Liknelsen om det moderna Eden

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Det här med att maskinerna tar över alla jobb och gör oss alla arbetslösa har man oroat sig över i alla tider, även nu. Med detta vill jag inte säga att de bekymrade är ute i ogjort väder; det kan ju vara på allvar den här gången. Den här uppsatsen publicerades ursprungligen i min bok Berättelsen om jobben från 1996. Den handlar just om en situation där maskinerna kan göra allt och människans arbete inte behövs. Vad ska politikerna då ta sig för?

En grupp nationalekonomer hade varit på kongress i Kapstaden och skulle vidare till en kongress i Rio de Janeiro. För att spara en slant beslöt de att gemensamt chartra ett flygplan. Under flygningen över den vida, tomma oceanen upptäckte piloten till sin förvåning ett stort land, där det enligt kartan bara skulle finnas vatten. Piloten kände sig som Vasco da Gama och beslöt efter samråd med passagerarna att landa för att undersöka den okända ön.

Ekonomerna steg ut ur flygmaskinen och vandrade mot något som såg ut som en stad. Snart träffade de på människor, fattiga, apatiska trashankar som satt stilla och suckade för sig själva. Vi har nog kommit till någon slumförort, tänkte ekonomerna och vandrade vidare. Men hur länge de än vandrade såg de aldrig annat än hjälplösa och utslagna människor. Ingen tycktes syssla med något, ingen hade något jobb. Vi har kommit till eländets stamort på jorden, tänkte ekonomerna.

Döm om deras förvåning när de så småningom upptäckte att det på ön fanns en mer avancerad produktionsapparat än de kunnat föreställa sig ens i sin vildaste fantasi. Allt kunde göras automatiskt och utan mänskliga insatser. Bara man tryckte på en knapp drog produktionen igång. Bilar spottades ut av sig själva från löpande band, kläder hamnade på butikernas hyllor som om levererade av andar, automatiska taxibilar transporterade sina passagerare vart de ville bara de viskade adressen i en mikrofon. Och allt detta gick av sig själv. Sannerligen har vi inte kommit till en högteknologisk Edens lustgård, utbrast de imponerade nationalekonomerna, här kan människor leva utan att arbeta.

Ekonomerna var så omtumlade av sina två betydelsefulla upptäckter att det tog dem ett tag innan de noterade motsägelsen. Varifrån kom eländet när alla problem kunde lösas bara man tryckte på knappen som startade produktionsapparaten? Varför snurrade inga hjul, varför slamrade inga maskiner?

– Varför startar ni inte maskinerna? frågade ekonomerna en trashank som märkvärdigt nog talade deras språk.

– Hur ska vi kunna göra det, svarade trashanken, det är ju inte våra maskiner.

– Vem äger då produktionsapparaten?

– Han heter Karl Mammon, han äger alltihop.

– Han måste vara ohyggligt rik! Ekonomerna tyckte att detta var något alldeles extra. Direktör Mammon måste ju vara rikare än sultanen av Brunei och drottning Elizabeth sammantagna.

– Inte stackars Karl Mammon, sa trashanken. Honom är det synd om. Produktionsapparaten har stått nästan stilla i tio år, kapitalet är praktiskt taget förbrukat och han ägnar sina dagar åt att förhandla med advokater som vill sätta honom i konkurs.

Nu hade ekonomerna fått något att bita i. De hummade, kliade sig i örat och drog sig eftertänksamt i näsan medan de gick runt och resonerade med varandra.

– Hörrudu, sa den kanske mest framstående nationalekonomen till trashanken. Alla de andra ekonomerna tystnade. Om jag har fattat rätt ligger det till så här. Det finns en kapitalist som heter Karl Mammon. Han äger hela produktionsapparaten. Produktionsapparaten är stor och kraftfull nog att förse hela befolkningen med förnödenheter och rentav lyxartiklar om man sätter fart på den. Detta sker emellertid inte. Produktionen är nästan avstannad sedan mer än tio år. Eftersom fabrikerna inte producerar tjänar Karl Mammon inga pengar och hotas av konkurs. Utöver Karl Mammon består befolkningen helt och hållet av er trashankar om man inte räknar en handfull konkursadvokater. Ni trashankar gör ingenting och äger ingenting. Är det korrekt uppfattat?

– Ja, svarade trashanken. Smarta grabbar, de här nationalekonomerna, tänkte han.

Den kanske mest framstående nationalekonomen, Assar Lindbeck hette han, vände sig till sina kollegor.

– Mina herrar samt fru Pålsson och fru Swedenborg, sa han allvarligt. Dessa människor behöver vår hjälp. På denna ö tycks allt finnas utom nationalekonomiskt förnuft. Jag föreslår att vi stannar här några dagar och talar om för deras statsminister hur han ska lösa problemet. Har ni förresten någon statsminister? sa han och vände sig till trashanken.

– Det är jag, sa trashanken sorgmodigt.

Förfärade insåg nationalekonomerna lägets allvar. Ett land med en trashank till statsminister var i sanning ett sorgligt land. Självklart skulle de, för de stackars människornas skull, stanna ett tag på ön och förklara det här med ekonomi.

Den kanske mest framstående nationalekonomen harklade sig. Som jag ser det är saken uppenbar, sa han. Ekonomin har utsatts för ett klassiskt efterfrågebortfall som resulterat i en nedåtgående, självförstärkande spiral. Utan efterfrågan på företagens produkter skär de ned produktionen. Folk blir arbetslösa och då minskar efterfrågan ytterligare och så vidare. Min käre statsminister, efterfrågan måste förstärkas, jag föreslår att ni tar ett lån i Riksbanken och underbalanserar budgeten.

Hans anhängare applåderade. Klockren analys, tänkte de. Dessutom är omständigheterna optimala, en helt sluten ekonomi utan risk för att efterfrågestimulansen spiller över till utlandet. Genialt!

– Jag tackar varmt för era synpunkter, sa statsministern. Tyvärr måste jag göra er besvikna. Vi har redan provat underbalansering. Vi lånade i Riksbanken och delade ut ett allmänt stimulansbidrag till medborgarna. Resultatet blev bara inflation. Vi förstod snart varför. Vad skulle Karl Mammon göra med papperslapparna som Riksbanken hade tryckt? Han har ju redan allt. Tänk bort sedlarna och se sanningen i vitögat. Karl Mammon har ingen nytta av oss trashankar. Han behöver en städhjälp och en trädgårdsmästare, det är allt. Han behöver bara precis så mycket pengar så det räcker till deras lön. De tusenlappar vi andra kommer och viftar med är ointressanta för honom. Varför ska han ge oss något som vi behöver om vi inte kan ge tillbaka något han behöver? Det där med sedlarna förvirrar bara analysen. Pengarna blir som en slöja som döljer verkligheten.

– Precis! skrek en annan nationalekonom. Statsministern har helt rätt. Problemet ligger inte på efterfrågesidan, utan på utbudssidan. Tänk så här, sa han pedagogiskt till statsministern. Att Karl Mammon inte vill anställa er trashankar beror på att lönerna är för höga. Ni har väl ett fack som drivit upp dem, kan jag tänka. Eller också har ni någon sorts arbetsrätt som gör det omöjligt för honom att ger er sparken om han anställer er. Jag vet inte. Men ni måste ha en mer flexibel lönesättning. Och så måste ni ta bort alla regler som krånglar till det för arbetsgivarna.

– Jag tackar även för era värdefulla synpunkter, sa statsministern artigt. Men jag tror inte att ni riktigt förstått situationen trots allt. Vi trashankar behövs inte i produktionen. Inte till något pris. Produktionsapparaten är ju helt automatiserad som ni sett. Ni ska inte tro att vi skulle tacka nej till svältlöner. Och facket har vi slagit sönder för länge sedan av de skäl ni nämner. Men det fungerade inte.

– Men herregud, sa nationalekonomen, hushållsarbete, då? Kan ni inte borsta Mammons skor eller bädda hans säng eller tvätta hans bil. Är ni trashankar för stolta för det?

– Ni förstår inte, sa statsministern. Trots provokationerna var han förbindligheten själv. Karl Mammon är inte en slösande kapitalist. Han är en sparsam kapitalist, ungefär som er Ingvar Kamprad. Hans mål är att ackumulera ett kapital, inte att leva flott. Han kommer från enkla förhållanden och är stolt över sina enkla vanor. Han vill inte ha fler tjänare.

Nationalekonomerna såg besvärade ut. Om varken keynesianismen eller utbudsteorin fungerade såg det illa ut för trashankarna. Och för nationalekonomin som vetenskap.

– Men hallå! utropade en nationalekonom. Ni behöver fler innovationer. Ni behöver förnyelse. Om ni förnyar produktionsapparaten och förbättrar produkterna så får ni tillväxt och då behövs helt säkert mer arbetskraft i produktionen.

– Det är också en intressant synpunkt, sa statsministern. Ert resonemang är nog riktigt i teorin, men vi anser inte att produktionsapparaten behöver förändras. Den är perfekt bara den används. Våra produkter har nått en slutgiltig kvalitet, som inte kan överträffas. Vi är alldeles nöjda med det vi kan få bara vi fick det. Varför ska ni tvinga oss till en tillväxt vi inte vill ha?

Nu var nationalekonomerna alldeles förstummade. Här var ett folk som tydligen inte trodde på framsteg, ett folk som var tillfredsställt med vad det kunde få bara det fick det. Detta hade ekonomerna aldrig stött på. Jo, de hade läst om primitiva folk i Afrika som värderade fritid, ceremonier och lekar högre än arbete och utveckling, men bland civiliserade och moderna folk hade man aldrig hört talas om sådan liknöjdhet.

Den kanske mest framstående nationalekonomen gjorde sig åter till tolk för kollegorna:

– Nationalekonomin har inga råd att ge ett folk som inte vill ha tillväxt och utveckling. Det här är ett fall för Lars Ingelstam.

– Menar du han som vill dela på jobben? frågade en kollega.

– Just han. Vill någon föra hans talan eller ska jag göra det själv? Han tittade ut över de samlade nationalekonomerna. De tittade i marken. Han vände sig till statsministern. Jag är rädd att ni måste dela på jobben.

– Vilka jobb? Det finns ju bara två stycken, städhjälpens och trädgårdsmästarens.

– Ni får dela på dem.

– Man kan väl inte dela två jobb på två miljoner arbetssökande?

– Finns det så många trashankar? Det var ett aber. Men det hjälps inte. Arbetsåret omfattar ungefär 1 600 arbetstimmar vilket blir inte fullt sex miljoner arbetssekunder. Tolv miljoner arbetssekunder för de två jobben. Var och en av er trashankar får arbeta sex sekunder om året hos Karl Mammon. Det finns ingen annan lösning.

– Sex sekunder, utbrast statsministern, det kan inte bli någon vidare lön.

– Ni har inte förstått, herr statsminister. Lönen spelar ingen roll. Poängen är att Karl Mammon ska behöva alla människor. Då måste han släppa till varor så att alla blir nöjda. Han måste betala en full årslön till var och en av er för de sex sekundernas arbete.

Statsministern skakade på huvudet. Det var kanske rätt tänkt, men det skulle inte fungera. ”Tror ni Karl Mammon vill ha en massa människor som springer omkring hemma hos honom och arbetar sex sekunder om året?”, frågade han. ”Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag att vi får socialisera hela rasket och låta mig trycka på startknappen och dela ut produktionen efter vars och ens behov.”

Då blev nationalekonomerna alldeles förskräckta och beslöt att skyndsamt fortsätta färden till Rio de Janeiro, där de skulle diskutera recept mot arbetslösheten.

48 thoughts on “Liknelsen om det moderna Eden

  1. Sten Lindgren den äldre skriver:

    Ja inte löses världens problem av svenska nationalekonomer, de flesta är beroende av en uppdragsgivare vilket förhindrar fritt tänkande.
    Rädslan för robotar är grovt överdriven, all automatisering baseras på ett omfattande förarbete, som blir större i omfång i takt med tilltagande komplexitet.
    Ta bara exemplet med självkörande fordon, det krävs en armada av IT-experter och ingenjörer för att skapa dessa och få dem i bruk på ett säkert sätt. Någon brist på jobb blir det inte, däremot sker en utveckling mot mera avancerade jobb, vilket kan leda till växande svårigheter för vissa kategorier att finna en roll på arbetsmarknaden

    Liked by 4 people

    • JAN BENGTSSON skriver:

      Alla IT experter vi saknar, bara väller in över gränserna…
      Om inte, får vi väl utbilda dem först)

      Det löser sig (S)äkert till Alla(h)s bästa, om vi ber en bön!

      Liked by 1 person

  2. Sancho Panza skriver:

    För mig som alltid så står det mellan ofrihet eller frihet. Vill jag bli en kugge i ett maskineri som någon i en partiapparat tänkt ut med sin begränsade fantasi och intelligens. Svar nej, jag vill vara fri, för mig att det detta revolten mot vänsterliberalerna, inklusive M och SvD, gäller.

    Liked by 1 person

  3. Kuckeliku skriver:

    Kul text! Förr eller senare kommer det mesta vara automatiserat och vi riskerar att hamna i den situation du beskriver eller i något slags mer eller mindre kommunismliknande tillstånd. Skall man tro din analys skapar väl medborgarlöner bara inflation och då tvingas man kanske socialisera ägandet av produktionsmedlen för att inte hamna i ett svårartat efterfrågeunderskott. Riktigt så illa tror jag inte att det behöver gå, men frågan är värd att grunna på.

    Liked by 1 person

    • rudmark skriver:

      Så vad tycker du att våra senaste 300.000+ nytillkomna medborgare (2017-2017) ska leva på?
      Bidrag utan krav på motåtgärd är väl så nära medborgarlön man kan komma…..

      Liked by 1 person

  4. Kuckeliku skriver:

    Karl Mammon kan sannolikt ha viss lust att svälta bort alla överflödiga medborgare. Det gör man inte hur som helst utan att det blir revolution. Jag skrev för någon månad sedan i något forum att världens mest förmögna människor skulle kunna bunkra en massa varor och sedan låta världsekonomin totalkrascha och därefter bygga en ny värld i spillrorna av den gamla. Med en väldigt mycket mindre världsbefolkning.

    Liked by 2 people

  5. Kuckeliku skriver:

    Tankeexperimentets främsta brist är nog antagandet att en person äger allt. Även om man får extrema förmögenhetskoncentrationer i världen så kommer det finnas tusen superrika snarare än bara en och därtill fortfarande många som äger en egen jordplätt att bruka. Frågan är om de superrika kommer skapa en nyfeodalistisk allians eller om de kommer införa medborgarlöner och tävla med varandra om att tjäna tillbaka pengarna som delas ut som medborgarlön. Jag tror nog att det senare är mer sannolikt.

    Liked by 2 people

  6. Lennart Bengtsson skriver:

    Detta är säkert vad som händer i en värld där allt tillgängligt välstånd hamnar hos en lite grupp individer eller för att vara extrem som i berättelsen hos en enda person. I viss mån är detta vad som kanske hänt i ett land som USA där allt mer rikedom ackumulerats hos ett fåtal individer Det andra alternativet, också något extremt, vore att fördela alla tillgångar exakt lika oberoende av förmåga eller flit. inte heller detta skulle vara perfekt då de flitiga och arbetsamma skulle anse att de var orättvist behandlade då de lata och arbetsovilliga fick samma lön som de. Men denna lösning är förstås vida bättre än den tidigare.

    Men nu är det kanske så att människan blir aldrig nöjd och har vi allt som behövs så finns det alltid en påhittig fan som skapar ett behov som inte tidigare fanns. För några decennier sedan hade jag inget behov av en sofistikerad mobiltelefon och inte heller av en Apple TV med världens alla filmer inom knapptryck från Netflix. Men nu tycker jag det ändå är trevligt och bekvämt med dessa prylfunktioner. Kanske jag snart får en trevlig robot som ser till att jag får morgonkaffe och ett frukostägg lika perfekt som tillagat av en äkta Passepartout. Dessutom får jag nattens händelser rapporterade av min väluppfostrade robot på ett överskådligt och objektivt sätt och slipper P1 och dess ständiga berättelser om tillvarons alla förfördelade, klimatets kollaps och president Trumps hemskheter.

    Liked by 2 people

  7. oppti skriver:

    Intressant och tankeväckande!
    Lite som dagens Sverige. Fast inte för alla. För dem som väntas studera lång tid för att lära sig ett nytt språk innan de får praktikplatser eller lågbetalda jobb blir det lätt så.
    Undrar om dåtidens nationalekonomer hade negativ ränta som ett alternativ, eller ett växande skuldberg som injektion till ekonomin.
    För att inte tala om den stora migrationsindustrin som sysselsätter allt fler.

    Gilla

  8. Anna Kristina skriver:

    Nationalekonomi är inte min starka gren. Men om jag förstått Patrik rätt idag – vilket jag inte alls är så säker på – efter endast en genomläsning – så varnar han i en mycket pedagogisk liknelse för att en kraftigt fortgående snedfördelning i förmögenhetsuppbyggnaden riskerar att leda till ekonomisk utarmning och stagnation för det stora flertalet. Om de rikare blir allt rikare – och snart sitter på alla resurser – leder det till att resten av mänskligheten blir allt fattigare. Och till sist består värden av ett fåtal oligarker och biljardärer – som behärskar samtliga tillgångar och resurser – och med alla egna behov tillfredsställda – medan resten av världen dyker ned i armod – och då till sist gör revolution – och stormar de rikas borgar – och slår ihjäl deras ägare – och tar hand om deras förmögenheter – och deras produktionsapparat.

    Alltså att den extrema kapitalismen explicit bär på fröet till sin egen undergång – och ytterst leder till en social explosion, benämnd socialism. Och den utlöses när medelklassen är borta och bara fattiga och rika finns.

    Kanske varnar Patrik oss övriga för vart dagens politiker kan leda vår samhällsutveckling – om vi inte tänker om….Och inget nytt införs i ekvationen – för om det får fortsätta som idag – äger snart oligarker och övriga kapitalister hela jordklotet – och då finns det ingen plats alls för resten av jordens befolkning. De blir helt överflödiga och får flytta till Mars – eller starta om allt från början igen…

    Jag är inte människan att begripa mig på detta – men drar mig till minnes att jag för ett tag sedan hörde en amerikansk superkapitalist oroa sig för just denna utveckling. Han var medvetet lite otydlig i sina farhågor – ville väl inte inspirera – men tolkade jag honom rätt var det väl ungefär så här – Att de många hårt klämda och fattiga människorna snart skulle ge sig på de superrika. Att de rika därför allt mer tvingades bort från det allmänna civilsamhället och in i egna luxuösa no-go-zoner för att där skydda sig själva från pöbeln där ute. Att de rika själva egentligen var på väg att bygga upp sina egna luxuösa fängelser – och förvandlas till rikedomens fångar – som tvingades transportera sig själva mellan dessa rika öar av lyx i egna flygplan – och via bevakade korridorer – och att han själv inte önskade leva i en sådan värld.

    Att dra ut förlopp i tangentens riktning brukar sällan leda rätt. Men social oro har genom historien alltid utgjort ett mycket kraftfullt och nyckfullt bränsle. Så mycket torde nog ändå stå klart. Territorium och resurser omfördelat i en global – men ändå begränsad värld – bär säkert på explosiv social sprängkraft -parad med stor oförutsägbarhet.

    Patrik petar idag verkligen i civilsamhällets fundament. Känner med känselspröten bortom vardagens normalitet – Tack för det.

    Kanske dags att gå ut och mata småfåglarna. Det har kommit mycket snö i natt. Det är riktigt kyligt ute.

    Inte bara bröd åt fåglarna – utan även åt folket – det förstod till och med de gamla romarna.

    Liked by 3 people

    • MartinA skriver:

      Jag tycker att dra ut trender in absurdum är ett bra stöd för tänkande och funderande runt olika fenomen. Jag tror inte att det är ett hot så länge man ärligt vill förstå något. På det sättet tycker jag att artikeln är bra.

      Gilla

      • Fredrik Östman skriver:

        Man får passa sig för anakronismer. Det som gäller du gäller kanske inte då. Det finns återkopplingar, dynamiska effekter. Det finns oväntade händelser.

        Gilla

  9. BosseJ skriver:

    Hmmm, Mammons produkter är för dyra för att folket saknar inkomst? Då får väl några ta intitiativ till att starta alternativ produktion, möjligen uppfinna ett alternativt betalmedel också. En parallell ekonomi helt enkelt, svartarbete om ni så vill. Vad spelar det för roll att de produkterna och tjänsterna är gravt undermåliga jämfört med Mammons? Det lär bli de enda tjänster som trashankarna har råd med. Dessutom kan de få chansen få nåt tillbaka i utbyte för sin (undermåliga) produktion. Arbete kallas det, eller snarare svartarbete i det här fallet. Men nyttig produktion likafullt.
    Lycka till Mammon 🙂

    Liked by 1 person

  10. Fredrik Östman skriver:

    Ja, kamrat Patrik, om månen var en grön ost och min moster hade pung, så skulle himmelriket komma till jorden och kallas socialism. Vi arma som ännu inte vederfarits denna lycka kan inte ens förstå dess sammansättning och struktur, utan måste gripa till de ord, fraser och besvärjelser som vi i denna tåredal är vana vid för att beskriva detta lyckliga tillstånd: ‘Till var och en efter ”behov”, från var och en inte ett skvatt’. ”Socialisering” av ”produktionsmedel”, historiens slutpunkt som ”perfektioneringen” av ”produkter”, så att man kan håna den som talar om ”innovationer”. Och månen som en grön ost.

    Milleniarism i sin prydno. pre- eller post- efter behag, det är väl lite blandat i texten.

    Gud bevare oss från den kiliastiska socialismen!

    Liked by 1 person

    • Redaktionen skriver:

      Fredrik, du brukar kunna tänka även om du ofta är misslynt. Vill du inte ens ta till dig den fråga som spökat för mänskligheten under lång tid – och som hittills kommit på skam, turligt nog – nämligen hur samhället hanterar en situation där maskiner kan göra alltmer mänskligt arbete? Om du räds eller förkastar den frågan kanske du ändå kan fundera över vilka faktor som gjort att samhället/kapitalismen sluppit undan problemet. Det är det jag försöker resonera kring. Det är riktiga, allvarliga frågor som inte kan avfärdas med ideologiska tyckar-argument.

      Patrik

      Liked by 3 people

      • Fredrik Östman skriver:

        Jag antager att jag är tillåten ett svar, även om censurpiskan har vinit hårt de senaste dagarna.

        Jag anser inte att du behandlar den frågan på ett meningsfullt sätt, eftersom du förfaller till fantasier om vad som skulle vara himmelriket på jorden eller, som det står i rubriken, Edens andra lustgård. Här går skiljelinjen inom politiken, precis där den alltid har gått. De ena är säkra på att himmelriket på jorden kommer att förverkligas, antingen genom en finit mängd reformer av det bestående, postmilleniarism, eller genom att det bestående ersätts från grunden, premilleniarism. De andra, vi andra, är säkra på att ingen mängd reformer kommer att leda till detta tillstånd och att det alltså alltid kommer att finnas något kvar att göra, vilket placerar politikens fokus på prioriteter och inte på ständigt växlande storslagna drömmar och visioner. Du ställer dig i denna artikel på den förra sidan, jag står fast på den andra. Det är inget fel med det. Men när du tar dina egna premisser, att paradiset på jorden är en möjlighet, till nödvändig utgångspunkt för mina åsikter, då är du orättvis och trångsynt. Det är ju just denna föreställning som jag förkastar.

        Visst har du rätt i att den kiliastiska frågan har spökat för mänskligheten i alla tider, se ovan om den politiska motsättningen, och nog spökar den än — jag är faktiskt rädd — men tillåt mig likväl åsikten att det är den sida av motsättningen som kommer med ett obevisbart påstående som håller sig med ”ideologiska tyckar-argument” och den sida som håller sig till sanning, verklighet, kunskap och konsekvens — den som kräver positiv politik — som argumenterar sakligt.

        För att nu återvända till sinnevärlden från denna metanivå, så står svaret på frågan antagligen att finna bortom den närsynta fokuseringen på (beskattning av) lönearbete och produktion av konsumtionsvaror. Jag kan inte bli tydligare än så utan att återgå till polemiken.

        Jo, förresten, ett exempel kommer jag på, och här gäller som vanligt se non è vero è ben trovato: När missionärerna kom till Skandinavien och beskrivev inferno som en plats där eldar alltid brann, så tyckte nog en del vikingar att det där är ett bra ställe, dit vill jag komma.

        Vi föreställer oss alltid himmelriket med utgångspunkt i våra begränsade erfarenehter och förklaringsmodeller från den tåredal vi råkar leva i. Liberalismens universella anspråk ändrar sig magiskt från minut till minut. Endast organiserade lönearbetare betraktar det som ett himmelrike när allt arbete är avskaffat, en absurd och indolent föreställning. De inser inte att de kommer att plågas av något annat i stället. De inser inte att de har lurats på sig denna uppfattning av slemma agitatorer som Karl Marx, som inte ville något annat än att exploatera dem. Men på denna dröm har SAP systematiskt förstört Sverige sedan början av nittonhundratalet. Jag känner mig inte medansvarig. Jag förnekar varje medverkan. Kalla mig misslynt som du vill. Jag förnekar himmelriket på jorden. Och kom inte med den löjeväckande uppdelningen i materiella och immateriella behov och önskemål eller Maslows behovstrappa! En sådan distinktion är fullkomligt meningslös. Det säger oss biologien. Byggvaruhandlaren Hornbach är en bättre filosof: ”Es gibt immer etwas zu tun.”

        Verkligheten är och förblir socialismens värsta fiende.

        Liked by 2 people

  11. MartinA skriver:

    Det problem PE beskriver är en illusion. Den långt gångna mekaniseringen beror på att mänskligt arbete beskattas, inte på grund av att maskinellt arbete är effektivt för de flesta uppgifter. Rent mekaniskt kan människor tävla mot maskiner i nästan alla roller. En maskin som har 2500 kcl per dag i dagsbehov för drift och underhåll kan endast tävla mot en människa inom extremt smala uppgifter.

    Jag får känslan att den underliggande tanken i texten är ”allt åt alla”. Och att anledningen till att inte alla får allt är att ledningen är fel. Om bara vänstern finge styra så skulle alla få allt och lyckoriket skulle infinna sig. Lösningen är ju tydligen att dela ut alla prylar på slutet? Syftet med exemplet verkar ju vara att rättfärdiga ”allt åt alla” kommunism?

    Och den här ”allt åt alla” argumentationen är inte ny och den är ej avhängig mekanisering. Så här har vänstern hållit på sen hedenhös dagar. Mest känt är väl det anebabtistiska upproret i Münster 1534-35 som också utlovade ”allt åt alla” och resulterade i allt åt vänsterns prästerskap och svält och död åt alla andra. Och med allt menar jag allt, allas fruar och döttrar, allas mat, allas prylar, frihet att missbruka de nya slavarna efter eget skön. Precis som vanligt alltså. För när vänsteristen säger ”allt åt alla” menar vänsteristen ”ALLT ÅT MIG”. Vad vänsteristen inte berättar är nämligen att i backfickan har varje vänsterist en liten handbok i att omänskligförklara vem som helst tills ”alla” blir smalt nog att bli ”allt åt mig”.

    Ledsen att vara så negativ. Jag tycker också texten och exemplet är tänkvärt och PE är ju ingen allt-åt-mig person själv, tror jag inte. Men det är som sagt ett illusionstrick i vänsterismens tecken.

    Liked by 2 people

    • MartinA skriver:

      Jag antar att man bör jämföra med samhällen där arbete beskattas lågt och där det inte finns magiska resurser(olja, u-hjälp). Och se hur mekansieringen går i många olika kulturer där det gäller. Tyvärr är ju politiken en enorm påverkan i till exempelvis Kina också. Så det här med mekanisering kanske är ovetbart, helt hänvisat till spekulationer.
      Eller ett samhälle där maskiners arbetskraft beskattas, möjligen. Även om jag inte vill ge socialisterna några ideer.

      Gilla

    • MartinA skriver:

      Seritidningen Judge Dredd tog upp samma problem, där mänsklig arbetskraft inte längre behövs, i ett avsnitt, vill jag minnas. Där det beskrevs som ett mer spirituellt problem än något annat. Jag tror att alla medborgare i Judge Dredd universumet hade mat och något litet minimalt husrum per definition. Men jag minns inte så noga. När jag googlar så verkar det inte vara något stort tema i seriens universum.

      Gilla

      • Conan skriver:

        Härligt med ännu en 70talist o serietidningsläsare här.

        Levde inte flertalet Den rafioaktivs zonen i Judge dredd? Utanför Megastäderna, där det rådde anarki?

        Är det framtiden som väntar ångrar jag att jag gjort tjejen gravid…

        Liked by 1 person

      • MartinA skriver:

        Nejdå, radioaktiva zoner ger snabbare evolution. Ditt barn kommer bli anfader till resten av mänskligheten, med litet tur. Fast just den historien utspelade sig i själva Megacity 1. Alla tävlade om att få jobb och var tacksamma för minsta lilla meningslösa. Kom att tänka på det avsnittet när jag läste PEs text.

        Gilla

    • MartinA skriver:

      Ju mer jag tänker på det så tar ändå artikeln upp något centralt. Det är någonting som är fel i den västerländska civilisationen, det finns en känsla av att något stämmer. På engelska talar de om en ”malaise”, av olust och obehag eller så.

      Mitt svar på frågan är dels att eliterna med hjälp av staten och det välfärdsindustriella ligger som en boaorm runt mänskligt liv. Men jag tror också frånvaron av krig är en del av problemet. Vi människor är gjorda för en annan verklighet än den vi lever i just nu. Jag tror att det kan vara förklaringen.

      Liked by 1 person

      • MartinA skriver:

        Centralt administrerat militärt våld livsnödvändigt. Och dyrt och måste finansieras på något sätt.
        Social trygghet betalas med fördel lokalt efter hur människor tycker det passar bäst. Traditionellt har detta skötts i kyrkans regi men även som medlemskrav i till exempel ett fiskeläge.

        Gilla

  12. Bo Svensson skriver:

    På ett forum för självhushållare föreslog jag ett skattesystem som skulle fungera även där flertalet valt denna livsform och man betalade sin skatt i form av samhällstjänt, så att man även i ett sådant samhälle skulle kunna ha försvar, sjukvård, skola, åldringsvård m m. – Det föll inte i god jord och man vill inte längre höra vad jag har att säga där.

    Annars skulle jag fortsatt med att lufta min idé att statsmakten bör gynna framväxten av en mera stabil självhushållningsekonomi med förutsättningar att klara den högteknologiska ekonomins sammanbrott efter t ex en solstorm när den kan ta månader på sig för en återhämtning.

    Man ser då en framtid där man genom automationen får allt mera tid att odla sina grönsaker, bygga på sina läckra bostäder, jaga, fiska och samla medan den högteknologiska ekonomin ändå får allt den behöver.

    Att få till en sådan ordning är en akut angelägenhet där det finns ont om odlingsjord och en massa sysslolösa vars arbetskraft det blir allt mindre behov av och metoden är markanvändningsavgifter med grundavdrag.

    Gilla

  13. Bo Svensson skriver:

    Det där med markanvändningsavgifter med grundavdrag motsvarande en husbehovsodling är ju något som kan bota missnöjet i förut koloniserade länder, där de bästa jordarna togs i beslag för odling av exportgrödor. – Med rätt nivå på avgiften kommer det att frigöras odlingsjord så det räcker åt husbehovsodlarna och man bör sätta kurs mot de nivåer där det man betalar, när man köper mark, är för det mervärde tidigare ägare bidragit med medan resten betalas som årlig markanvändningsavgift.

    Gilla

  14. goranstang skriver:

    Kommer genast tänka på en representant från indiska industridepartementet som var på studiebesök hos oss. Diskuterade produktivitet, teknik och samhällsfrågor.
    Vi konstaterade att fabriken i Indien i princip stod på samma tekniska nivå som vår fabrik men produktiviteten per kapital var 1/3 av vår. När vi kommit till vägs ände vad gäller produktivitetshöjande åtgätder fälldes under vånda. Om vi gör detta blir det arbetslöshet och då lär det revolt, vi måste först lösa sysselsättningen för de övertaliga.

    Gilla

  15. Bengt skriver:

    Det är inte precis Edens Lustgård Patrik fantiserar om. Den är passé för rätt längesedan! Men tankeväckande och finurligt formulerat är det.

    Mina reflexioner: automationen kommer aldrig att ta över allt arbete. Har man aldrig så liten kontakt med verkligheten inser man att mänskliga händer och sunt förnuft alltid kommer att vara nödvändiga förutsättningar för vårt fortbestånd.
    Ett stort problem i vår tid, och inte minst i vårt land, är att allt sunt förnuft som finns i befolkningen (och som inte minst Patrik och andra krönikörer på DGS representerar) inte ger fullgott avtryck på regeringsnivå, på verk och myndigheter eller i den akademiska världen.

    Här ett exempel, som är ett citat från Ledarsidorna.se idag:
    Hur forskningsprojektet “Lukten av fördom: En tvärvetenskaplig undersökning av relationen mellan fördomar och äckelkänslighet för kroppslukter” som erhöll 4 000 000 SEK kan komma att bidra till samhällsbygget och försvaret av välfärdsstaten och demokratiska grundideal är okänt för Ledarsidorna.se. En annan studie som även den erhöll 1 000 000 SEK är “Administrationens egendynamik – möten och dokument i samspel“. Den senare studien skulle, om den ska vara till någon nytta, fokusera vid MSB dokument om Brödraskapet som en empirisk studie. Ledarsidorna.se har ett förslag till en komprimerad slutrapport för att spara tid och pengar:

    MSB levererade ett dokument och i överlämnandet blev vissa glada och intresserade över att någon aktör börjat titta på detta område medan blev andra arga och kränkta. End of study. – Slut citat.

    Högsta ansvariga för denna eländiga misshushållning med allmänna medel är nuvarande och närmast föregående regeringar! Påhejade av dominerande media.

    Liked by 1 person

  16. Anders F1 skriver:

    Genom att börja ett inlägg med ”Eftersom detta är en tankedimma…” eller ”Problemet är det omvända…” eller ”Denna verklighetsbild är en illusion…” så kan inget samtal föras. Den efterföljande texten blir en bokstavsgröt som hjärnan försöker bearbeta och känslan av att debattören vill undervisa istf att lära infinner sig. Det är samma som när politiker börjar en mening med ”Nej, det som vi ska diskutera här…”.

    Å andra sidan finns det oerhört pratiga inlägg som görs här. Därför slutar jag nu.

    PS. All respekt för den stora kunskap som finns här och att flertalet skriver väl och med välvalda ord.

    Gilla

  17. Christer E skriver:

    Morgondagens fabrik består av en man och en hund. Manen är där för att mata hunden och hunden är där för att hindra mannen från att röra maskinerna

    Gilla

  18. Anna Kristina skriver:

    I det allt mer automatiserade samhället finns i förlängningen ytterligare ett problemområde. Kanske det allvarligaste. När mjukvara utvecklas automatiskt, utan mänsklig inblandning – och då blir mycket bättre än vad människor förmår – passerar vi inte då en gräns – där vi själva inte riktigt hänger med? För allt intelligentare programvara kan då börja förbättra sig själv, utanför vår egen kompetens. En utveckling där självprogrammering helt tar vid.

    En maskinernas och mjukvarans intelligenta rustningsspiral initieras då. Redan nu låter man evolutionära processer optimera styrande logaritmer. Och man vet då inte riktigt vad som sker. Men bra och effektiva blir de.

    Och mjukvara och robotar kan även börja härma och efterlikna människan själv. Börja optimera allt intelligentare programvara som kan lära sig hennes språk, genom att lyssna, registrera och lära. Det sker redan idag. Och i förlängningen även förstå språklig kommunikation bättre än människan kan. Vi blir då helt beroende av logaritmer människan inte riktigt förstår, för de blir snabba och effektiva.

    Och när smarta logaritmer börjar samarbeta i än effektivare ekosystem, lämnas snart mänsklig intelligens långt bakom oss. Det finns en avgörande gräns där människan själv överträffas i sin kapacitet. En slags maskinintelligensen händelsehorisont, som gränsen runt ett svart hål. En gräns utan återvändo.

    Vart tar då mänsklig moral och etik vägen, om logaritmer lagts in för att bestämma även de mer mänskliga valen? Vems sida står då maskinintelligensen egentligen på? Kan vi lita till deras lojalitet? Redan idag fattar smarta vapen egna beslut. Autonomi och kontroll kan balansera på helt okända faktorer. Ingen vet riktigt vilka beslut som tas och varför.

    Och i en än mer helautomatiserad framtid kan människan själv rentav börja betraktas som en dålig artefakt. En bugg som behöver avlusas från det optimala. Människa blir en omsprungen dinosaurie som bara ställer till förtret. Det är då hela samhället riskerar att löpa amok. Vi tappar helt kontrollen och sätts i bästa fall på läktarplats.

    Idag programmerar vi faktiskt oss själva dynamiskt tillsammans med andra människor. Vi kallar den programmeringen för kultur. I oss har vi genetiska och psykologiska algoritmer som styr hur självprogrammeringen skall gå till. Programmeringen studsar och tar in från en omgivning, och dessa olika skiften.

    Övriga djur har även de sina styrande logaritmer kodade i DNA. En stor del av livet självt vilar faktiskt på självprogrammeringens grund. Lojaliteten ligger då till den egna nischen – i det ekosystem den egna arten tillhör.

    Maskinintelligens som utvecklats för att tjäna människan kan plötsligt börja utveckla annorlunda preferenser. Rentav förklara människan krig och överge artegoismens trånga bur. Om vi överlever kanske vi börjar dyrka mänsklig svaghet, och rentav dumhet. Och en del kanske redan nu frågar sig – är det inte det vi redan gör…?

    Länk till en av Apples grundare – Steve Wozniak;

    http://www.dn.se/ekonomi/apples-grundare-varnar-for-artificiell-intelligens/

    Liked by 2 people

    • Fredrik Östman skriver:

      Någon måste sätta på den där maskinen. Den människan är en milleniarist som tror sig ha löst alla problem. Därmed är risken real. Den ligger i attittyden och i den naiva förhoppningen.

      Men det går lika bra med en annan maskin: en revolver mot pannan.

      Gilla

    • Magnus skriver:

      Skarp text! Det är klart att vår värld går denna framtid till mötes, så länge den rikaste procenten får fortsätta dirigera världen och dess ordning. Ju den rika procenten styr ju snabbare växer deras kapital, imperium och ju större blir klyftorna. Då den rika procent inte längre har konkurrenter och kapital och resurser i överflöd så behöver de inte fokuserar på att konkurrera och istället enbart fokusera på förvärv, effektivisering /automatisering.

      Dit är vi på väg så länge vi inte sätter den rika procent utanför politiken, makten om länder, unioner, handelsavtal osv.

      Tyvärr så har den rika procenten fått styra för länge och så även hunnit roffa en allt för stor del av den globala kakan kapital och resurser. Så frågan är om det gått för långt för att kunna ändra riktning.

      Jag ser bara en räddare och det är nationalstaterna genom full kontroll på sina resurser och där äganderätten ej kan komma någon till del utefrån. Många kanske tycker att jag drar åt vänster här men det måste alltid finns stopp, allt för att hålla oss i schakt, människan är ett rovdjur!

      Varken kommunism eller superliberalism är realistiska ideologier.

      Gilla

      • Fredrik Östman skriver:

        Realistiska ideologier. Ett oxymoron.
        De flesta har mer än medianen. Ett paradoxon.
        Någon äger mer än de rikaste. En felmätning.
        Att lyfta sig själv i håret. En lustig historia.

        Gilla

  19. 77711n skriver:

    Lars Ingelstam som lösning på nationalekonomiska problem känner jag igen – det var professorn som negligerade exportfaktorn i sin ”modell” för Sveriges framtidsvisioner på doktorandnivån och som jag vid påpekandet inte fann någon lösning för i sin statiska modell!

    Gilla

  20. Magnus skriver:

    Jag kommer alltid tro på konkurrens.

    När stora företag köper upp alla små och kvar blir några giganter får vi just den utvecklingen som PE skriver om. Precis samma problem skapar vi med stora unioner tex EU som i sin tur skapar handelsavtal mellan varandra och som alltid styrs av de gigantiska globa företagen som ägs utav procenten som snart äger allt.

    Många som är hängivna åt EU, FN och globaliseringen tror att denna typ av globalisering skapar konkurrens, men resultatet blir det motsatta som vi nu ser.

    Om alla länder börjar att satsa på sina nationer för att bli konkurrenskraftiga på världsmarknaden så tror jag också att den rikaste procenten också kommer att få problem.

    Tänk om varje lands ledare värnade sina länder lika mycket som ägarna gör till de gigantiska globala företagen. Då hade världen varit i en bättre harmoni. Tänk om alla svenskar kunde vara nationalister då hade också vårt land varit självständigt hungrigt och konkurrenskraftigt.

    De senaste decennierna har västvärlden gått fel väg dirigerade av de rikaste och köpta politiker.

    Den som tror att lösningen är någon form av kommunism har tappat tron på mänskligheten. EU är ett bevis på en gigantisk cancerböld, en överstatlig kommunist projekt som just dödar konkurrensen. EU är snart ett havererat projekt, men men om hundra år så kommer några nya vänstermänniskor försöka starta en ny cancerböld för då har mänskligheten åter glömt sin historia.

    Västvärlden har blivit blasé!

    Liked by 2 people

  21. Hovs-svartaste-hallar skriver:

    Som barn läste jag en liknande historia i Kalle Anka. Det var en mycket underhållande berättelse med Uppfinnar-Jocke i centrum, tror den tecknades av själve Karl Barks. Överhuvudtaget fann jag att Uppfinnar-Jocke var en väl så intressant figur som ankan själv.

    Uppfinnar-Jocke blir bötfälld när han kör omkring på sin miljösmarta luftkudde-farkost, och bestämmer sig då för att omskapa hela staden Ankeborg. Snart har precis allt i staden automatiserats — inklusive bowlingbanorna! Kalle själv jobbar EN timme i veckan på en automatiserad fabrik.
    Det problem Jocke snart upptäcker är att människorna blir otroligt uttråkade. Han startar då en revolt mot maskinerna, där man först av allt börjar kasta bowlingkloten själva istället för att använda den mekaniska klot-kastaren — och snart har allt återgått till det gamla…

    Tyvärr är detta bara en skröna, om än roande, precis som Patriks berättelse. I verkligheten uppstår aldrig en sådan situation, eftersom de behov som kan uppstå är i princip oändliga och det därför finns oändliga möjligheter att hitta sätt att fylla dessa behov.
    Produkter som kan framställas genom en mekaniserad process blir allt billigare, det är sant — men samtidigt blir sådana behov som inte kan mekaniseras allt mer eftersökta och allt mer dyrbara!
    Ta bara något så enkelt som att bygga om ett kök. Detta kan bara delvis mekaniseras, eftersom köket och dess inredning är unika och måste hanteras manuellt av flera olika specialutbildade arbetare. Jag har sett att det krävs tre eller fyra olika arbetslag för att klara denna uppgift, och kostnaden blir därefter. De mekaniskt producerade köksmaskinerna bildar den MINST kostsamma posten på fakturan!

    På köksinrednings-marknaden kan man välja olika prislägen — allt från Ikea till Kvänum Kök. Vad beror den stora prisskillnaden på? Jo, hur mycket kvalificerat, manuellt, arbete som lagts ner i produkten. Motsvarande gäller förstås t.ex. bilar (Volkswagen/Ferrari) osv.

    Gilla

  22. A Kristina skriver:

    Eftersom Patrik idag är mycket uppriktig i sina resonemang, varför inte vara det själv.

    Arbetstillfällen och konsumtion kan ibland låta banalt. Men är det knappast. Frågan när, hur och vad vi konsumerar är ytterst central. Och då hamnar relationen fritid, arbetstid och sömn under luppen. 8+8+8 ger då 24 timmar. Dygnet är ytterst demokratiskt. För både miljardärer och luffare gäller 24 timmar, om än fördelning inom dygnet skiftar.

    Konsumtionen på arbetstid präglas mer sällan av stora åthävor. Ett ordinärt kontor kräver tämligen måttliga resurser. Uppvärmning, vatten och avlopp, och så lite nötta mattor och en äldre dator, och ett fikarum. Och så lite slitna möbler, pennor och en whiteboard. Även kontorsmodulen kan ha flera decennier på nacken, även om tjänstebilen byts ut var tredje år.

    Och så lite längre resor emellanåt till konferenser, hållna i äldre uppfräschade lokaler, med bjudmat som lagas i industrikök. Det blir inte mycket till materiell konsumtion. Och skapar därmed inte särskilt många jobb. Och det egna jobbet skapar kanske inte heller särskilt många jobb åt andra? Och ingen av oss är väl en särskilt god konsument om natten, när vi sover. En god natts sömn skapar mer sällan särskilt många jobb.

    När är vi då goda jobbskapare? När skapar vår egen konsumtion de många jobben? Dom som samhället ropar efter.

    Återstår fritiden. Från den skall tid för resor dras, och tiden för hämtning av barnen. Och så handling, matlagning, tvätt och lite allmänt plock. Och så lite avkoppling framför teven. Och uppmärksamhet till barn och maka/make.

    Tja, det verkar bli rätt dålig tid över för mer avancerad konsumtion. Möbler, kläder och skor byts ju inte heller allt för ofta, även om modet skiftar. Det får räcka med att barnen bär modet så de inte mobbas som omoderna i skolan.

    8-timmarsdagen har snart 100 år på nacken. Det var en anpassning till en äldre tids samhälle. I ett modernt samhälle ser konsumtionen totalt annorlunda ut. Men i princip samma arbetstid har vi kvar.

    Spel, idrott och olika nöjen kräver sin tid. Och att hålla hälsan vid vigör kräver besök i gym och i joggingspåret. Njutningens produkter ser mer annorlunda ut idag. De kräver tid för konsumtion. Spel, musik och god mat kan inte tryckas in på kortast möjliga tid.

    Kanske ligger proppen för jobbskapande åtgärder delvis i äldre mer rigida strukturer. I en äldre tids mer bundna arbetsscheman. Att utrymmet för mer långsam och diversifierad konsumtion inte fått det utrymme det behöver.

    Tänk om det fanns en samhällelig kran att ställa in – och att den gick att vrida till läget för mesta möjliga jobbskapande, med bibehållen effektivitet. En optimerad relationen mellan arbetstid och fritid – som skapade maximal sysselsättning för andra. Jag undrar var vi då skulle hamna i arbetstid?

    Och ärligt talat, nog ser konsumtionsmönstret olika ut för yngre och äldre. För män och kvinnor. För olika lönenivåer och typ av boende. Och även vad gäller årstid och väder. Men framförallt för olika intressen. Och allt detta faller ut i olika typer av konsumtionsmönster – som är det som huvudsakligen skapar arbetstillfällen.

    Kanske normen arbetstid borde räknas om som årsarbetstid, och i den maximalt anpassa för den enskilde individens behov. Krav på arbetsplatsen, ja visst. Men samhället får troligen också en vinst som tillfaller de många.

    Vårt samhälles inflexibilitet och brist på följsamhet inför individen själv leder säkert till förlust av många arbetstillfällen. Kanske något att räkna på och bygga modeller av. Försöka simulera fram realistiska möjliga alternativ, kanske även uppmätt inom företag som vill tillämpa flexibiliteten i praktiken

    Gilla

  23. Hexe skriver:

    Med den fortsatta invandringen behövs ännu fler för att jobba med följderna av invandringen. Det är en samhällsstörande spiral som verkar snurra allt fortare och LO:s utspel är bara ett i raden. Vilka slags jobb är det som man tänker sig ska omfattas av låglönesatsningen, det skulle de flesta vilja veta och se en konsekvensanalys.
    Att utbilda dessa kräver lärare som inte finns.

    Vi har redan under cirka 45 år tagit emot personer och hjälpt dem med resultatet att våra pensionärer nu är på svältgränsen trots att dessa arbetat under många år, sjukvården har stora problem etc.

    Visst finns det många som jobbar för låga löner. Men det många funderar över är hur man ska få någon i en 100% bidragsförsörjd familj att bli motiverad att börja jobba om det bara marginellt kan förbättra levnadsstandarden? Varför jobba 40 timmar i veckan och få ut samma inkomst netto som vid 100% bidrag + 100% ledighet?

    Hur många av LO:s sosseröstare fortsätta att blint stödja partiet som alltmer förvisar dem till en permanent existens i samhällets botten skikt!

    För den som vill ha lite underhållning kan gå in på LO:s FB-sida!
    Där spar man inte på krutet!

    http://foliehatteniteckomatorp.blogspot.se/

    Liked by 1 person

  24. Lennart Göranson skriver:

    Jag hänger gärna med i beskrivningen av en farhåga, och den har funnits väldigt länge: Att maskinerna tar över och människor inte behövs länge. Men sedan är frågan om allegorin leder vidare, till slutsatser om vilka botemedel som är möjliga och omöjliga. En nyckelmening är ”Våra produkter har nått en slutgiltig kvalitet, som inte kan överträffas”. Det leder oundvikligen tankarna till den chef för patentmyndigheten i USA som föreslog att myndigheten skull läggas ned eftersom ”allt av betydelse redan är uppfunnet”.

    Ser vi på vad människor i dag ägnar sig åt och försörjer sig på, och jämför med situationen för bara ett halvsekel sedan, så ser vi att många (de flesta?) av dagens yrken över huvud taget inte fanns då. Så länge det finns människor, så länge finns det saker att göra. Och så länge någon är tillräckligt intresserad av det jag gör för att betala för det, så länge kommer människor att kunna försörja sig genom arbete. Tror jag.

    Så jag har svårt att uppfatta inlägget som annat än en beskrivning av en farhåga, snarare än en beskrivning av ett problem.

    En helt annan sak är att institutionella stelheter kan leda till att ett stort inflöde av människor till ett land som har inrättat sig för en struktur på arbetsmarknaden som inte matchar många nyanländas kvalifikationer kommer att resultera i övergångsproblem. Men det är som sagt en annan diskussion.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s