Patrik Engellau

Individers personligheter spelar roll, desto större ju mer framskjutna positioner individerna besitter. Det är ett kontroversiellt påstående eftersom det motsäger den allmänna, underförstådda föreställningen att en ann är så god som en ann och att alla människor är lika värda och därför utbytbara.

Jag tror till exempel att ett justitieråds eller överläkares eller en företagsledares personlighet har ett större inflytande på vederbörandes förmåga att hantera sitt jobb än en städares eller löpandebandarbetares (om det finns några kvar). Löpandebandarbetet skapades för övrigt just för att göra det möjligt för företagen att anställa den okunniga och för industrin kulturellt främmande arbetskraft som lämnat jordbruket för att söka sig ett modernt jobb i staden. Själlöst var det också, så det spelade ingen roll hur man tänkte. Där kan vi snacka om ”enkla jobb”.

Men hur ska det vara med politiker? Ska vi leta efter överläkartyper eller utbytbara löpandebandarbetare? Om man frågat Platon hade svaret varit alldeles tydligt. Stater bör ledas av de främsta begåvningarna, sa Platon, dem han kallade filosoferna.

Veterligen har ingen stat följt Platons råd, men det hindrar inte att två frågor i ärendet lämpligen bör ställas: för det första om lämpliga personliga egenskaper för politiker och, för det andra, hur människor med sådana egenskaper ska lockas till politiska uppdrag.

Platon påpekade att det finns en allvarlig risk med demokratin, nämligen att den lockar till sig mer eller mindre oärliga ”försäljare” av bondfångarbudskap som dessutom försöker sälja helt motsägelsefulla bondfångarbudskap till olika väljargrupper. Där hade Platon förstås rätt, det behöver man bara skärskåda demokratin i nästan vilket land som helst för att konstatera. I själva verket drar sig politikerna för att formulera några mer exakta planer eftersom det då blir svårare att bryta mot dem. Sveriges politiska problem, brukar jag säga, vilket orsakar tvivel och höjda ögonbryn, är inte bara att sverigedemokraterna saknar en genomtänkt politik för migrationen, utan att samtliga partier saknar en genomtänkt politik för samtliga områden.

Men om man bortser från Platons oro och funderar över de politiker vi faktiskt har så känns det närmast som om de valts enligt löpandebandarbetarprincipen, alltså att alla medborgare duger, alla ska med. Det är fräckt sagt av mig, ty jag vet att det finns ett antal mycket dugliga, ärbara och skarptänkta personer bland de folkvalda, men jag tror, Gud hjälpe mig, att de tillhör en rätt liten minoritet. De flestas främsta merit är att de är lydiga. Påminn dig gärna om vad den förra riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson hade att säga i frågan.

Här kommer min sorgliga observation och slutsats: den typ av erfarna, förnuftiga, handlingskraftiga ledartyper vi skulle behöva i våra politiska församlingar är just den typ av personer som systemet ratar eftersom de inte suktar tillräckligt efter politiska utnämningar och inte är särskilt lydiga. Liksom Anne-Marie tröttnar de på att sitta i riksdagen som i stället anrikas på fogliga och av världen utanför politiken oerfarna lönemaximerare.

Vad gör man då? Man startar ett personvalsparti, vilket jag föreslog tillsammans med ett antal andra människor i en bok med just detta namn. Boken fyller snart tjugo år och är således på god väg att kvalificera sig till gruppen briljanta idéer som det aldrig blev något av. Det är synd, för boken är skriven med dagens regelverk för ögonen, så ett sådant parti skulle kunna startas i morgon och vara på banan i nästa vecka.

Partiet har inga medlemmar, men väl en självutnämnd styrelse vars uppgift det är att auktorisera personvalskandidater, alltså personer som beviljas rätten att uppträda under partiets emblem. För just de personer som vi skulle önska engagerade sig som politiker beredes en snabb och lättrampad väg in i politiken. Du har hundratals frågor. Läs boken. Den har 95 lättlästa sidor med svar på allt.