Jag brukar tala på Skype med min portugisiskafröken i Rio de Janeiro en eller två timmar i veckan och då blir det ofta filosofiskt ty hon har den läggningen. Till exempel berättar jag om det dummaste som hänt i Sverige sedan sist och så diskuterar vi det.

Häromsistens berättade jag om den riksbekante jägaren Karl Hedin som, enligt domstolsutlåtande, blivit olagligen trakasserad av statligt anställda vargkramare inom rättssystemet. Dessa hade felaktigt fått för sig att Hedin jagat varg. Jag sa att det är oroväckande om vi har statstjänstemän som i kraft av sitt ämbetes makt driver en egen politik.

Språklärarinnan förstod inte vad jag menade. Varför skulle inte statstjänstemän utnyttja sina möjligheter? Jag himlade med ögonen och började pladdra om Axel Oxenstierna och ämbetsmännens plikter. Efter ett tag hade vi rett ut det där och kommit fram till att hennes land, Brasilien, alltid har varit korrupt och att lärarinnan därför hade svårt att föreställa sig en oförvitlig byråkratkår även om hon var bekant med konceptet från sina studier i statskunskap.

Jag sa att oförvitligheten numera sitter rätt löst även i Sverige vilket nog beror på att det inte längre finns någon makt som kontrollerar makten, du vet quis custodiet ipsos custodes, vem vaktar väktarna? Ledande politiker och högre tjänstemän bestämmer allt utan att någon övervakar dem, det är det systemet jag kallar politikerväldet. Sedan berättade jag för fröken om den svenske 1600-talsdiktatorn Karl XI som enligt legenden red inkognito genom landet iförd en enkel grå kappa för att kontrollera sitt fögderi.

Fröken tyckte det var intressant att höra. Hon sa att hon ofta undrat över varför västländerna varit så ekonomiskt, kulturellt och socialt framgångsrika jämfört med alla andra länder. Det kanske berodde på just det där, alltså den i alla fall tidigare låga graden av korruption i statsförvaltningen.

Det tål att tänka på, svarade jag, en annan vanlig förklaring till skillnaderna i utveckling är förstås Max Webers teorier om kalvinisternas stränga pliktetik som hela tiden tvingade dem att arbeta och spara och sköta sig.

Menar du att Webers pliktetik var samma värderingspaket som Oxenstierna försökte införa i den svenska staten? frågade fröken. Det menade jag inte, svarade jag, det hade jag inte ens tänkt på, men det låter trovärdigt på något vis.

Den utveckling som västerlandet genomgått under de senaste tvåhundra åren är förstås ett underverk, sa lärarinnan eftertänksamt. Hur kunde sådana idéer och värderingar spridas och fastna i människornas hjärnor så att de lyckades genomföra de mirakel som faktiskt inträffade. Hela folk fick vattentoalett och rinnande kallt och varmt vatten och centralvärme och lagade tänder.

Hegel, sa jag, påstod att det var Världsanden som hade en plan för mänskligheten och därför proppade in den där mentaliteten hos människorna för att de av sig själva skulle göra det som anden ville.

Hon sa att hon aldrig begripit det där med Hegels Världsande. Var det inte bara att sätt att säga Gud fast när Hegel (bilden) levde för lite mer än tvåhundra år sedan hade det redan blivit omodernt bland bildat folk att tro på Gud. Framför allt kunde man inte tillskriva Honom några ingrepp i människornas liv. Gud hade lagt av.

Det är konstigt, sa jag. Ingen har lyckats förklara det här med utveckling och underutveckling. Men om man hade trott på Gud hade förklaringen varit enkel. Gud älskar människorna och vill att vårt liv ska vara ett paradis, det var därför han skapade oss i Edens lustgård. Därför klär han ut sig till Världsande och talar om för människorna hur de ska tänka och handla för att livet ska arta sig så bra det går för alla människor så att eländet näst intill utplånas och jämmerdalen förvandlas till ett förlovat land.

Jag fattar, sa hon. Du menar att en del folk gjorde som Gud sa och dem gick det bra för. Trist för de olydiga brasilianarna.

Det är en ganska bra förklaring, sa jag. Men den går inte att använda för det finns knappt någon som tror på Gud längre.

Haha, sa hon, så du påstår att vi hade förstått oss själva bättre om vi trott på Gud men om vi avvisar den vidskepelsen, vilket vi gör, så begriper vi inte världen och ej heller oss själva.

Paradoxalt, sa jag. Men resonemanget leder ditåt hur snurrigt det än verkar. Själv väljer jag att inte ta ställning till om Gud finns – om jag inte just idag har blivit frälst av dina argument.