En skotsk filosof, vars namn jag inte minns, sa ungefär att människor förlorar sitt förstånd kollektivt men bara återvinner det individuellt och då under svår möda. Vår tids dominerande förståndsförlust, i varje fall i västerlandet, är PK-ismen.

Skotten hade emellertid bara till hälften rätt ty PK-ismen slog inte ned som en blixt i hela västerlandet och påverkade alla människors tänkande på en gång utan avancerade pö om pö i takt med att det växte fram befolkningsgrupper som lärde sig använda de PK-istiska idéerna som födkrok. Till exempel kunde miljötänkandet inte utveckla någon större slagkraft förrän det fanns människor som jobbade professionellt med saken, särskilt sedan de fått staten att välsigna läran med budgetanslag.

Det må vara ett sidospår men jag tror att detta är mönstret för alla starka idéers utveckling. Rörelsen börjar med en grupp entusiaster som samlar sig kring några karismatiska ledare, typ lärjungarna kring Jesus eller kommunister kring Lenin. Till en början drivs entusiasterna av religiöst engagemang snarare än pengar (vilket till stor del beror på att de för det mesta inte har några pengar). I lyckliga fall inträder sedan gradvis det välsignade tillstånd när rörelsen lyckas koppla ihop sig med staten och därmed får tillgång till statens resurser. Detta inträffade när kejsar Konstantin år 325 gjorde kristendomen till romarrikets favoritreligion och genom oktoberrevolutionen 1917.

Min poäng, om det är en poäng, är att det inte är idékraften i nya, omvälvande tänkesätt som ger dem deras betvingande makt och inflytande över samtidens föreställningsvärld utan det faktum att tänkesättens soldater lyckas erövra staten. Idéerna blir snart statens tjänare och kan fritt utveckla sig genom att anamma andra dåraktiga synsätt vars funktion i verkligheten bara är att skapa legitimitet för ökad statlig makt. När staten och läran får klorna i varandra kan vad som helst inträffa. Samma människor som ena dagen blivit övertygade om att staten måste eliminera alla fossila utsläpp för släktets långsiktiga överlevnad bestämmer sig nästa dag för att erbjuda tonåringar att byta kön. Ingen dårskap är till slut för stor.

Ur detta tillstånd av kollektivt ursinne kan människorna alltså, enligt skotten, bara ta sig med möda och en i taget. Jag vill inte väcka några ogrundade förhoppningar hos dig om snar frälsning men jag tycker det känns som om PK-ismen passerat sin orkantopp och börjat bedarra. Fortsätter det så här så kan den ha blåst ut om några år.

De flesta exemplen på den tillnyktring och det fläckvisa återskapande av sunt förnuft som jag anar vid horisonten påträffas i USA av det enkla skälet att nästan alla nya idéer kommer från USA. Men det finns säkert många fler svenska exempel än dem jag registrerat. Här är ett som rapporterades i Dagens Nyheter den 27 februari. Det handlar om att miljöforskare vid svenska universitetet, som alltid kunnat hålla fram sin påstått stabila vetenskapliga grund som skydd mot kritik (allt enligt Greta Thunbergs slogan ”Lyssna på forskningen”), nu börjar uppleva sig ifrågasatta av det civila samhället, något som forskarna anser vara ett hot mot demokratin och därför kräver motåtgärder från deras egen sida:

Nu börjar vi ignorera evidens [en forskningsprodukt; PE:s anm.] och det är en antidemokratisk verksamhet… Vi inom akademin, kanske en sammanslutning av universitet, borde höja rösten…Vissa [forskare] drar sig undan från debatten… framför allt unga forskare som måste… slå sig fram i hård konkurrens för att bli etablerade.

Ett exempel från USA är det av en avhoppad journalist från The New York Times, Bari Weiss, nystartade och uttalat anti-PK-orienterade University of Austin. Min tanke svindlar. Går det över huvud taget att tänka sig att någon skulle starta och finansiera ett nytt universitet i Sverige för att slippa ifrån genusteori, Hbtqi-certifiering och dissidentmobbning?

Från USA kommer också den nystartade kampen mot ”woke capitalism”, det vill säga mot den framför allt i finansbranschen, alltså de företag som förvaltar andras pengar, till exempel pensionssparande, grasserande tendensen att investera folks besparingar för andra syften är att maximera avkastningen, till exempel att göra ”etiska placeringar”, vilket i praktiken ofta visar sig vara satsningar som visserligen inte maximerar avkastningen åt kunden men ger finansbolaget större intäkter. (Mer info från The Wall Street Journal.)