Man kan undra om norrmännen börjar ångra tillsättandet av den svenska Stina Högkvist som avdelningsdirektör för Nationalmuseet. Det har i alla fall höjts en hel del kritiska röster sedan svenskan valde att plocka bort Christian Krohgs berömda målning av Leif Eriksson som upptäcker Amerika. Men den som känner Sverige och de svenska kulturkvinnorna, vars främsta strävan tycks vara att radera betydelsefulla män ur historien, är sannolikt inte förvånad.

Stina Högkvists argument för att plocka bort den berömda målningen och förpassa den till källaren är det förväntade:
– Bilden är en romantisering av norrmän som åkte till Amerika. Det är en kolonialistisk bild, säger hon till tidningen Aftenposten.

Målningen ”Leiv Eiriksson upptäcker Amerika” målades 1893 och är en av Christian Krohgs mest kända målningar. Tidigare prydde den trapphuset på museet, men nu har den alltså gömts undan som en skamfläck på pk-ismens konstaltare.

På numera klassiskt svenskt manér vill Stina Högkvist ”utmana den standard som historiskt sett har konstituerats av vita, manliga konstnärer”.
– Vi visar nu fler kvinnliga konstnärer, fler samiska konstnärer och mer konst av människor som råkar inte vara födda med vit hud, säger hon, uppenbarligen omedveten om att de flesta norska konstnärer historiskt sett bör ha varit födda just med vit hud. Ska kanske alla vita konstnärer förpassas till källaren, eller ska deras verk rentav brännas?

Det klargör inte Högkvist i intervjun i Aftenposten. Däremot förklarar hon beskäftigt att utrensningen kommer att fortsätta.

– Vi måste ha en samhällsrelevant, fräsch blick på konsthistorien.

Okej. Att spegla konsten i det land man befinner sig i är alltså inte relevant. Hellre då skriva om historien så att den passar för såna som Stina Högkvist

En av dem som har reagerat på Högkvists galna tilltag är Eivor Evenrud i Oslos kommunfullmäktiges kultur- och utbildningsutskott. På sin Facebooksida skriver hon:
– Vad är poängen med att allt från det förflutna läses in i nuet och får nya etiketter påklistrade?

Det är en högst relevant fråga, men den skulle Stina Högkvist naturligtvis aldrig kunna svara på. Hon är fullkomligt marinerad i cancel-kulturen och gör så gott hon kan för att applicera svensk idioti även i vårt västra grannland.

I Norge tycks människor dock inte acceptera den här typen av antikulturella strömningar och Stina Högkvist har, efter enorma protester, blivit tvungen att pudla. Nu säger hon att hon inte alls menade att Krohgs målning var kolonialistisk, utan bara att det är dags att visa upp konst som inte lika många känner till.
– Att ideologiska perspektiv har förts in i det här tar jag på mig och ber om ursäkt för att det har skapat förvirring i debatten, säger hon i en ny intervju och visar att hon inte ens har ryggrad nog att stå upp för sin egen cancel-iver.

Jag tror inte ett dyft på att hon beklagar att hon fört in ”ideologiska perspektiv”. Jag tror att hon är mäkta stolt över sitt tilltag och anser sig vara ”modig” och ”kontroversiell” som gett sig på en av Norges mest kända målningar – hon vågar bara inte erkänna det nu när det blåser lite om öronen.

Det här är något vi bör ta lärdom av, vi svenskar. Sluta aldrig protestera mot cancelkulturen, och låt inte kulturkvinnor och -män som Stina Högkvist och hennes likar få sista ordet.

Bild: Leiv Eirikson opdager Amerika, public domain via Wikimedia Commons