Patrik Engellau

I somras köpte jag en vara för 86 kronor på ICA Skutan i Hamburgsund. I kassan satt en ljuv, blond 20-åring. Jag lämnade fram en hundralapp. Vänta lite, sa 20-åringen, det är något fel på apparaten. Hon pep iväg och kom strax tillbaka med en miniräknare. Hon kalkylerade och öppnade kassalådan och sa: Varsågod, här är 13 kronor tillbaka.

Engångshändelse?

På sportlovet åker jag skidor i Åre. Det är fullt med folk och lunchrestaurangerna är proppade. Men jag vet en ekologisk restaurang där det nästan alltid är tomt eftersom det är mest hummus, dinkel och kruska som serveras. Jag beställer en croque monsieur som ser rätt ok ut även om det verkar ligga lite grus i brödet. Med en dricka blir det 115 kronor och jag betalar med en femhundring. Flickan bakom disken ser pigg och normal ut, men det här blev för mycket. En kollega tillkallas och de konfererar om växelbeloppet. Efter en stunds letande bland sedlar och mynt ger hon mig 492 kronor plus ett vänligt leende. Jag tar över kommandot och ser till att hon får sina 115 kronor.

Patrik Engellau

Häromdagen gjorde jag en TV-intervju, som kommer att publiceras endera veckan, med Mohamed Omar. Mohamed är inte bara insiktsfull, han har också, som ingen annan jag vet, långvarig personlig erfarenhet dels av livet som muslimsk troende, dels av normalt svenskt medelklassliv. Dessutom har han levt i den multikultur där dessa livsstilar konfronteras.

Jag, å andra sidan, har ingen aning om hur muslimer lever. Jag vet inte ens vilket språk imamer talar i moskéer. Jag vet inte vad imamer tycker om snorungar som kastar sten på ambulanser. Jag vet inte om bilbrännarna och IS-anhängarna är samma människor. Jag fattar inte varför alla rimligt hyggliga och laglydiga muslimer inte med kraft tar avstånd från stenkastarna. Det är inte mycket jag vet och jag misstänker att det ligger till på samma sätt med de flesta etniska svenskar.

Patrik Engellau

Jag anklagar Svenska kyrkan, alla politiker, alla journalister och andra etablerade tyckare, jag anklagar nog alla, inklusive mig själv, för att vi inte tar oss an ett moraliskt grundproblem som blir alltmer påträngande.

Det moraliska grundproblemet är vem som är vår nästa och hur pass skyldiga vi, var och en av oss, är att hjälpa henne. Bakgrunden till min fråga är att Sverige, som du kanske känner till, är utsatt för en migrationsvåg som leder till gradvis ökande kostnader för de svenska skattebetalarna, vid det här laget kanske fem, tio BNP-procent, nationens härskare har inte besvärat sig med att räkna ut vad verksamheten kostar.

Patrik Engellau

Nästan alla anser att något betydelsefullt är i görningen i vår tid och i vår del av världen (vad nu vår del av världen skulle betyda). De alldeles tydliga tecknen på detta anses vara Brexit och Trump.

Även jag anser att något betydelsefullt är i görningen. Vi lever alldeles tydligt i en brytningstid. Men jag har numera tillräckligt lång personlig erfarenhet av att studera samtiden att jag kan konstatera att alla tider anser sig vara brytningstider. På lite håll kan man se tillbaka över den tid som flytt och spekulera om vad det var som hände. Men medan det händer ser man inte så klart. Jag tror det var detta Hegel menade med metaforen ”Minervas uggla flyger först i skymningen”, alltså att först när det man vill förstå håller på att ta slut så kan man begripa det. Lite trist, särskilt för en blogg som den här som skryter med att ”här skapas samtidens självförståelse”, något som således inte är möjligt om man ska tro på Hegel.

Patrik Engellau

Det här med att maskinerna tar över alla jobb och gör oss alla arbetslösa har man oroat sig över i alla tider, även nu. Med detta vill jag inte säga att de bekymrade är ute i ogjort väder; det kan ju vara på allvar den här gången. Den här uppsatsen publicerades ursprungligen i min bok Berättelsen om jobben från 1996. Den handlar just om en situation där maskinerna kan göra allt och människans arbete inte behövs. Vad ska politikerna då ta sig för?

En grupp nationalekonomer hade varit på kongress i Kapstaden och skulle vidare till en kongress i Rio de Janeiro. För att spara en slant beslöt de att gemensamt chartra ett flygplan. Under flygningen över den vida, tomma oceanen upptäckte piloten till sin förvåning ett stort land, där det enligt kartan bara skulle finnas vatten. Piloten kände sig som Vasco da Gama och beslöt efter samråd med passagerarna att landa för att undersöka den okända ön.

Patrik Engellau

De flesta av mina fina idéer blir det aldrig något av. Här kommer ytterligare en i den serien.

En sak som slagit mig med särskild kraft efter det senaste amerikanska presidentvalet är att presidenten, kanske Trump mer än hans mer partinära företrädare, har i det närmaste total frihet att välja sina regeringsmedlemmar och andra medarbetare (förutsatt kongressens godkännande, förstås). Han måste inte plocka dem bland politiker utan kan engagera vilka kompetenta människor som helst.

En svensk statsminister har inte den möjligheten, i varje fall var det bra länge sedan någon icke-politiker blev svenskt statsråd. Hos oss är det närmast en självklarhet att en regeringsbildare måste upphöja folk från sitt eget parti till de förnäma positionerna.

Patrik Engellau

(Trigger warning. Du ska nog inte läsa den här texten om du är känslig för vad som är sant och vad som är falskt. Efter publiceringen har jag uppmärksammats av Thomas Gür, som vet allt, att det japanska ordet ”arigato” inte alls kommer från ”obrigado”. Men teorin som förklarar detta således icke-existerande förhållande är bra i alla fall.)

Idag är jag ute på halare is än vanligt, så om du inte tror på vad jag säger så har jag stor respekt för det.

Bakgrunden till denna betraktelse är att ordet ”tack” på japanska heter ”arigato”, tonvikt på sista stavelsen, vilket kommer från portugisiskans ”obrigado” av samma betydelse. Japanerna införlivade detta ord i sitt språk efter det att de träffat portugisiska handelsmän för ett halvt årtusende sedan.

Så långt är det fakta, tror jag i alla fall.

Men varför hade japanerna inget eget ord för ”tack”? Varför valde de att anamma ett utländskt ord?

Patrik Engellau

De antika egyptierna var de första och sista som byggde pyramider (om vi glömmer likartade försök av latinamerikanska indianer). Detta faktum väcker två betydelsefulla frågor: Varför byggde man pyramider? och Varför följde inga andra folk detta märkvärdiga initiativ?

Jag tror att pyramiden utgjorde en arkitektonisk gestaltning av det egyptiska samhället. Högst upp fanns en enda person, nämligen farao, sedan kom allt lägre och bredare hierarkiska nivåer. Farao skulle helt enkelt begravas i en modell av sitt samhälle. Ganska tilltalande idé, tycker jag.

Pyramiderna byggdes för att beses av alla i evärdeliga tider. Det märkvärdiga är att faraonerna inte aktade för rov att skriva sitt folk på näsan vilka bördor folkmajoriteten på de lägsta nivåerna tvingades bära. Faraonerna skämdes helt enkelt inte, kanske för att de faktiskt ansåg sig vara gudar, och folket knorrade inte, kanske för att de också ansåg faraonerna vara gudar.

Patrik Engellau

”Jag tänker” säger man lite obetänksamt för man tänker ju inte själv. Man upptäcker tankar som kroppen producerar åt en. Es denkt in mir, sa Nietzsche, något tänker i mig.

Det mesta tänkandet sker i det undermedvetna och drivs av krafter som man inte säkert vet något om. Föreställ dig att du fördelar ditt undermedvetna över hela Stureplan och vandrar runt med en ficklampa som lyser upp en kvadratmeter åt gången. Den kvadratmetern är ditt medvetande. Att tänka är att lysa på en kvadratmeter av det undermedvetna. När du flyttar ljuskäglan känns det som om du kommit på något nytt.

Patrik Engellau

Låt mig göra tre ovetenskapliga och delvis rätt personliga observationer kring vad som hänt i Sverige under det senaste året eller kanske de senaste femton, sexton månaderna.

Den första observationen är att migrationssituationen med åtföljande problem, så kallade ”utmaningar”, numera blivit det huvudsakliga samtalsämnet bland vanliga människor och dessutom ett dominerande inslag i media, inte bara i nyheterna, utan också i tyckarspalterna. För ett år sedan stod media som tagna på sängen och började i januari 2016, om jag minns ungefär rätt, markera artiklar i ämnet med vinjetten ”Flyktingkrisen” som en sorts varumärkning. Numera är märkningen överflödig eftersom nästan allt handlar om just detta. Begreppet ”flyktingkrisen” har blivit en permanent självklarhet snarare än ett ”hoppsan, vad är det som händer?”-koncept. Knappt någon ledande politiker skulle numera förneka, tror jag, att frågan är samtidens största ”utmaning”.

Patrik Engellau

Det påstås att Sverige har runt 20 000 poliser. Bara på kul gjorde jag några jämförelser. Vid förra sekelskiftet hade Sverige 2 800 fjärdingsmän på landsbygden vilket är som om vi hade haft omkring 8 500 poliser totalt idag. Om vi haft lika många poliser per invånare som Finland hade vi haft omkring 15 000 konstaplar. Om vi varit som USA hade vi haft nästan 30 000 snutar. (Jag sätter inte min heder i pant för siffrorna, men de känns någorlunda.)

Nu sägs det att Sverige behöver öka antalet poliser med 50 procent för att komma upp i EU-snittet – som tydligen ligger på ungefär samma nivå som USA – och kunna hantera allt bråk. Så kanske det är. Det är i så fall väldigt sorgligt. Troligen måste då även åklagar-, domstols- och fängelseväsendet utökas proportionellt. Dessutom kan man tänka sig att andra slags kostnader också hänger med, till exempel för att ta hand om brända bilar och skadade människor, såväl offer som förövare.

Patrik Engellau

Jag har flera gånger skrivit att jag inte gillar den statliga Värdegrunden, till exempel här och här.

Min invändning mot Värdegrunden har i första hand varit att man inte förstår vad den innebär. Jag har sagt att Värdegrunden bara är en massa pladder med det illvilliga syftet att göra vanliga medelklassare osäkra på sina värderingar och därmed mer rådvilla och i samma mån mindre benägna att protestera mot politikerväldets misskötsel av landet. Värdegrunden är helt enkelt en härskarteknik.

Hela företeelsen är egentligen oerhört märkvärdig. En kulturs värderingar, tror jag i alla fall, brukar normalt – annat än kanske i Nordkorea – växa ur det civila samhället. Ju friare samhälle, desto mindre lägger sig staten i vad folk har för uppfattningar. Den åsiktsfrihet som vi påstår oss ha innebär ju faktiskt att man får tycka som man vill. Om jag till exempel får för mig att hata danskar har jag rätt till det (att sedan mer civiliserade bekanta kanske inte vill umgås med mig på grund av mina fördomar är en smäll jag får ta). I en demokrati får man hata vem man vill. Man får också rangordna folkgrupper och till exempel gilla israeler mer än palestinier eller vice versa. Det följer av åsiktsfriheten.

Patrik Engellau

Var och en som passerat femtio års ålder har egen erfarenhet av historiens vingslag. Det är inte bara att nya prylar lanseras och stadsbilder förändras utan också, ännu mer genomgripande, att nya idéer och synsätt slår igenom.

Ofta ruskar folk på sig av nyheternas obehag – tänk på den före detta svenska kommunikationsministern Ines Uusmann som hävdade att Internet nog var en dagslända, en ”fluga” – ty hur modern, hip, flexibel och nyhetsbejakande människan än anser sig vara finns en konservativ instinkt hos alla om inte för annat så för att det är jobbigt att anpassa sig hela tiden. Själv har jag kommit på mig med att negligera starka intellektuella strömningar såsom genustänkande och identitetsideologier eftersom jag utgått från att sådana dumheter aldrig skulle kunna slå rot på allvar. Och se vad som hänt medan jag vänt bort blicken i några decennier!

Patrik Engellau

Nästan alla människor jag träffar är bekymrade över migrantsituationen, särskilt vita män över fyrtio år. Bekymren gäller förstås den situation Sverige redan hamnat i, men ännu mer framtidsutsikterna, eftersom det cirkulerar rykten om att myndigheterna förväntar sig ytterligare 100 000 eller fler migranter årligen under ett antal år framöver. (Ja, vi lever i ett samhälle som liksom det gamla Sovjetunionen till stor del får nöja sig med rykten eftersom myndigheterna inte tycker att folket behöver informeras så noggrant om vissa obehagligheter. Migrationsverkets ”planeringsantagande” för 2017 är 34 700 asylsökande.)

Men många av dessa bekymrade vita män över fyrtio är ändå inte så bekymrade över utveckling eftersom de tror att en mental vändning hos våra ledare är på gång. De tror att makthavarna håller på att ta sitt förnuft till fånga och gradvis införa en ny och mer realistiskt återhållsam migrationspolitik.

Patrik Engellau

Tänk dig två samhällen. De är precis likadana i alla avseenden utom ett, nämligen den mentala utrustningen. Samma natur, identiska människor, samma storlek, samma befolkningspyramid, samma klimat, bara olika tänkande.

I det ena samhället har alla gått på Harvard och kan därför hur många moderna och avancerade teorier som helst. De har emellertid inte haft någon mormor eller motsvarande som lärt dem artighet, att vara hel och ren, att inte fuska eller peta sig i näsan, att vara flitig och sparsam, att inte plåga djur, att hjälpa till med disken samt att lämna toaletten i det skick man själv vill finna den.

I det andra samhället har ingen mer än grundskola men alla har eller har haft en samvetsgrann mormor eller motsvarande.

Patrik Engellau

Ett sällskap av innovationsintresserade personer där jag ingår hade årsmöte häromdagen. Mötet sköttes så föredömligt av ordföranden att det kunde avslutas på tio minuter.

Sedan blev det föredrag av en framstående riksdagsledamot som skulle tala om innovationspolitik. (Vad det nu är. Jag har decenniers erfarenhet av att prata innovationspolitik. Så småningom har jag kommit fram till att det bara handlar om att ett antal parasitära och konkurrerande institutioner ska hitta på övertygande skäl för att politikerna ska ge dem pengar varefter de parasitära tackar politikerna genom att hylla dem – politikerna, alltså – såsom varande näringslivets välgörare. Sådär fungerar det förresten i alla offentligfinansierade hjälpsystem. Själv har jag jobbat med detta i tio år inom u-landsbiståndsbranschen. Den allmänna formeln är att klienter får pengar av politiker och sedan lovordar politikerna vilket gör politikerna glada och stolta och entusiasmerar dem att hämta mer pengar hos skattebetalarna för att kunna dela ut nya bidrag och hösta in fler eloger för påstått utvecklingsfrämjande insatser. Det är en win win-situation för både politikerna och de parasitära. Skattebetalarna är inte tillfrågade.)