Det svenska politikerväldets första frön såddes vid demokratins genombrott (ty det var först då som en ny klass av professionella representanter för medborgarna med uppgift att styra sina uppdragsgivare dök upp på historiens världsscen). Men inget föds färdigt. Det tog några årtionden för dessa nya härskare att finna sin form. 1974 var det äntligen dags för svensk del. Då firade politikerväldet sin kröningsfest i och med antagandet av Sveriges nya regeringsform. (Historienördar vet att stora politiska skiften och avgörande maktförändringar brukar sammanfalla med att nyordningen förkroppsligas i nya grundlagar.)

I första kapitlets andra paragraf definierar politikerväldet sin historiska roll och huvuduppgift:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten.

Den enskilde är till exempel jag. De valda ombuden har faktiskt gjort en hel del för min personliga och ekonomiska välfärd. Jag tänker särskilt på när jag jobbade i utrikesförvaltningen, inte minst när jag tjänstgjorde i FN där man erbjöds många fringisar inklusive spännande resor och praktiskt taget skattefri lön. Där har jag inget att klaga på.

Den kulturella välfärden är emellertid mer problematisk ty den väcker flera principiella frågor som just i vår tid debatteras tämligen friskt eftersom ett antal sverigedemokratiska valda ombud, när de tänker efter, tycks stå redo att ompröva principen om ”armlängds avstånd” som de accepterat i Tidöavtalet. Med ”kultur” menas här inte etniska vanor, typ att bära burka, utan traditionell europeisk finkultur och dess avarter.

Principen om armlängds avstånd betyder att konstnärsskrået ska erhålla ersättning från politikerna för sina alster utan att politikerna ska ha rätt att lägga sig i vad tavlorna ska föreställa och hur symfonierna ska låta. Detta bestäms helt och hållet av konstnärskollektivet. I praktiken betyder detta att politikerna köper min kulturella välfärd i säcken. Syftet är ju att jag på något vis ska få ett bättre liv (på ungefär samma sätt som mitt liv förbättras när politikerna ger mig bidrag eller på annat sätt månar om min ekonomiska välfärd). Men över min kulturella välfärd har jag inte ens någon indirekt påverkan eftersom mina valda ombud, politikerna, inte har något inflytande över vad konstnärskollektivet väljer att skapa för min andliga förkovran.

Det verkar vara den sortens dubier som ansatt exempelvis sverigedemokraternas kulturpolitiske talesperson. Han anser sig ha en ”skyldighet” och ett ”ansvar” för vad han köper för konstverk för mina pengar i avsikt att främja mitt kulturella framåtskridande.

Jag vet inte om jag uppskattar kulturpolitikern Christianssons omtanke om min kulturella välfärd. Å ena sidan är det vänligt av honom att bry sig. Möjligen sympatiserar jag mer med hans konstsmak är förra kulturminister Amanda Linds. Troligen skulle jag bli lättad om transflickorna på bilden inte fick läsa sagor för dagisbarnen. Kanske vore det en lindring om Christiansson snarare än skulptörsskrået köpte några statyer åt mig för mina pengar.

Å andra sidan har jag ingen anledning att lita på Christianssons smak. Han kanske köper hötorgskonst för hela anslaget. Jag inser att jag är lika hjälplös som kulturkonsument under sverigedemokraterna som under miljöpartiet.

Min slutsats av detta blir att det är en helt felaktig ordning att politiker, som ändå aldrig kommer att bli valda eller avsatta för sin konstsmak, över huvud taget ska betala för konst – som de ändå på grund av det armslånga avståndet inte har något inflytande över – för mina skattepengar. Om regeringsformen skrevs om och kulturpolitiken skrotades så skulle det bli en besparing på runt 3 000 kronor per invånare och betydligt mer per skattebetalare.

När jag kommit så långt i mina funderingar vaknar min inre vankelmodige fegis. Skulle jag själv våga framföra ett så radikalt initiativ till den rasande hop av kulturutövare som idag överlever på olika slags offentliga stipendier och bidrag? Vad med alla operaintresserade tanter vars biljetter subventioneras med den ena tusenlappen efter den andra och tycker att de gör en kulturgärning bara genom att inträda genom Operahusets portar? Sammanlagt skulle jag stå inför talföra och uppretade horder av skönandar som vill ha sina pengar och som dessutom åtnjuter journalisternas beskydd.

Nej, den kampen får någon annan ta. Om sverigedemokraterna har lust att reformera kulturpolitiken utan att reta kulturetablissemanget till vansinne skulle jag tipsa dem om att i stället för reguljära kulturanslag ge varje medborgare en kulturpeng som kunde växlas in mot biljetter hos av staten godkända kulturetablissemang. Även detta skulle leda till krig men jag skulle leda det kriget med stolthet eftersom medborgarna själva snarare än politiker och konstidkare skulle få bestämma över kulturkonsumtionen i landet. I stället för att bekymra oss över armlängds avstånd kunde vi glädja oss att det skapas goda och nära relationer mellan konstnärerna och deras kunder.

Bara jag slipper se all skit folk kommer att hänga på sina väggar.