Jag har aldrig varit med om att göra något paradigmskifte i svensk offentlig sektor men från nittiotalet och några årtionden framåt var jag rätt upptagen med att göra eller åtminstone att försöka göra systemskiften. Jag tror att orden betecknar samma sak, alltså en organisationsförändring som inte bara har det gamla vanliga syftet, det vill säga större anslag, utan dessutom omfattar någon sorts vision om att verksamheten ska bli bättre.

Två av de skiften i vilka jag var inblandad representerade pyramidala utmaningar för den svenska offentliga sektorn som normalt inte gillar några skiften om det, som sagt, inte bara handlar om mer pengar och mer tjänster och nya chanser att göra sociala insatser som man redan tidigare misslyckats med och därför inte behöver vidareutveckla.

Det första systemskiftet var skolpengen. Det lyckades. Visserligen borde systemet in på service men det är bara småsaker som måste rättas till. I övrigt är det svenska skolpengssystemet något av en innovation i världsklass. Skolbarnen och deras föräldrar gillar på det hela taget konceptet. Att det kunde slå igenom var något av ett underverk. Det berodde på att jag och ett antal sakkunniga noggrant hade tänkt igenom systemet på förhand och att allianspolitikerna i Vaxholm, som blev den första skolpengskommunen, hade mer djävlaranamma än de flesta politiker och så berodde det på att dagisföreståndaren Maggan tog ett ledaransvar.

Mitt andra skifte var analogt med skolpengen men handlade om en hälso- eller sjukvårdspeng. Projektet var fullt lika förberett av experter (se exempelvis här). Det misslyckades. Jag har funderat mycket på varför två snarlika systemskiftesprojekt kunde röna så olika öden: det ena kom faktiskt att förverkligas och har gjort en del nytta medan det andra aldrig kom ur startgroparna. Jag tror att förklaringen ligger i den mänskliga faktorn. Det kan vara något för nuvarande regeringskoalition att tänka på när de sammansvurna nu förbereder sig för ett stort antal paradigmskiften.

Det är inte lätt att göra organisationsskiften hur påläst och ihärdig man än är ty om det är något en skiftesentreprenör kan vara alldeles säker på så är det att idén kommer att stöta på starkt motstånd. Den ene oroar sig för sin position, den andre ser sitt jobb försvinna, den tredje fruktar att han kommer att sändas på kurs och allihop missunnar projektledaren de framgångar och löneökningar som materialiseras när han tillträder sin förväntade befattning som överbefälhavare och CEO för hela evenemanget. Det märkvärdiga är att ingen av dem som ingick i projektets ledningsgrupp i Vaxholm uppvisade några som helst sådana småpåvetendenser, varken Hasse, Maggan eller Marianne.

Att detta var märkvärdigt vet jag med säkerhet ty jag sprang runt även i andra kommuner och försökte systemskifta åt dem men det tog liksom aldrig skruv eftersom tjänstemännen hellre vaktade på sin etablerade belägenhet än de engagerade sig för att åstadkomma en innovation i världsklass.

Eftersom det handlade om sjukvård hade hälsoprojektet hade sin naturliga förankring i landstingen snarare än i kommunerna. Man kunde tro att detta skulle öka uppläggets överlevnadschanser. Det handlade som sagt om att hitta rätt människor med den entreprenöriella glöden. Det låter sannolikt att sådana rara ärtor vore lättare att upptäcka bland landstingens större apparater och högre utbildade personal. Men så var det inte. Jag märkte att landstingsfolket gärna satte käppar i hjulen för varandra. Revirbevakningen var obeveklig. Systemskiften var inte att tänka på. (Tro för all del inte att Vaxholms kommun var något slags Gnosjö eller Silicon Valley. Det finns ingen gräns för uppfinningsrikedomen hos skolpengens fiender när det gällde att strypa projektet. Jag slogs i månader med hätska politiker som tog juridisk hjälp för att försöka bevisa att friskolor inte får ge betyg och att projektet därför omedelbart kunde läggas ned.)

Jag undrar om dagens regeringsallians förstår vilket Sisyfosarbete den åtagit sig med alla sina paradigmskiften. Jag har inte räknat antalet paradigmskiften som står på regeringens dagordning men det  är säkert ett hundratal som alla ska uttänkas och detaljberedas av antal byråkrater (”tjänstemän på Regeringskansliet”) utan att det säkert finns någon samordnande vilja.

Det är bäddat för konflikter. Förhoppningsvis har jag fel.