Kan IT ersätta det personliga mötet?

Patrik Engellau

För tjugo år sedan gjorde jag en framtidsstudie med bland annat följande spaning:

Nya tekniker börjar kugga i varandra och skapa förutsättningar för ett nytt och bättre samhälle. Informationsteknologin – IT – är det tydligaste exemplet. All information finns överallt tillgänglig överallt på hela klotet praktiskt taget utan kostnad. Man kan ha sammanträden i cyberspace i stället för på kontoret vid Stureplan. Vad ska man då ha kontoret vid Stureplan till? Hyran är 2 400 kronor per kvadratmeter och jobbresorna tar en och en halv timme om dagen. Lika lätt att koppla upp medarbetarna på nätet, en sitter i Härjedalen, en annan i Provence och Nisse [min hjälte i boken] har flyttat till Viken.

Det var ingen bra spaning. Nyligen var jag inbjuden till ett seminarium där det konstaterades att utvecklingen tvärtom gått åt motsatt håll: storstäderna blir bara större, mer koncentrerade och, enligt mångas uppfattning alltmer kreativa. ”Det svenska IT-undret”, sa Kjell A. Nordström, mannen som förklarat landsbygdens irrelevans och snara död, ”är inget svenskt IT-under, utan ett lokalt under som inträffat inom en cirkel med niohundra meters diameter med centrum på Stureplan”.

Varför hade jag fel i min spaning? Jag behöver bara gå till mig själv för att hitta svaret. Jag har startat ett hyggligt antal företag och projekt i mitt liv. När tillblivelseakten tar sin början är allt mycket famlande och osäkert. Jag är beroende av andra människor att prata med. Om jag känner dem jätteväl går det kanske på telefon, men normalt behöver jag träffa dem, kanske en liten stund, kanske lite längre. Jag har rätt speciella krav på dem jag pratar med. De ska begripa sig på själva materien, de ska vara generösa nog att nöja sig med glädjen av de upptäckter vi i bästa fall gör tillsammans (för när projekt är nya har de inga pengar att betala med).

Om jag bott i Hamburgsund så hade det där inte fungerat. Där finns inte folk nog för att jag ska kunna hitta ett tillräckligt antal människor som är nischade på det sätt jag behöver. Och ju mer specialiserade och arbetsdelade vi blir, desto större måste staden vara för att erbjuda ett tillräckligt antal av de supernischade människor entreprenören kan behöva träffa.

Men det där kan man väl göra på Skype eller med hjälp av virtual reality-hjälmar? säger du kanske. Varför måste man träffas personligen? Jag vet inte, men för mig är det så. Det finns något alldeles särskilt med det personliga mötet som inte kan ersättas av aldrig så avancerad teknik. Kanske är det bara det att jag inte fick tillfälle att vänja mig vid virtual

reality-hjälmar i barndomen. Jag tycker för övrigt att det skulle kännas pretentiöst att kontakta en människa jag kanske bara känner ytligt och be henne sätta på sig sin hjälm för ett samtal. Mycket lättare bjuda på en lunch för en i bästa fall intressant samvaro.

Jodå, man kan tänka sig supernischade småsamhällen som Silicon Valley där alla människor man träffar är sådana som man letar efter. Då skulle man ju få den nödvändiga specialisttätheten utan megastadens nackdelar, vansinniga bostadsrättspriser och brist på parkeringsplatser och sådant där. (Nu råkar hus vara sinnessjukt dyra just i Silicon Valley, men det kanske bero på att området ligger i San Franciscos Bay Area. Å andra sidan hade Silicon Valley kanske inte varit Silicon Valley om det inte legat just där, man vet inte så mycket.) Men jag har svårt att föreställa mig en värld av tusentals Silicon Valleys ute på landsbygden, var och en nischad på sitt sätt, den ena specialiserad på egyptologi, den andra på cancermediciner.

Sedan är det serendipiteten, alltså det märkliga faktum att man ibland hittar nyttiga saker som man inte visste att man letade efter, till exempel att träffa en okänd person som vänligt hjälper till med mentala pusselbitar. Det är osannolikt att träffa en sådan i Hamburgsund och det duger inte att kontakta vem som helst på internet för att chansa. Twitter, säger du kanske. Tänkbart, men inte för den här entreprenören.

Men på seminariet fanns också professor Per Ödling från Lunds universitet som engagerat förklarade att det inte är förrän nu som IT blivit tillräckligt avancerat för att möjliggöra kreativt skapande på distans även för den som bor i Hamburgsund. Till exempel kommer det att bli mycket lättare att, vid behov, ordna ett personligt möte en bit bort när vi har ett system med supersnabba, förarlösa bilar.

Så jag kanske får rätt till slut i alla fall.

16 thoughts on “Kan IT ersätta det personliga mötet?

  1. JAN BENGTSSON skriver:

    Nyttan av ett personligt möte kan aldrig underskattas/ersättas.

    Kroppsspråk är en väsentlig del av kommunikationen!

    Som ger snabbast tänkbara feedback!

    Liked by 2 people

  2. Fredrik Östman skriver:

    Tim Pol kritiserar skrivbordsjournalistiken och menar att man som journalist borde bege sig till de platser där saker händer för att kunna rapportera på ett givande sätt om dem. Om man sitter vid sitt skrivbord och bara skriver om och kommenterar vad andra journalister redan har skrivit blir det ingenting meningsfullt:

    Liked by 1 person

  3. Lennart Bengtsson skriver:

    Allt kan inte ersätts men mycket görs redan, så visst har IT blivit ett komplement för en hel del ”socialt” umgänge. För många har det blivit en väldig tillgång. Gradvis kan säkert ännu mer ersättas allt eftersom bandbredd och programvara förbättras. Telefonsamtalet är bättre än brevet och Skype och liknande är ytterligare ett steg. Jag kan väl föreställa mig en framtid när vi träffas och tidvis umgås i tredimensionella virtuella rum. Mycket beror på omständigheterna och våra behov och vilja till anpassning.

    Liked by 1 person

  4. Varm korv boogie skriver:

    Jo, för en som har fått nog av möten och samvaro på jobbet för ett helt liv så hade jag gärna sett att man kunnat jobba hemifrån mer. Tyvärr är det så att det är omöjligt att klättra i karriären på detta vis, är jobbet väldefinierat så kan man utföra uppgifter hemifrån men allt det politiserade klättrandet är mycket svårt, det känns mer som man håller sig fast med nöd och näppe, out of sight out of mind. Det var många faktorer man inte övervägde när man sökte jobb, en viktig faktor är, gillar du människor som armbågas med dig? Den biten glömde jag. Jag har fått nog av stora företag där armbågandet är allt och kreativa lösningar bara är ett buzzword, kreativ betyder att chefen inte tänkt på det först, och inte ens de inhyrda konsulterna från PWC, EY, KPMG eller McKinsey berättade det för chefen, han eller hon framstår därmed som en dumskalle eftersom konsulterna var mycket dyra, och du tog just ett steg bakåt i karriären.

    Så fort ett företag är stort nog för att ha en värdegrund så är det dags att sluta. Jag har jobbat i Japan och vi brukar ibland skratta åt att de är som robotar, jag tycker istället det är bättre med en sång eller ramsa på morgonen, sen slippar man alla workshops om den senaste värdegrunden chefen köpt in från en amerikansk firma. I Japan tog man 3 min på morgonen sen var det jobb. Det är väl just om hörnet med värdegrundspoliser i våra stora företag?

    Liked by 3 people

  5. MartinA skriver:

    När över femtio procent av ekonomin är staten så vet vi helt enkelt inte vad tendenserna är egentligen. Växer städerna på grund av staten? Eller för att det är människors naturliga beteende? Staten vill ju alltid centralisera och standardisera och kontrollera, det görs enklast i stora städer.

    Liked by 2 people

  6. Henric Ankarcrona skriver:

    Sanningen kan vara ganska enkel. Det händer något när människor möts. Seminarier, forskningsarbete och förhandlingar är bra exempel,
    Vinprovning hör också dit.

    Liked by 1 person

  7. elak skriver:

    Boende i Silicon Valley är dyrt pga klassisk tillgång och efterfrågan: många expansiva unga företag med stort behov av högutbildad personal, som konkurrerar med löner och optioner till en region mellan Palo Alto ned och San Jose, där det under lång tid varit brist på bostäder. San Fransisco är inte särskilt flitigt frekventerat av de boende i detta område, och definitivt inte prisdrivande för Silicon Valley.

    Gilla

  8. Anna Kristina skriver:

    Att söka de enkla svaren i det komplexa är mer sällan framgångsrikt. Men låt oss försöka.

    Hur lever och vill vi egentligen leva? Vilka behov har vi? Och med vilka medel går det att förverkliga det goda livet?

    Människor är både lika och olika. Men resurser och möjlighet brukar skilja sig åt. Hur kan den med mer obegränsade resurser organisera sitt liv, om vi nu tillåts använda schablonen.

    Lägenhet i stadens centrum, gärna högt och med storslagen utsikt, men utan insyn. Så landställe i skärgården, med egen brygga, lagom avskilt, helst egen ö. Eller rentav en herrgård på svenska landsbygden, inte allt för långt från staden, för även vänner måste kunna bjudas in. Kanske även lite jaktmarker som lockar, och vattnet nedanför. Och så den diskreta avskildhet från pöbeln.

    Och så resorna över världen. Smaka av det lagom unika i rätt doser. Sinnena måste smekas, lusten retas i rätt proportioner. Men även det allvarliga måste även till. Det mer seriösa. Och så de givande mänskliga mötena, med familjen och nära vänner. Allt mycket kontrollerat och medvetet uppbyggt. Livet som ett smörgåsbord kopplat till egna materiella och sociala behov.

    För den resursstarke träder inte stad eller landet fram som absoluta alternativa. Mer finns ett rumsligt konglomerat som uppfyller en hel skala av olika mänskliga behov.

    För flickan som torkar den gamle i stjärten och tjänar 22 000:-/ månad, ser livet något annorlunda ut. Då organiseras livet inom tajtare ramar, där fysiska avstånd utgör en begränsande faktor. Avstånd och organiserande av livet hjälps då inte så mycket av snabba elektroner som kilar runt över världen. Slantar måste vändas på, om än liggande i en digital bankdatabaser.

    Avstånd kan se mycket olika för enskilda människor, även om den stora världen är densamma. Att organisera det egna livet beror på så mycket mer än breda informationsmotorvägar. Livet levs ändock i en fysisk värld, och inte digitalt. Det gäller både rik som fattig.

    När mänskliga behov och resurser vägs samman till ett livets alla val, sker därför det mesta bortom informationstekniken. Organisering av livet är så mycket mer än en förenklad syn på avstånd. Fysiska avstånd kan enbart överbrygga vissa av livets kvaliteter.

    Informationsvägar kan korta avstånd. Likt snabba tåg och flygplan. Men livet självt är bra mycket mera komplext och sammansatt än databaser, informationsöverföring, luftleder och järnvägsräls. Människan är kött och blod, beroende av hud, lukt och beröring. Av mimik och nedslagna blickar. Av talande tystnad och det omedvetna.

    Funktioner som kan drar nytta av avståndslösheten, bär inte på livets mer goda mix. Skidåkning i Alperna och en drink i trädgården ovan Rivierans strandpromenad är en sak. Likt intimhygien på ett äldreboende. Att överbrygga avstånd har sina givna naturliga begränsningar. Livet formas av kluster som fyller olika behov. Det är information som kan färdas lätt över avstånd. Inte livet självt.

    Gilla

  9. Anders skriver:

    Det går ju inte att bo på landsbygden för den har politikerna förstört med invandringen. Till skillnad mot i storstäderna kan man inte segregera sig där. Var ska man sätta barnen när den enda skolan terroriseras av invandrargäng?

    Liked by 6 people

  10. Hortensia skriver:

    Hmmm… Patrik, spontant tänkte jag, att du, som är ovanligt klok och framsynt, säkert får rätt till slut, men så drog jag mig till minnes ett radioprogram jag lyssnade på häromdagen:

    http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/861897?programid=5060

    Jag undrar, om inte frågan huruvida IT kan ersätta det personliga mötet riskerar att bli helt irrelevant, ifall framtida robotar faktiskt kommer att kunna ersätta fysiska personer IRL.

    Opersonliga robotar lär inte ha något större behov av personliga möten, för att utbyta information och komma underfund med varandras kapacitet. 😉

    Gilla

  11. Christer Carlstedt skriver:

    Hur märkligt det till förstone än låter så både håller jag med om Patriks slutsatser och inte. Det handlar inte om antingen eller utan om både och.

    Ett projekt går igenom ett antal faser där kraven är tämligen olika.

    Vid conceptionen behöver jag ett antal personer att stöta och blöta själva idén med.
    På något sätt har jag väldigt svårt att se någon gå ut med ett plakat på Stureplan och begära den hjälpen. Jag tror att en torgdag i Hamburgsund skulle ge ett väl så gott resultat.
    Sannolikt inventerar man i stället sin bekantskapskrets och ber dem fundera på saken eller komma upp med något namn på någon som antingen kan eller kanske känner någon som kan.
    Därefter vidtar ett antal telefonsamtal eller mail där man, ”om tycke uppstår”, kommer överens om personligt möte. Mötet har givetvis projektet som ursäkt men handlar i realiteten om att ”känna av” varandra. Kommer vi att kunna samarbeta under projektets villkor? Kommer den nya tänkta medlemmen i gruppen att kunna fungera med de andra i teamet?
    Så småningom blir det dags för en gemensam frottering där det klargörs vilka kompetenser var och en kan bidra med.

    När de enskilda arbetsuppgifterna sedan skall utföras så är lokalen ointressant. Om jag gör mitt jobb i Farsta eller i Göteborg är irrelevant.

    Avstämningsmöten görs med stor fördel per telefon och dator.
    Min personliga erfarenhet är att ett fyratimmars personligt möte utan svårighet klaras av på ett tvåtimmars telefonmöte med förberedda mötesdeltagare. Då har man dessutom sluppit det högst tveksamma nöjet att åka buss eller tunnelbana i en eller två timmar.

    Jag vill inte utesluta personliga möten under resans gång, men man kanske skall vara ärlig med att det då ofta handlar om att ”smörja maskineriet”, snarare än om att producera.

    Jag tror dessutom att en smörjhall i Karlstad gör ett väl så gott jobb som en i Stockholm.

    Gilla

  12. JL skriver:

    10-15 från nu kanske tekniken blivit tillräckligt bra för att vi ska kunna träffas på distans och inte uppleva de begränsningar dagens distansmöten innebär? Dagens distansmöten använder endast 1.5 sinnen typ. Hörsel och syn (men inte i 3D). Få in 3D syn, känsel, lukt och en gemensam virtuell miljö som upplevs äkta av ens sinnen.

    Provad oculus rift för ett tag sen. Sjukt hur lurade sinnena blir. Man viftar med armarna och greppar saker som inte finns.

    Har själv suttit med styrelsemedlemmar på Skype från annan del av jordklotet de senaste 3 gångerna, inte optimalt direkt….
    ”-xxx, är du kvar?”

    Gilla

  13. dolf skriver:

    Det går bra att beställa biljetter utan det personliga mötet, men utan det personliga mötet blir inga barn gjorda.

    Gilla

  14. 77711n skriver:

    Skälet till att it aldrig kan ersätta det personliga mötet är att it är fattigare på alla de rika och varierande subtila signalerna som det personliga mötet förmedlar – minspel, ögonrörelser, gester med kropp och händer.

    En annan aspekt vad gäller geografisk områdestillväxt i cluster är kanske, som antyds i krönikan den allt högre graden av specialister i smala kompetensområden. Verkar då sannolikt att för att få en bred genomlysning av ett problem att dessa måste kunna nås för genomlysning i personliga möten.

    Däremot behövs inte personliga möten där funktionella robotar fungerar bättre med praktiska uppgifter gällande hushållet, den personliga integriteten o dyl.

    It kan inte heller ersätta den enskilda människans färdigheter och självkänsla, exempelvis det som senast varit aktuellt, att behärska språk, skriva och räkna. Detta sagt med anledning att skolförslag gått ut på att lära ungarna programmera på bekostnad av matematikundervisningen.

    Ska jag vara helt uppriktig, vilket jag mestadels är på ont och gott, (mestadels ont i verkliga livet) tycker jag inte att det här var en särskilt bra spaning. Alternativt har jag inte riktigt fattat poängen. De var många som hade orealistiska förväntningar om it och datoriseringen – och som inte förstod skillnaden mellan maskin och människa resp interagerandet människan/maskin. Även idag finns många som är rädda för att maskiner som lär sig själva kommer att överglänsa den mänskliga hjärnans kapacitet – vilket aldrig kommer att ske vad gäller analogier, enligt min uppfattning.

    Liked by 1 person

  15. Vax skriver:

    Upprättandet av denna form av samhällskontrakt ägde alltså rum för ganska så exakt 2600 år sedan. Det handlar om ett kontrakt som utgjort fundamentet för den specifikt västerländska uppfattningen om vad som är en rättsstat. Det är ett kontrakt som tjänat oss väl på alla plan och som i högsta grad bidragit till såväl intellektuell frihet och ekonomisk framgång i vår del av världen.

    När jag nu läser om ”Orestien” slår det mig att den utveckling som Aischylos ville lyfta fram i sina pjäser inte på något sätt är irreversibel. Åtminstone jag ser tendenser till att erynierna är på väg tillbaka. Ineffektiv polisiering, straffsatser som inte står i samklang med det allmänna rättsmedvetandet och eroderingen av tydliga rättsprinciper till förmån för amorfa och ogenomskinliga begrepp av typen ”värdegrunder”, utgör alla tecken på att statsmakterna är i färd med att svika sin del av samhällskontraktet. När våldsmonopolet inte längre upprätthålls återgår våldsutövningen till medborgarna och konsekvensen av detta är inte frihet, utan anarki eller totalitarism.
    https://ledarsidorna.se/2017/03/slow-culture-aischylos-och-samhallskontraktet/

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s