Efter den senaste korruptionsskandalen inom det europeiska parlamentet med den grekiska socialdemokraten, vice-presidenten, Eva Kaili, finns det fyra mycket goda skäl att fundera över om parlamentet behövs som institution. Jag bortser ändå då från den vittomtalade, absurda flyttcirkusen mellan Bryssel och Strassburg som äger rum cirka tio gånger per år.  

 Det första argumentet är statsvetenskapligt och berör den Europeiska unionens status som institution. Den Europeiska unionen är ett statsförbund, dvs medlemsstater förbinder sig att inom angivna områden avstå politisk makt till ett överordnat organ, till EU. Det gäller inom vissa områden, och på det sätt som de sex ursprungliga medlemsstaterna och efterföljande konstellationer av medlemsstater har beslutat. Dessa beslut kallas för ”les acquis” (vad som uppnåtts eller vunnits) därtill kommer de eventuella nya områden, som EU-rådet, i vilket alla medlemsstaterna har en plats, beslutar i enighet.  

EU-rådet är den Europeiska unionens högsta beslutande organ. EU-rådets beslut fattas på grundval av förslag från EU-kommissionen i Bryssel. EU-kommissionen utfärdar även detaljerade bestämmelser för förtydligande och precisering av de beslut som EU-rådet har fattat. EU-rådet fungerar som riksdag och regering i Sverige, dvs EU-rådet beslutar om en ramlag vars detaljer och precisa innehåll man lämnar till EU-kommissionen att utforma på samma sätt som Sveriges riksdag uppdrar till statliga myndigheter, exempelvis Boverket eller Socialstyrelsen att utforma detaljerna.  

Det viktiga är alltså att det Europeiska parlamentet inte äger rätt att föreslå beslut till EU-rådet. Parlamentet äger endast rätt att väcka frågor och diskutera dessa med kommissionen. Parlamentet har även givits en del andra mindre viktiga uppgifter som att lämna förslag och ge synpunkter på EU:s budget samt att godkänna medlemsstaternas förslagna kandidater till EU-kommissionen och en del av de andra EU-institutionerna, som det här inte finns anledning att gå närmare in på.  

Ett andra statsvetenskapligt argument gäller valen till det europeiska parlamentet. Varje medlemsstat har ett visst antal ledamöter i det europeiska parlamentet, ett antal som står i viss proportion till medlemsstatens befolkning – inalles 709 ledamöter. De väljs på en för alla medlemsstater gemensam valdag av respektive medlemsstats väljare vart fjärde år. Varje medlemsstats väljare kan emellertid endast välja de kandidater som finns inom den egna medlemsstaten. Svenska väljare kan alltså endast välja svenska ledamöter och saknar möjlighet att välja danska, tyska kandidater eller någon annan medlemsstats kandidat.  

Ett tredje argument är organisatoriskt och socialpsykologiskt. De ledamöter som har valts till det europeiska parlamentet fungerar som alla andra normala människor; de är ambitiösa, de vill göra nytta och skäl för sin lön. Men det saknas egentligen andra konkreta uppgifter för de 709 ledamöterna än att lägga förslag till, diskutera med och försöka övertyga samt recensera förslag från EU-kommissionen! Det europeiska parlamentet kan inte vända sig till eller ifrågasätta EU-rådets beslut. Det saknas därför en demokratisk roll för ledamöterna av parlamentet.   

Detta är naturligtvis frustrerande! En strategi för att överleva med detta blir då att hålla långa anföranden om och fördöma (nu senast den internationella olympiska kommittén om ryska idrottares deltagande, men mera normalt) politik, seder och skick i andra länder samt att lägga mer energi på att försöka påverka förslag från EU-kommissionen till EU-rådet! För denna senare uppgift finns det mängder av intressegrupper och stater (i fallet med Kaili antas det ha varit Qatar och Marocko) som tjänstvilligt tillhandahåller underlag, uppgifter och färdigskrivna anföranden. De tjänstvilliga kallas för lobbyister. De är många, de har stora resurser till sitt förfogande och de betalar gärna.   

Det fjärde argumentet är pekuniärt. En ledamot av det europeiska parlamentet har en efter svenska förhållanden mycket hög lön och även ekonomiska medel för att hålla ett kansli med välavlönade tjänster. Det har hänt att tjänster på kanslier har tillsats med släktingar och vänner samt älskare respektive älskarinnor. Det har även hänt att tjänster på kanslier har ”sålts” till personer mot gentjänster eller mot att en del av lönen ges i retur till ledamoten. Många ledamöter har upprepade gånger, mot gällande regler, visat sig använda EU-pengar för att fylla på partikassan på hemmaplan.  

Till detta kommer de så kallade kontorspengarna – cirka 52 000 kronor i månaden till envar ledamot som ska gå till att driva kontor i ledamotens hemland. Denna ersättning kallas öppet för ”extralön”. Pengarna behöver inte redovisas. Varje ledamot får utöver lönen påfallande generösa dagtraktamenten – 3 670 kronor om dagen.   

Insynen i vilka möten en ledamot håller med lobbyister är också minst sagt bristfällig. Varje ledamot kan redogöra för mötena – om ledamoten vill. Men det måste väl finnas de som skvallrar – visselblåsare? Nej, det finns inget skydd för visselblåsare i parlamentet och det saknas en institutionaliserad möjlighet för visselblåsare – ett forum att blåsa i. Det som händer är, att den ledamot som bryter mot den av det parlamentet själv uppgjorda koden för kontakt med främmande makt, riskerar att förlora något eller några dagtraktamenten. Påverkansgruppen Transparency International har sagt att ledamöterna i parlamentet har utvecklat en kultur som bäst beskrivs som: ”lagen gäller alla utom mig”.  

I ett parlament utan viktiga uppgifter, med ledamöter som väljs nationellt och som får höga ersättningar samt där transparens saknas, är det kanske inte så konstigt att vissa ledamöter tycker att en gåva, lite ”hjälp på traven”, inte betyder något. Denna skenbart demokratiska institution det Europeiska parlamentet bör snarast avskaffas och de pompösa byggnaderna i Bryssel och Strassburg om möjligt säljas samt de kontor som parlamentet har öppnat i alla medlemsländers huvudstäder avvecklas!   

Stig Fölhammar, fd stats- och EU-tjänsteman, konsult och egenföretagare.