Patrik Engellau

Jag vet att det finns framgångsrika konspirationer. När min svägerska nyligen skulle fylla 60 år sammansvor sig hennes man (min bror) och hennes syster i syfte att ett fyrtiotal gäster skulle överraska det ovetande födelsedagsbarnet med champagne och fin middag. Det fungerade hur fint som helst, så man ska inte lättsinnigt avfärda alla slags teser om stämplingar och ränkspel.

Men just den här födelsedagskonspirationen hade ett speciellt drag som kan vara förklaringen till dess triumf, nämligen att det handlade om att runt fyrtio personer enade sig för att lura en enda (födelsedagsbarnet). De flesta mer genomarbetade konspirationsteorierna handlar inte om många mot en, utan om få mot många, typ ”judarna” mot ”alla andra” som i Zions vises protokoll.

En väldigt populär konspirationsteori i våra dagar är att världen styrs mot fördjupad globalisering av ett litet antal superrika, i huvudsak amerikanska, miljardärer som träffas inom ramen för den Trilaterala kommissionen eller Bilderberggruppen eller Aspen Institute. David Rockefeller, som nyligen dog vid 101 års ålder, anses ha varit den här konspirationens hedersordförande. Han hade nämligen sagt så här, vilket uppfattas som ett tydligt erkännande från hästens egen mun:

Patrik Engellau

Tisdagen den fjärde april gasbombade Syriens president Bashar al-Assad delar av Idlib-provinsen, troligen med nervgasen sarin. Mellan 20 och 30 barn plus ett okänt antal vuxna dödades. Två dagar senare förklarade president Trump för det amerikanska folket att bombningarna var ”en skam för mänskligheten” och att han beslutat att gripa in militärt. Han lät skicka 60 Tomahawk-missiler, varav en föll i havet, från krigsfartyg i Medelhavet till Shayrat-basen, ungefär 16 mil söder om Idlib, varifrån al-Assads anfall avgått. Före missilattacken varnade amerikanerna ryssarna så att de kunde hålla sig undan. Samtidigt håller USA Ryssland åtminstone delvis ansvarigt för att Ryssland inte tillsett att dess protegé al-Assad, i enlighet med internationella överenskommelser, gjort sig av med den stridsgas han hade.

Så har händelserna allmänt presenterats i media. Det låter trovärdigt nog.

Men det var en sak jag inte kunde förstå och den gav mig energi att snoka lite mer. Varför skulle Bashar al-Assad ta en sådan risk att uppröra framför allt USA? År 2013 hade ju Obama sagt att om al-Assad använde gas mot sitt folk så skulle han därmed passera en ”röd linje” vilket skulle föranleda en amerikansk attack. Trots det gasade al-Assad sitt folk. Obama anföll inte al-Assad. I stället fick han utfästelser som han trodde på att den syriska regeringen skulle destruera all gas den hade och förstöra alla existerande gasfabriker. Skulle al-Assad nu ha vågat väcka den där björnen igen, särskilt som USA fått en ny president som var mindre fientligt inställd till Syriens allierade Ryssland? En president som dessutom utnämnt al-Assads huvudfiende Islamiska staten till sin egen huvudfiende och som tonat ned de gamla amerikanska kraven på att al-Assad måste jagas från makten. Man skulle tro att al-Assad borde vädra morgonluft bara han inte gjorde något dumt – och så gjorde han det med berått mod.

Patrik Engellau

Kommentarerna till min krönika om att det vore bra om folk slutade skämmas och tog bladet från munnen har gett mig en del att tänka på. Jag skrev bland annat att SvT, som hävdat att sajten ”Rädda vården” gav en onyanserad och ensidig bild av sjukvården, hade en poäng. Anna Lindén genmälde så här:

Patrik, det du påstår om Facebook-gruppen ”Rädda vården” (sajten med samma namn har överhuvudtaget inga ”skräcknyheter”) ovan är djupt orättvist. Gruppen drivs av undersköterskor som utan tvekan vet vad de talar om. Dess syfte är inte att ge en neutral bild av svensk sjukvård, utan att sätta problem de dagligen upplever under debatt.

Jag kan förstå och sympatisera med resonemanget. Undersköterskorna bakom sajten är säkert uppriktiga och ärliga och värda mycket medkänsla och sympati. Ändå är det något som skaver hos mig. Jag är tacksam att Anna Lindén och andra tvingar mig att hitta och formulera mina skäl.

När vi samhällsvarelser tar emot ett budskap i form av en text eller bild eller video eller vad som helst så uppkommer genast frågan om vem som skickar budskapet och vad vederbörande har för avsikter. I princip finns två alternativ. Antingen handlar det om ett försök att teckna vad man kan kalla för sanningen eller också ligger ett intresse – som ibland kallas särintresse – bakom. Jag vet att denna indelning kan problematiseras till oigenkännlighet, men jag anser ändå att vi bör hålla kvar vid den praktiska illusionen om att det faktiskt existerar en sanning som artikulerar ett slags helhetssyn samt att det vid sidan därav finns ett oändligt antal partsinlagor.

Patrik Engellau

Troligen har tänkare i alla tider besvärats av att man liksom aldrig kommer fram till någon slutgiltig sanning. Det beror på att världen är ett kaos och att varje teori människan gör sig för få tillräcklig ordning för meningsfullt handlande är ofullständig och felbar. Så är det till och med inom den mest sanningssökande och empiriorienterade tankefältet av alla, nämligen naturvetenskapen. Isaac Newtons formuleringar av fysikens lagar gällde som högsta sanning under några hundra år. Sedan bestämde sig människan för att skicka ut saker i rymden och då behövdes nya fysiska lagar (som Albert Einstein lägligt nog redan hade kommit på).

Helst skulle man vilja ha helt oomkullrunkeliga, eviga sanningar, ungefär som arkivmetern i Paris. Det är typiskt – och kanske ett bevis för att det jag säger är nästan sant – att arkivmetern efter ett tag inte kändes säker nog och därför år 1960 ersattes av något som hade med våglängder av isotopen krypton-86 att göra. Kryptonmetern fick härska i 23 år varefter metern i stället definieras utifrån ljusets hastighet. Om man inte kan hitta en hållbar sanning ens inom naturvetenskapen, hur ska man då kunna komma fram till något stabilt i de mjukare tankegrenarna?

Om jag fattat Platon rätt var redan han generad över att inte kunna hitta hållfasta och beständiga sanningar i sinnevärlden. Han löste sitt problem genom att hitta på att de trygga och varaktiga föreställningar han saknade inte fanns i sinnevärlden, men väl i idévärlden. Bakom alla existerande grisar fanns grisens oföränderliga och storslagna idé och likadant med alla existerande hus, tacktal, stenar, näsor och matematiska formler. Jag vet inte om jag tycker att det var en briljant lösning eller ett billigt trick.

Patrik Engellau

Jag är gubevars ingen modig person. Att jag en gång i tiden, i förtvivlan över biståndets meningslöshet, sa upp mig från SIDA och gav biståndsbranschen en avskedspresent i form av en roman där svindleriet avslöjas, berodde inte på något särskilt civilkurage hos mig ty jag hade i alla fall ett nytt, kul jobb på kroken. Senare i livet har jag allt som oftast kommit på mig själv med avsevärd feghet. Så jag har ingen rätt att sätta mig på höga hästar.

Ändå tillåter jag mig att vara bekymrad över att så många svenskar med insikter om hur det faktiskt ser ut i migrationens fotspår drar sig för att vittna. Oron för repressalier är stark. För ett tag sedan träffade jag en bekant som är överläkare i norra Sverige.

Hur är det egentligen med migrationen? frågade jag. Är det sådär kaotiskt på en del kliniker som man ibland får höra?  Han tittade oförstående på mig och sa att det hade han aldrig märkt, varför trodde jag det? Men du har väl själv hört sådana historier? sa jag. Verkligen inte, svarade han.

Det kändes som om jag år 1942 hade frågat en normalfeg och laglydig tysk om koncentrationslägren. Eller kände jag så bara för att jag utgick från att han dolde en sanning?

Vi lever inte i Hitlertyskland. Varför tycks vi ändå så rädda att agera visselblåsare?

Patrik Engellau

Radioprogrammet Studio 1 förklarar att i nordöstra Göteborg finns ett antal bostadsområden som heter exempelvis Hammarkullen, Lövgärdet och Bergsjön med strax över 50 000 invånare som helt kontrolleras av en invandrad familj på 120 personer varav 30 stycken redan är registrerade hos polisen. Familjen lever av kriminalitet. Den utövar sin egen rättvisa i området och skrämmer folk från att gå till svenska domstolar. Allmännyttan säger att den inte längre kontrollerar sina hus. Polisen säger att den blir bortjagad när den kommer dit av representanter för Familjen som säger att området är deras. När polisen hittar Familjens vapenförråd tuttar Familjen på bilar för att polisen ska få annat att göra. ”De lever på sitt våldskapital”, säger polisen.

Till och med reportrarna på Studio 1 tycker att detta är ett oskick och frågar polisen vad den gör åt saken. Då visar det sig att polisen sedan två år har jobbat med att skapa förtroende. Det har varit framgångsrikt såtillvida som att många boende stod på sina balkonger och hejade på polisen vid det senaste slagsmålet med Familjen. Polisen säger också att ”alla samhällsfunktioner måste samarbeta”.

Det är säkert en genomtänkt och klok strategi, men inget tyder på att Familjens kontroll över Hammarkullen med omnejd på något vis har hämmats därav. Snarare tvärtom. Jag tror inte Familjen förstår vad polisen försöker säga. Eller också gör den det, nämligen att polisen inte tänker sätta hårt mot hårt. Om polisen under ett antal år misslyckats med, eller inte ens försökt, ta kommandot över en familj på 120 personer inklusive kvinnor, barn och åldringar så är även det en rätt tydlig signal på både avseende polisens avsikter och dess förmågor.

Patrik Engellau

Nu menar jag inte att jag plötsligt upptäckt att politiska partier strider mot varandra för att få röster, utan om en annan och rätt ny sorts stridigheter.

Startposition vid allt tänkande om det svenska samhället bör vara klassanalysen, således insikten att huvudmotsättningen hos oss står mellan å ena sidan den rimligt skötsamma medelklassen som tar hand om sig själv och betalar skatt samt, å den andra, politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex.

Det välfärdsindustriella komplexet består av alla de myndigheter och människor som lever på att ta hand om andra, till exempel folk på Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Migrationsverket och de kommunala socialförvaltningarna. Observera att jag inte säger att dessa är dåliga eller onödiga, bara att deras synsätt och egenintressen fått alldeles för stort inflytande över nationen och vårt tänkande. De behövs, men de ska ned i korgen.

Denna sociala klass av hjälpare behöver alltid mer pengar. De är omsättningsmaximerande. Därför gillar de exempelvis migranter som ger dem skäl att expandera.

Patrik Engellau

En bekant med överdrivna föreställningar om min förmåga att göra intressanta observationer bad mig hålla föredrag om religions- och yttrandefrihet. OK, tänkte jag, lätt som en plätt.

Så jag läste lite och tänkte lite och kom fram till att det här är lurigare än jag insett. Två frågor satte myror i huvudet på mig.

Den första frågan är vem som ska – eller inte ska – förbjudas att inskränka religions- eller yttrandefriheten. Det finns två kandidater: dels staten, dels det civila samhället, alltså den gudstroendes eller pratandes nästa. Denna fråga ställs på sin spets inte i fråga om hur staten ska bete sig, ty det är för det mesta hyggligt reglerat (se dock fråga två), utan i fråga om det civila samhällets rättigheter. Eller för att vara konkret: har jag rätt att hata danskar och har du i så fall rätt att ta mig i örat? Just ifråga om danskar är det inte så kontroversiellt, men ersätt danskar med judar, invandrare, bögar eller muslimer så får du se.

Om man vrider lite på frågan kommer man fram till den så kallade åsiktskorridoren, alltså samlingen av socialt accepterade åsikter. Korridoren skapas för det mesta inte av staten, utan av det civila samhället. Det var till exempel Dagens Nyheter, representant för det civila samhället, som nobbade en annons från sverigedemokraterna (men senare fick skäll från tidningskollegor för publiceringen av en annons för en bok av Arnstberg och Sandelin). Var detta – vägran respektive skället – förenligt med yttrandefriheten?

Patrik Engellau

Troligen har tänkare i alla tider besvärats av att man liksom aldrig kommer fram till någon slutgiltig sanning. Det beror på att världen är ett kaos och att varje teori människan gör sig för få tillräcklig ordning för meningsfullt handlande är ofullständig och felbar. Så är det till och med inom den mest sanningssökande och empiriorienterade tankefältet av alla, nämligen naturvetenskapen. Isaac Newtons formuleringar av fysikens lagar gällde som högsta sanning under några hundra år. Sedan bestämde sig människan för att skicka ut saker i rymden och då behövdes nya fysiska lagar (som Albert Einstein lägligt nog redan hade kommit på).

Helst skulle man vilja ha helt oomkullrunkeliga, eviga sanningar, ungefär som arkivmetern i Paris. Det är typiskt – och kanske ett bevis för att det jag säger är nästan sant – att arkivmetern efter ett tag inte kändes säker nog och därför år 1960 ersattes av något som hade med våglängder av isotopen krypton-86 att göra. Kryptonmetern fick härska i 23 år varefter metern i stället definieras utifrån ljusets hastighet. Om man inte kan hitta en hållbar sanning ens inom naturvetenskapen, hur ska man då kunna komma fram till något stabilt i de mjukare tankegrenarna?

Om jag fattat Platon rätt var redan han generad över att inte kunna hitta hållfasta och beständiga sanningar i sinnevärlden. Han löste sitt problem genom att hitta på att de trygga och varaktiga föreställningar han saknade inte fanns i sinnevärlden, men väl i idévärlden. Bakom alla existerande grisar fanns grisens oföränderliga och storslagna idé och likadant med alla existerande hus, tacktal, stenar, näsor och matematiska formler. Jag vet inte om jag tycker att det var en briljant lösning eller ett billigt trick.

Patrik Engellau

Om ”vår tid” får omfatta perioden sedan andra världskriget så är vår tid den mest revolutionerande sjuttioårsperioden i mänsklighetens historia. En stor del av världen – Västvärlden – har gått från allmän fattigdom till allmän rikedom. Visst har det lokalt funnits rikedom tidigare, men den rikedomen har bara kommit ytterst begränsade folkskikt till del. Visst finns det fattigdom hos oss idag, men den drabbar bara motsvarande snävt avskilda grupper.

Har du tänkt på hur naturen beter sig när det uppstår nya attraktiva resurser, nya slags rikedom? Organismerna anpassar sig för att konsumera dessa nya resurser enligt modellen ”bakterier i ett provrör med näringslösning”. Kort sagt börjar de organismer föröka sig som är bäst på att förtära just denna sorts näring.

Politikerväldet är den organism som är bäst organiserad för att tillgodogöra sig de nya resurser som rikedomen framkallade. Det beror på att politikerna, trots att de delat upp sig i olika intressegrupper (som kallas partier), står som ett enda, enat intresse när det gäller att hämta pengar i medborgarnas plånböcker. Enade politiker i strid med oorganiserade medborgare, det kan bara sluta på ett sätt.

Det mänskliga samhället är emellertid lite mer komplicerat än bakteriernas värld. Bakterierna kan självsvåldigt kasta sig ned i näringslösningen och börja frossa och föröka sig. Men det kunde inte politikerna eftersom medborgarna hade resurserna i sina plånböcker och kunde förväntas göra motstånd mot politikernas härjningsförsök.

Patrik Engellau

Har du läst Helena Edlunds och Zulmay Afzalis senaste texter på den här sidan? De är rasande uppgörelser med den infantila blindhet och det ständiga överseende som den svenska socialstaten riktar mot den sorts ondska som exempelvis Islamiska Staten representerar. Texterna vibrerar av harm och nästan uppgiven ilska. Hur kan den svenska staten bete sig på det här sättet? Befolkas den inte av människor med mänskliga känslor och mänskligt förstånd? Varför uppför sig Alice Bah Kuhnke och Göteborgs stadsteater som ondskans lakejer?

Jag tror inte man överdriver om man jämför IS-ondskan med den nazistiska hitleristiska ondskan (även om nazisterna inte verkar ha varit så heltäckande ondskefulla som IS). Hur förhöll sig tyska folket, det tyska kulturlivet och den tyska staten till nazisternas illdåd medan dessa pågick? Vad jag förstår pratade man inte så gärna om judeutrotningarna. Man låtsades knappt om att de förekom. Framför allt gjorde man inga empatiska, inkännande och urskuldande teaterpjäser om lägervakternas jobbiga uppväxt.

När jag kommit så långt inser jag med förfäran att Sverige på denna punkt nog är värre än Nazityskland. Tyskarna skämdes lite för den ondska de faktiskt tillät eller kanske av onda ledare tvingades tillåta. Å andra sidan hade tyskarna, eller i varje fall den nazistiska propagandan, fördomar mot offren, judarna, zigenarna, bögarna. Offren var onda och förtjänade inte att leva.