Igår skrev jag som ärrad krigskorrespondent om vår tids avgörande politiska match, nämligen det nyligen inledda kriget mellan paradigmskiftarna och deras fiender inom politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet. Det kriget kommer nog att avgöras av ett ännu inte utbrutet inbördeskrig bland paradigmskiftarna som främst står mellan sverigedemokraterna och liberalerna. Tills vidare får vi nöja oss med att iaktta och försöka bedöma händelserna längs huvudfronten.

Det är viktigt, som jag tidigare framfört, att inse att vi faktiskt står inför ett krig, inte reguljär politik. Visserligen är krig och politik ganska lika – kom ihåg militärfilosofen Clausewitz (bilden) ord om att kriget egentligen bara är politikens fortsättning med andra medel – men om kampen verkligen handlar om det som regeringen påstår, nämligen paradigmskifte, så är det ingen liten sak. Mer konkret betyder det att det etablerade PK-tänkande är utmanat av en fientlig ideologi, ett annat paradigm, som ingen riktigt besvärat sig med att närmare utreda och sätta på pränt. Än så länge drivs kampen på känn (vilket bekymrar mig eftersom arméer kan komma långt med djärva, inledande attacker, men det som fäller avgörandet i längden är genomtänkta strategier, uthållighet, truppernas mentalitet och ordning på logistiken).

Igår gjorde jag också några jämförelser mellan hur motsvarande sociala förlopp gestaltar sig i USA. Även där finns en variant av PK-ismen som kallas wokeism. Båda dessa ideologier tycks ha nått sitt zenith och är på väg att dala. (Jag skrev om dalandet för några dagar sedan. Om man öppnar amerikanska och engelska tidningar så görs ofta liknande observationer. ”Varför har en en gång så dominant rörelse hamnat på defensiven?” frågade sig Financial Times nyligen apropå wokeismen.)

Skillnaden mellan Sverige och dessa andra länder är att deras PK-ism har sin förankring och stöd från det civila samhället och därför följer den folkliga tidsandans svängningar. Då kan det gå fort. Sentenserna ”Black Lives Matter” och ”Defund the Police” kom och gick och hörs knappt längre. De lokala polisdepartementen i USA får tillbaka sina nedskurna budgetanslag.

I Sverige sitter PK-ismen fästad i statsapparaten. Att utrota detta tänkande i vårt land blir därför så mycket svårare. Jag vet inte om paradigmskiftespolitikerna har tänkt på det.

I själva verket tycks de konservativa krafterna i Sverige – varmed jag menar dem som inte vill ha något paradigmskifte utan tvärtom strävar efter att bevara och utveckla den traditionella humanitära stormakten – kunna utnyttja paradigmskiftesambitioner för sina egna helt motsatta syften.

Till exempel har två fackförbund som organiserar olika yrkeskategorier inom det välfärdsindustriella komplexet kommit på att förbunden får mer vatten på sin kvarn – alltså fler anledningar att begära anslagshöjningar från staten – om alla paradigmskiftarnas straffskärpningar ska göras. Så här skriver Akademikerförbundet och Saco-S Statens institutionsstyrelse i Göteborgsposten om sin svåruthärdliga situation:

I Tidöavtalet föreslås att fler barn ska omhändertas, straffskärpningar och hårdare straff riktat mot ungdomar. Det råder stor platsbrist inom den myndighet som i dag har ansvar för både brottsdömda och omhändertagna ungdomar, Statens institutionsstyrelse (SiS). Justitieombudsmannen (JO) riktar nu hård kritik mot platsbristen. Som fackförbund konstaterar vi att SiS inte står rustade för att möta framtidens ökande behov.

Akademikerförbundet SSR har gjort en NOVUS-undersökning bland våra medlemmar som visar att dagens arbetsbörda och uppdrag inte fungerar tillräckligt bra.

Regeringen vill införa särskilda ungdomsfängelser inom Kriminalvården, i dag vårdas unga brottsdömda inom SiS. Vi tror att det är fel väg att gå, det tar inte hänsyn till aktuell forskning…

Kunskapen att arbeta med barn saknas i Kriminalvården. Det behöver storsatsas på kompetensen och anställas många fler för att det ska vara möjligt för Kriminalvården att arbeta med minderåriga. Brottsaktiva ungdomar är den svåraste gruppen att behandla med goda resultat eftersom påverkan från omgivningen är störst i tonåren. Det krävs en hög personaltäthet för att lyckas förhindra återfall i brott. När samhället misslyckas blir kostnaden stor för samhället och framtida brottsoffer.

Våra medlemmar vittnar om att unga som placeras på SiS i dag har gjort sig skyldiga till grövre brott än tidigare. Socialstyrelsen vittnar i sina granskningar att det är vanligt med psykisk ohälsa. SiS tar idag ansvar för många unga som psykiatrin borde ta huvudansvar för. Platsbrist leder till att rätt insatser inte kan sättas in efter behov…

Var tredje tillfrågad medlem på SiS anser att insatser inte ges utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Det visar att utbildningsnivån bland de anställda måste öka; fler med akademisk utbildning behövs nära ungdomar som är dömda för allvarliga brott.

Det är klart att det känns bra för en välfärdsmyndighet att vetenskapligt kunna visa att den inte ens klarar sitt nu aktuella beting när det kommer paradigmskiftare och begär att myndigheten ska göra mer. Omsättningsmaximerare förnekar sig aldrig. Och detta är bara en pytteliten del av det organisationssystem som ska paradigmskiftas.