I många av de europeiska länderna har landsbygdens befolkning revolterat mot sina centrala regeringars beslut. Frankrikes gula västar protesterade först mot sänkta hastighetsgränser på vägarna i landsbygden och därefter mot höjda bensinpriser. Brexit var främst resultatet av proteströster från väljare från småstäder och rurala områden.

I flera av de europeiska protestpartiernas program, som i spanska VOX och i de italienska högerpartierna, finner man beskrivningar av problem som drabbat de rurala områdena i dessa länder genom ständig centralisering av politik och ekonomi. Så, frågan blir när Sveriges landsbygdsbefolkning är redo att kräva respekt för olikheterna mellan landsbygd och storstad? 

David Goodharts numera berömda ”Anywheres and Somewheres”¹ gav inte endast en rimlig förklaring till Brexit. Boken innehöll mycket mer, nämligen en lång och mycket intressant redogörelse för och konkreta exempel på hur politiska beslut alltmer kommit att styras mot att tillfredsställa en urban medelklass i metropolerna och minskat intresse för levnadsvillkoren för den mer traditionella befolkningen i mindre städer, små lokala orter och på landsbygden.  

När det gäller svensk rikspolitik ser vi samma tendens. Klas Hjort på Bulletin skrev för en tid sedan en intressant ledare² om livet på landsbygden.  

”För dem sombor redan några mil från de stora städerna är livet väldigt annorlunda. När bensinpriserna skenar blir det ett kostnadsfråga om barnen får åka till stan och träna eller träffa kompisar. Barnen blir isolerade och kan inte umgås med vänner.Kostnaderna för bilen ökar också på andra sätt när däck och annat ska anpassas till nya normer.Sjukvården flyttar längre bort, kommunens öppettider blir viktigare. Praktiska saker blir komplicerade”. 

Hjort menade att landsbygden hela tiden ärver lösningar som politiskt tas fram för staden och pressas på landsbygden, som därmed hamnar i kläm. Han ger – utöver stigande bensinpriser -några konkreta exempel på enkla saker som hur jakt och fiske kringskärs och regleras. Tillstånd krävs för att fälla träd, trots att de står på bakgården. Diken får inte fyllas igen, etc. 

Hjort pekar även på hur viktig samhällsservice, tunnas ut och försämras, vilket får märkliga konsekvenser. Alla till förfång för de landsbygdsboende.   

”Händer något är polisen i sämsta fall uppåt en timme bort. Med lite tur finns en ambulans närmare. Allt fler på landsbygden drabbas av brott och i många fall kan man inte ens få ut försäkringspengar. Polisen vill inte åka till personen som anmäler till exempel ett inbrott, och utan att polisen har konstaterat ett brott, så kan inte försäkringsbolaget betala ut ersättning”. 

Det är enkelt att konstatera att i Sverige de flesta politiska beslut av regering, riksdag och statliga myndigheter dels har lett till centrala och enhetligs lösningar, dels att besluten i många avseenden har gynnat befolkningen i storstäderna och försämrat levnadsbetingelserna för befolkningen i mindre städer, samhällen och på landsbygden. Ett klassiskt exempel är förstås Gösta Bohmans latrintunna, ett annat är reglerna för brandskydd i Sverige – på 70-talet skulle alla brandkårer plötslig, enligt staten, ha utbildade rökdykare. Beslutet slog ut en av de äldsta och mest populära manliga samhällsfunktionerna på landsbygden, nämligen det frivilliga brandväsendet. Med ramlagstiftning i riksdagen och detaljerade föreskrifter från statliga myndigheter har Sverige brokiga mosaik allt sedan 60- och 70-talen gjorts inte bara enhetligt utan även fyrkantigt och dyrt för landsbygdens befolkning. Pris, i detta fallet skatt, är vad du betalar, värde är vad du får. 

Klas Hjort förslår som lösning att landsbygden undantas från vissa statliga regler, en slags särlagstiftning. Jag menar att det är otillräckligt. Det behövs en politisk organisatorisk lösning i form av en verklig decentralisering av makt och ansvar. Centralstatens, i form av riksdag, regering och statliga myndigheter, makt måste definitivt minskas och såväl antalet kommuner som kommunernas makt och eget ansvar ökas. Kommuner med landsbygd måste åter få rätt att besluta själv om att lägga samman årskursklasser och inrätta så kallade B-skolor, samt att anställa egna lokala ordningspoliser.  

Det är något idag som skaver svårt i relationen mellan människa och de politiska besluten. Är det att partistöden har gjort de politiska partierna finansiellt oberoende av medlemmar och sympatisörer och orsakat brist på folkligt inflytande i de politiska partierna? 

Det finns en brist på folkligt inflytande menar den konservative historikern Christian Egander Skov. Han hävdar att de gamla, borgerliga partierna i Danmark har övergett folkligheten³ och att det är skälet till att de borgerliga partierna i Danmark är i kris. Vad består denna folklighet av, enlig Egander Skov? Jo, det handlar om att erkänna att livets mening skapas i de små sammanhangen, i familjen, bland grannar och föreningsvänner, i kyrkan, på biblioteket, i föräldraföreningen och kören, i orienteringsspåret, i traktorn på åkern, på jobbet bland arbetskamrater eller i familjeföretaget. Folkligheten är en dimension som vidgår att det faktiskt finns ett avstånd mellan vanligt folk och eliterna i fråga om makt, inflytande och pengar. Skovs tes ligger här ganska nära Hans L Zetterbergs⁴ tes om betydelsen av att skilja mellan ”den lilla världen och ”den stora världen”. 

Om man anlägger Egander Skovs tes om behovet av folklighet i politiken på Sverige, blir behoven av förändring närmast dramatiska. Sverige är ju samma vidsträckta land som det alltid har varit. Levnadsbetingelserna är väsensskilda. Det finns enorma förvärvsmässiga olikheter mellan norr och syd, väst och öst.  

Kulturellt finns det fortfarande stora olikheter. Man äter kroppkakor i Småland. På västkusten äter man torsk och makrill och inte som på ostkusten gäddfärs och sillbullar. Skåningar äter gärna ”rögad fisk” och aldrig surströmming som norrlänningar. Blekinge hade länge ett undantag för ålfiske, men det har man, efter P M Nilsson-affären, som bekant inte längre.  

Inte minst Sveriges många dialekter är ett resultat av olikheterna i landet. Dessa olikheter är Sveriges mest underskattade rikedomar! De är inte importerade. Det är naturliga, historiskt framväxta, och välintegrerade i det svenska samhället. Alla bitarna i mosaiken talar samma språk och förstår varandra med lite god vilja. Urinnevånarna i alla landsändar hissar samma blå-gula flagga på födelsedagar, vid studenthögtiden och på gemensamma helgdagar!  

Det fanns ett hänsynstagande till olikheterna förr i Sveriges riksdag i valkretsindelningen. Riksdagsledamöterna representerade då sin landsdel. Det finns en historia om en riksdagsman från en liten ort i Norrland, som alltid i riksdagsdebatterna frågade hur det beslut som kammaren stod i beslut att fatta, skulle komma att påverka livet i hans lilla ort. Numera placerar partiledningarna de namn man vill ha in i riksdagen, i de valkretsar, där man tror de har störst chans att vinna mandat. De lokala kopplingarna har minskat väsentligt.  

Låt oss hoppas att även en svensk landsbygdsrevolt kommer! Och om och när den kommer, låt oss då aktivt stödja den. Sverige behöver en landsbygdsrevolt mer än andra europeiska länder. Sverige behöver en revolt mot statens och dess myndigheters centralistiska idéer och föreskrifter om enhetlighet, lika villkor och lika möjligheter. Låt oss hjälpa landsbygdsbornas möjlighet att i stället utveckla olikheterna!   

Stig Fölhammar, fd stats- och EU-tjänsteman, konsult och egenföretagare.