister och klimatförnekare, mellan vaccinmotståndare och pfizerister.

Jag tror att begreppet kulturkrig är relevant ty i denna kamp grupperar sig folk faktiskt i två fientliga arméer även om vardera armén är indelad i olika uniformerade regementen som trots allt känner igen sina bundsförvanter på något för dem själva obestridligt sätt, ungefär som de identifierade sina allierade på lukten. Till exempel kan en feminist knappast vara klimatförnekare medan en psykolog på barn- och ungdomspsykiatrin sällar sig till dem som skriver debattartiklar om att det behövs mer pengar för könsbyten.

De gamla politiska benämningarna duger alltså inte i denna nya sociala miljö. Vi behöver nya. Behovet känns allmänt. Normalt använder samhällstänkare begreppen höger och vänster på ett nytt sätt för att täcka behovet. Men det stämmer inte heller. Den som idag kallas vänster kan vara en biolog med doktorsgrad och tjänst på länsstyrelsens miljöenhet som inte har ett dugg att göra med den gammaldags socialistiska vänstern som gärna dödade vargar om det behövdes.

Jag kommer inte på något bättre än att kalla de två stridande arméerna för å ena sidan ”PK-ister”, å den andra ”medelklassare”, eventuellt med den ytterligare specificeringen ”nettoskattebetalande medelklassare”.