Antônio Vieira eller kyrkans makt

Patrik Engellau

Inte förrän jag rätt nyligen fick upp ögonen för Fader Antônio Vieira började jag förstå kyrkans roll för några hundra år sedan. Vieira var portugisbrasilianare och levde från början till slutet av 1600-talet. För svenskt vidkommande är han lite intressant i egenskap av den före detta drottningen Christinas förtrogne och biktfader i Rom. Men i den portugisisktalande – lusofona – världen är han fortfarande trehundra år efter sin död en stjärna som hyllas för sina bedrifter inom kyrkan, vilket i det här fallet betyder politiken och litteraturen. Diktaren Fernando Pessoa kallade honom ”den portugisiska litteraturens kejsare”.

Vieira blev jesuit i Brasiliens dåvarande huvudstad Salvador de Bahia. Jesuiterna hade ambitionen att dra till sig det intelligentaste och dugligaste som fanns i pojkväg och sedan utbilda dessa begåvade ungdomar till verktyg för Guds sak. En jesuit skulle inte bara bedja och förkovra sig i Bibeln, han skulle också delta i världen och påverka politiken. Att påverka politiken betydde, då liksom nu, att lirka med makthavare samt att övertyga folket. Lobbyism och opinionsbildning heter det numera.

Opinionsbildningen skedde i form av predikningar i kyrkan, ty det var där folket samlades och kunde talas till. Jag har länge vetat att det på den tiden varken fanns TV, radio eller tidningar, inte ens sociala medier, men det var först nu som det alltså slog mig att kyrkan var alla mediers konsoliderade moder. Kyrkan var alla TV- och radiokanaler, alla tidningar, alla mobiltelefoner samt internet. Ett enda monumentalt monopolmedium. Man anar vilken makt som kunde utövas utifrån en sådan plattform.

Jag tror att det fanns mer ”demokrati” i 1600-talets Brasilien än i det samtida Sverige. I Sverige hade kungen kyrkan till sitt verktyg. Prästerna predikade vad kungen ansåg att allmogen skulle höra. Men i Brasilien fanns ingen statskyrka. Kungen kunde inte beordra Vieira vad han skulle säga till folket. Därför kunde en sådan som Vieira driva en egen politik om han fick folket med sig.

Och det fick han. Redan i unga år fick han status som en rockstjärna. Kyrkorna blev smockfulla till hans predikningar, som anses vara retoriska mästerverk. Ungefär 200 stycken finns bevarade och ingår i landets litterära kanon.

Att utbilda sig till jesuitpräst innebar förstås att läsa Bibeln och lära sig teologi och latin, men det verkar framför allt ha handlat om att öva sig i talekonst. Det gällde ju att övertyga folket. När Vieira vid 34 års ålder vigdes till präst hade han övat retorik varje dag i mer än tjugo år.

När jag hör ordet retorik tänker jag på dammiga och självgoda snusmumrikar från Uppsala, men de exposéer jag hört av nutida talare med jesuitisk utbildning är något helt annat. De är tränade att trollbinda sin publik, att få den att ömsom skratta hejdlöst, ömsom torka en tår, ömsom lägga pannan i veck och resonera med sig själva. Jesuiterna är som ett slags allvarligt sinnade ståuppare. Jag tror att Vieira var en sådan talare. Samtidens hyllningar är otvetydiga och samtiden var troligen inte bakom flötet.

Att han var ett Guds verktyg betyder inte nödvändigtvis att han lydde sina överordnade inom jesuitorden. Han hade tvärtom egna idéer, vilket vid ett tillfälle, strax innan han for till Rom och träffade Christina, nog hade lett till att Inkvisitionen dömt honom till bålet om det inte varit för hans förankring bland folket.

Han hade framför allt två idéer som retade den världsliga överheten. Den första var att han ogillade att Brasiliens indianer förslavades. Jesuiterna hade för sig att skapa utopiska lyckoriken och behövde för detta särskilt naturliga och ädla människor vilket de menade att indianerna kunde passa till (om man bara fick dem att ge upp ovanor som kannibalism och vidlyftigt kopulerande och bli sådana äkta ädla vildar som Gud skapat dem till; jag skrev för övrigt om detta här). Vieira predikade därför att jesuiterna i stället för slavägarna skulle bli indianernas husbönder. Han fick till och med i uppdrag av kronan att skriva ett reglemente för hur de utopiska indianbosättningarna skulle byggas och ledas, hur de jesuitiska förmännens celler skulle se ut och hur dagsprogrammet skulle gestaltas i lägren. Men det blev inget av med det. Slavägarna vann den kampen och utvisade Vieira till Portugal. Indianerna förblev slavar i tvåhundra år.

Den andra idén var att han gillade judar. Judarna var bra handelsmän och bra att ha som medborgare. Att portugiserna försköt judarna på grund av sina fördomar var dumt, tyckte Vieira, ty det ledde bara till att judarna flyttade till Amsterdam och berikade holländarna som var Portugals och Brasiliens ärkefiende.

Christina var tjugo år yngre än Vieira. Hennes brev till honom är passionerade, men det är osannolikt, kanske otänkbart, att de hade någon affär.

13 thoughts on “Antônio Vieira eller kyrkans makt

  1. Svart chorizo skriver:

    Mycket bra Patrik! En krönika som var njutbar att läsa, jag lärde mig lite och fick inte omedelbart utlopp för min ilska. Mer sånt! Fast jag ser gärna vart dina logiska steg på stigen ingen trätt förut i Sverige leder till från gårdagens islam är oförenligt med demokrati..

    Gilla

  2. Jan Löfgren skriver:

    Vad hade Antonio tyckt om detta logiska resonemang:

    – Det är tyvärr så att det inte bara är de som en gång begått brott som också kan begå nya brott. Det skolan har att säkerställa är att ingen blir utsatt för brott, särskilt inte den typ av grova brott som en våldtäkt är, säger Ylva Johansson.

    Med samma logik behöver man ju aldrig sätta folk i fängelse?

    Liked by 1 person

    • Kim skriver:

      Jag reagerade också på detta uttalande av Ylva Johansson. Som vanligt tas ingen hänsyn till brottsoffren. Den som blivit misshandlad eller våldtagen ska tydligen behöva byta skola för att slippa konfronteras med förövarna.

      Gilla

    • Svart chorizo skriver:

      Mer logik i samma anda, först så skall man enligt Ylva inte döma för att andra kan begå brott, sedan, mer från regeringen om IS-mördare:

      – Vi har inte möjlighet till retroaktiv lagstiftning och straffa folk i efterhand. Sverige är en rättstat och det där ska vi nog hålla på. När Jan Björklund säger så måste jag påpeka att politiker inte kan inleda förundersökning, det är polis och åklagare som gör det.

      Man skall alltså inte straffa i efterhand.

      Jag är helt fast i min övertygelse att de som styr är mina fiender.

      Liked by 1 person

  3. Anna Kristina skriver:

    Det var en mycket intressant berättelse som står helt på egna ben i sina kvaliteter. Egentligen inte något som går att kommentera, är min första tanke.

    Men så börjar egna tankar gnaga. Historia handlar om färder – färder med tanken som tidsmaskin, som ger tillgång till mänsklig erfarenhet. Om människan är sig lik. Som nyförlösta börjar alltid färden. Och som deltagare i ett kollektiv blir all erfarenhet även historiskt giltig – även för oss som lever här och nu. Enbart skiftande omständigheter och förutsättningar ändras.

    En enskild människa utgör alltid sin egen begränsning. Hon kan enbart leva ett liv fången i tid och rum, och i sin egen kropp. Få en begränsad erfarenhet inpå huden.

    Men mänsklighetens kollektiva hud är så mycket större. Och har även den djup i tid och rum. Äldre hud har också känt. Och de mångas livserfarenhet kan ackumuleras. Bli tillgänglig för andra. Bland annat genom historien.

    I den bästa av världar kan mänsklighetens samlade erfarenhet rentav korrigera vår väg framåt, hjälpa till att bygga samhällen med mer vänliga ansikten, rentav hållbara – om erfarenheten rätt förvaltas. Det blir min andra tanke.

    Och så kommer då den tredje tanken in. Att leva är att välja. Att välja är att påverka. Och intelligent och strukturerad påverkan riktat till en skara åhörare kan sägas vara retorik. Man vill då att andra skall välja väg utefter mina intentioner. Att påverka andras liv och beteende. Gränsen mellan ärlighet och oärlighet kan då vara svår att dra. Helgar verkligen medlen ändamålet? I vilket syfte verkar retoriken?

    När journalisten intervjuar människor på gatan i reportage, förutsätts vi tänka att vi får små titthål in i verkligheten. Och det får vi ju också. Men vad vi inte får se är att av tio intervjuade på gatan tar reporten med enbart de två som säger det han själv vill höra. Resten går i ned i redigeringens papperskorg. Och ingen kan kalla det för fake news, för det bortklippta och slängda existerar ju inte.

    Retorik kan fungera på motsvarande sätt. Men även historia. Vi plockar och väljer. Vi plockar även ihop våra egna liv. Verkligheten är aldrig entydig. Den silas alltid genom subjektiva val. Styrda genom vilja, motivation och även slump. Den rent objektiva sanningen utgör egentligen en illusion. Vad som däremot kan vara sant är uppriktigheten själv – den mer ärligt blottade intention.

    Och Jesuiterna var nog ärliga. För de var påvetrogna lärare och predikanter. Vilka och vems idéer dagens journalistpredikanter i press och teve är trogna kan man ju alltid diskutera. Men verklig retorisk förmåga saknas. Istället har känslor, skuldbeläggning och ett högt tonläget fått ersätta retorikens mer subtila och slingriga väg. Man har helt enkelt valt bort dialogen. Och därmed även vänt mänsklig erfarenhet och kunskap ryggen.

    Liked by 2 people

  4. Jonas Nilsson skriver:

    Intresssant söndagsnotis. Nyhet att det funnits präster – av alla konfessioner – som tagit strid för det vi kallar mänskliga rättigheter?! Mänskliga rättigheter grundlades av kristna bekännare!
    OM detta ska ställas mot en presumtiv demokrati här kanske man kan fråga sig i vilken utsträckning det fanns självägande bönder i Brasilien? Fanns det ens någon lokal kungamakt i Brasilien? Hette det vice-kungadöme? Tack för utblickar från Portugals höjder!

    Gilla

  5. Christer Carlstedt skriver:

    Dagens krönika pekar på något väsentligt, nämligen vikten av en plattform där idéer kan framföras.
    Om jag skulle få för mig att sjunga vår samtids politiska lov känner jag mig ganska övertygad om att plattformsbrist vore det sista jag behövde bekymra mig om. Vore inte mitt epos allt för klantigt hopkommet skulle det tas emot på vilken redaktion som helst.
    Försök med motsatsen däremot…..

    Kan ni tänka er en präst som efter reformationen skulle ställa sig i sin predikstol och säga att det och det påhittet från kungen var det klantigaste han hört?
    Hur lång tid tror ni det hade tagit innan han hade fått lämna in prästkappan?

    Nu var ju inte Nils Dacke präst, men han lät höra talas om sig och gjorde just ingen hemlighet av att han inte sympatiserade med Kung Gustav.
    Något annat forum än det rent fysiska hade han inte tillgång till.
    Det gick inte så bra.

    Nu tillämpar vi ju inte riktigt samma hårdföra metodik när det gäller att komma till rätta med uppstudsighet mot makten. Dock är medial uthängning baserad på förment illasinne en ganska effektiv snöpningsmetod.

    Tino Sanandajis nyutkomna bok är ett ganska bra exempel. Först mycket skränande. När man sedan kom underfund med att boken inte innehöll något känslopjunk eller tyckande att angripa utan bara redovisade officiell statistik som dessutom var framtagen av en icke etnisk svensk, så förlorade man sina gängse verktyg för misstänkliggörande.
    Vad gör man då?
    Jo, man låter tystnaden lägra sig.
    Syns eller hörs du inte så finns du inte.

    Medias huvuduppgift är enligt de flestas sätt att se det att förmedla nyheter utan att lägga värderingar i materialet.
    På ledarsidor eller andra tyckeriavdelningar borde uppgiften vara att påtala samhälleliga brister.
    Inte i avsikt att peka finger.
    Det bör man rimligen hålla sig för god för.

    Om jag vill påtala en brist, så är det givetvis inte för att tala om hur dum och korkad någon är (även om det inte känns alldeles fel med utdelande av en känga till dem som har ohemult bra betalt för att begripa bättre än jag själv) utan för att bristen skall åtgärdas för att samhället skall bli bättre.

    Kritik mot det rådande etablissemangets tankegods borde av mogna personer tas emot med tacksamhet, och inte som nu när det mest tycks ses som att en tiggare kommer och stör mitt i banketten.

    Liked by 1 person

    • Jonas Nilsson skriver:

      Jodå, det finns präster som också kritiserat kungen/statsmakten. Det finns det fö fortfarande, alltså det som inte får sägas. Ett av de frommas exempel är när kungen ska ha frågat om det prästen sa bekräftades av Bibeln – isåfall hade inte kungen något att invända. Så har det hetat om både präst o statsmakt.
      I tanken kunde man leka med att dagens statsmakt skulle erkänna de mänskliga rättigheterna som högsta princip men det går/får vi ju inte därför att den högsta principen bestäms av den aktuella majoriteten i riksdagen, om inte Eu sagt något annat, förstås. Och vi(?) bestämmer riksdagens sammansättning var fjärde år.

      Gilla

  6. Staffan Berg skriver:

    Tack för detta, har läst att jesuiterna ordnade välartade kloster och kolonier vid Stillahavskusten i nuvarande Kalifornien. Jag tror det gick ganska bra jämfört med alternativen. Efter Mexikos ”frigörelse” blev det sämre. Haciendaägarna ville ha indianerna som slavarbetskraft. Jesuiterna höll emot så gått de kunde och stödde det senare amerikanska maktövertagandet. Om det gjorde situationen bättre är svårt att säga. Jag har läst om dett för länge sedan och minns inga referenser. Vid genomresa har jag sett jesusfigurer med tydliga indianska drag. J arbetade med lokalbefolkningen stället för mot den. Det var ju kyrkans blivande maktbas.

    Gilla

  7. uppstigersolen skriver:

    Goda retoriker är en bristvara bland svenska politiker. Den enda som är någorlunda idag är Jimmie Åkesson. Annars tycker jag att din liknelse med dammiga snusmumrikar passar bra på de flesta inom politikeradeln. Några har dock försökt men när de bara låter varm luft passera stämbanden och inte stämmer de som busar så händer ingenting, alternativt allt blir värre.

    Gilla

  8. uppstigersolen skriver:

    När nu dagens ämne är det fria ordet är jag är glad över att vi som skriver på Det goda samhället inte ofta blir censurerade. Jag läser också Ledarsidorna.se som Johan Westerholm är ansvarig för. Igår skrev han en artikel där han funderade över varför Morgan Johansson inte vill samköra alla FRA:s uppgifter med andra kända uppgifter över både dömda brottslingar och andra som skriver på olika sajter som är ogillade av ”de goda”. När man läser artikeln verkar det som om han vill se en betydligt mer detaljerad åsiktsregistrering i Sverige. Min tanke hamnar osökt på DDR och Stasi. Känns inte bra.

    Liked by 2 people

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s