I den svenska jantelagskulturen finns en i många stycken sympatisk drift som samtidigt kanske främjar samhällets effektivitet. Det är den kulturellt nedärvda ambitionen att se till att principen ”lagom” ska gälla i alla medmänskliga sammanhang. Ingen ska få avvika uppåt exempelvis genom att bli stötande rik. Det rättar kollektivet till genom beskattning. Ingen ska heller få avvika nedåt genom att bli utslagen och fattig. Det korrigeras med bidrag. Båda janteinstinkterna uppträder för övrigt ofta i perverterad form, den förra som en samhällsskadlig ambition att skapa överdriven jämlikhet, den senare som en villighet att dela ut hur många oförtjänta bidrag som helst till folk som specialiserar sig att vara olika sorters ”lidande offer”.

Jag tror att jag har gjort en observation som går ut på att när vi svenskar bedömer organisationer, till exempel polismyndigheten som denna text handlar om, så tillämpar vi en variant av detta jantelagstänkande. När polisledningen avviker uppåt genom att för sig själv tillämpa ett mildare regelsystem än vad som gäller för andra människor – ”äsch, Linda, du får tiotusen extra från och med denna månad och så ska jag dubba dig till polis och ge dig ett vapen utan att du behöver gå kursen” – då uppstår två reaktioner, för det första ett starkt krav att någon i polisledningen ska bestraffas, helst Löfving men om hinder föreligger kan det duga med Löfvings chef Thornberg, för det andra att uppåtavvikarna är särskilt klandervärda om man jämför med alla andra polisanställda som alltid beter sig enligt högt ställda krav.

Jag tror som princip inte på berättelser om att organisationers ledningspersoner är giriga skurkar medan personalen i övrigt är tadellös. Min erfarenhet är att kulturer sprider sig och att alla anställda är ungefär av samma skrot och korn. Till exempel tror jag att polisens försämrade resultat inte i huvudsak beror på budget- och personalbrist, vilket är den allmänt accepterade uppfattningen, utan på att polisen inte anstränger sig så särskilt. Det är så kulturer sprider sig. Om Anders ger Linda en löneökning i månaden behöver en vanlig snut som jag inte följa en massa jobbiga regelverk.

Nu har jag fått vatten på denna kvarn genom ett dokument från Brå). Bakgrunden till rapporten är att det dödliga våldet i den ”kriminella miljön” ökat kraftigt under de senaste tio åren samtidigt som uppklaringsprocenten minskat (från 75 – 90 procent åren 1990 – 2010 till 68 procent åren 2014 – 2017). Polisen har alltså fått mer att göra men gör mindre. Det kallas för produktivitetsminskning och kännetecknar enligt mina fördomar inte bara polisen utan hela den offentliga sektorn.

Till polisens försvar kan man anföra att jobbet har blivit svårare. Det handlar här om den ”kriminella miljön” i Sverige. Därmed menas ”den vinningsdrivna miljö där personer systematiskt begår brott för att tjäna pengar, ofta med kopplingar till narkotikahandel eller organiserad brottslighet”. Dessa mördare är alltså proffs. De planerar sina mord och genomför dem ofta i grupp. Det kan finnas åtskilliga skyttar som kör olika bilar, håller utkik och fyller ”logistiska funktioner”. (Jag kommer att tänka på maffians mord på rivaliserande gäng eller enskilda misshagliga gangsters i amerikanska filmer.) Det handlar alltså inte längre så mycket om traditionella svartsjukedramer där en berusad pojkvän dödar fjällan med brödkniv och står kvar vid liket och gråter när polisen anländer till mordplatsen. Nu har vargflocken redan smitit när polisen kommit fram. Det kan förklara en del av produktivitetsminskningen.

I övrigt presenterar Brå inte så många förmildrande ursäkter för polisens försämrade resultat. Tvärtemot den allmänna föreställningen, säger Brå, finns det ofta ögonvittnen till dåden. Varför dessas iakttagelser inte insamlas vet man inte. Brå säger att vittnena kanske försökt ringa polisens växel 114 14 men som vanligt inte kommit fram. Hur många vet att akutnumret är 112? Svaras det där? I vilket fall som helst säger Brå att det inte är sant att det aldrig är någon som törs vittna, i varje fall inte om morden inträffat utanför ”utsatta områden”.

Det betyder inte att polisen inte gör något alls. De är snabba att rycka ut till mordplatsen och göra platsundersökning, de undersöker kameraupptagningar, de avlyssnar telefoner (vilket jag trodde krävde särskilda tillstånd men kanske inte alltid), de försöker i allmänhet, fast utan framgång, följa Polisens metodstöd för utredning av grova våldsbrott (Pug), deras utredningar av fallen omfattar ”oftast tusen sidor”, dock ”av ganska skiftande kvalitet”. Brå konstaterar att ”utredningsorganisationerna som sätts samman till utredningarna i stort sett aldrig omfattar samtliga funktioner som beskrivs i Pug. Man tillsätter de olika funktionerna efter vilka resurser som finns att tillgå (”du Nisse, det fanns visst en ledig utredare i Kalmar, vi tar den va?”.)

Just här uppmärksammar Brå diskret en till synes obetydlig men troligtvis talade detalj. Brås undersökning har bestått av dels personliga intervjuer med poliser som deltagit i mordundersökningar, dels, eftersom man inte kunde prata med mer än 113 personer, av frågeformulär som man skickade till ett stort antal övriga. De intervjuade uppger att de aldrig varit med om utredningar som följer utredningsreglementet Pug. Bland dem som tillfrågats i formulär har tre fjärdedelar uppgett sig följa Pug till punkt och pricka. Om jag varit chef för Brå skulle jag överväga att mot den bakgrunden dra tillbaka hela rapporten för bristande tillförlitlighet, men observationen föranleder inga kommentarer från Brås sida. Informationen bara slinker förbi.

Brå skriver att ”det i stor utsträckning är andra saker än rena polisiära åtgärder som påverkar om ett ärende klaras upp eller ej”. Det är ett mycket artigt sätt att säga att om Polisen någon gång lyckas så beror det inte på dess egna insatser utan på att den haft tur, till exempel ”att gärningspersonerna varit oaktsamma och lämnar någon form av spår efter sig, fastnar på en övervakningsfilm, bär på en mobiltelefon som kopplat upp sig mot en basstation och liknande”.

Jag misstänker att Polismyndigheten och Brå samarbetat så smidigt och länge – och dessutom är syskon i bemärkelsen statliga myndigheter med uppdrag i samma härad – att de drar sig för att tydligt kritisera varandra. Men som vanligt vill de skydda sig själva och presenterar därför en del sanningar så otydligt det går. Som medborgare, uppdragsgivare och finansiär får man vara tacksam för det lilla man får.

Gissa vad Brå önskar sig av pappa Staten för Polismyndighetens skull: mer utbildning, prestigelöst arbetssätt, trygghet för utredningspersonal, öppenhet inför nya idéer, rätt person för arbetet, samarbete, kortare väntetider, kort sagt mindre byråkrati. Själv tror jag inte att byråkratier kan skapa mindre byråkrati. Det vore ungefär som en människa framfödde en abborre (bilden) efter att ha badat i Stockholms skärgård.