Att skapa lyckoriken

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Vi föreställer oss gärna att folk förr i tiden var trögare än vi twittermänniskor och att själva tiden på något vis gick långsammare. Vi tror att det aldrig hände något nytt utan att allt lufsade på i sina gamla, makliga spår.

Jag tror att den föreställningen är självgod och felaktig. Det är inte teknikens utveckling som bestämmer hur mycket som ”händer”, utan den mänskliga förmågan att ta till sig de nya möjligheter som nästan alltid föreligger i långt rikare koncentration än vad vi människor förmår utnyttja.

1500-talet var minst lika omvälvande som vårt sekel. Spanien och Portugal hade kastat ut araberna och ersatt feudalismen med en mer handlingskraftig, centraliserad kungamakt (ungefär som Gustav Vasa vid samma tid ehuru han inte besvärades av muslimer). Så startade en globalisering som var åtminstone en storleksordning märkvärdigare än våra dagars; hela nya kontinenter upptäcktes och började gradvis erövras (eller våldtas, om du så vill).

Hur tänkte dessa människor? Låt mig ge ett exempel. Engelsmannen Thomas More hade år 1516, vid början av dessa kolonisationsäventyr, skrivit en bok som hette Utopia och beskrev ett tänkt lyckorike utan privat egendom och med fullständig jämställdhet mellan män och kvinnor. More fick troligtvis sin inspiration från de tidiga troende kristnas gemenskap, som beskrivs så här i Apostlagärningarna 2: 44 – 47:

De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem.

Nya Testamentet var en gammal bok med mer än tusen år på nacken, men nu var det nya tider. Boktryckarkonsten gav Mores bok spridning över hela Europa och eldade unga svärmares fantasi. Jag kan inte låta bli att tänka på hur den kommunistiska ganska likartade utopin inspirerat miljontals människor under 1900-talet. (More själv blev sedermera avrättad av Henrik VIII för att han stod på fel sida i kampen mellan kungen och påven.)

Liksom för Lenin och Stalin behövdes det på 1500-talet en ny människa med en ny mentalitet för att inrätta det kommunismliknande lyckoriket. Normala, egoistiska, ha-iga människor dög inte. Här tycktes det nyupptäckta Amerika erbjuda en helt ny, oförstörd individ som på riktigt kunde tänkas vara beredd att utgöra grunden för ett kristet lyckorike på jorden, nämligen indianen.

Indianen var den förnuftige, ädle vilden personifierad. Så här lät ett samtal mellan en portugisisk jesuit och en gammal vis indian (återgivet i Darcy Ribeiro, O Povo Brasileiro, São Paulo, 2015; för att förstå måste du veta att det första portugiserna exporterade från området var det så kallade brasilträdet av vilket man framställde ett i Europa mycket populärt färgningsmedel):

Den gamle frågade varför vi behöver så mycket brasilträ. Jo, svarade jag, för i vårt land finns handelsmän som äger mer tyg, knivar, saxar, speglar och andra varor än du kan föreställa dig och var och en av dessa handelsmän vill köpa allt det brasilträ som våra skepp kan frakta. Ah, sa den gamle, du berättar verkligen märkvärdiga saker för mig. Men, säg mig, kommer inte dessa rika män som du berättar om att dö? Jo, svarade jag, de dör som alla andra.

Vildarna gillar att resonera och brukar driva varje fråga i botten och därför frågade han mig på nytt: och när de dör, vem får det som de efterlämnar? Det får hans barn om han har några, svarade jag, annars kanske hans bröder eller närmaste släktingar. Verkligen, fortsatte den gamle, som var långt ifrån någon dumbom, nu inser jag att ni portugiser är galna ty ni seglar över havet och lider stort besvär och arbetar hårt för att samla på er rikedomar för att ge till era barn eller till dem som råkar överleva er. Ger inte jorden er all den försörjning ni behöver? Även vi indianer har föräldrar och barn som vi älskar, men vi är övertygade om att jorden efter vår död kommer att försörja dem lika väl som den försörjt oss och därför tar vi det lugnt utan att oroa oss så mycket.

Idén om Apostlagärningarnas hägrande gemenskap hade pånyttfötts av Mores Utopia och tänt eldar hos unga, katolska entusiaster, framför allt inom jesuit- och franciskanerorden. Ett helt nytt, djärvt projekt tog form i dessas sinnen, nämligen att under deras upplysta ledning skapa ett gudsrike i Latinamerika befolkat av indianer. Den upplysta ledningen behövdes därför att de ädla vildarna hade en del besvärande vanor, till exempel gick de nakna och kände lika mycket skam över sitt sexuella beteende som hundar. Dessutom hade de ovanan att kriga med varandra och äta upp sina övervunna fiender.

Under något århundrade gjordes ett stort antal försök att anlägga indianska lyckoriken under jesuitisk och franciskansk ledning. Det var som om man försökte inrätta kommunistiska församlingar runt om i Latinamerika, framför allt i Brasilien och Paraquay.

Försöken misslyckades, framför allt av två skäl. Det första skälet var att de portugisiska kolonisatörerna till skillnad från de svärmande munkarna inte alls var så förtjusta i tanken att indianerna skulle leva i kommunistiska lyckoriken utan mycket hellre såg att de blev slavar och jobbade åt kolonisatörerna. Det andra skälet var att indianerna faktiskt till stor del dog ut av sjukdomar som européerna – även indianernas tilltänkta religiösa välgörare – haft med sig över Atlanten: kikhosta, mässling, tuberkulos och så vidare. Den ädle vilden hade ingen motståndskraft mot bakterierna.

Det slutade med att jesuiterna blev utvisade från Brasilien.

Jag kom att tänka på dessa händelser när jag läste den nuvarande jesuitiske påven Franciscos senaste encyclica Laudate Si´. Nu är dessa överhettade hjärnor igång igen. Den här gången är det hela jorden som ska räddas. Vi måste göra en ”ekologisk omvändelse”. Den internationella politiken måste ”hjälpa oss att undkomma den spiral av självförstörelse som för närvarande sysselsätter oss”. Jesuiten Francisco har kommit ut som miljöaktivist.

Detta i en tid när världens människor lever bättre, längre och friskare än någonsin tidigare under världshistorien. Jag tänkte bara framhålla att det inte är första gången skarpa hjärnor får tvivelaktiga idéer.

22 thoughts on “Att skapa lyckoriken

  1. Madelaine Fusfield skriver:

    Glöm inte hippie kommunerna på 1970-talet och dessförinnan nybyggarna i Israel som levde i kibbutzer, Alla dessa försök till kommunal samvaro blev relativt kortvariga av olika saker. Även kibbutzer har avtagit i popularitet. Så småningom vill folk ha mer tillhörigheter för sig själva och framför allt ett privatliv.

    Gilla

  2. Hortensia skriver:

    Tack, Patrik, för ännu en intressant och väl genomtänkt, elegant framförd redogörelse för bortglömda företeelser och oväntade samband mellan nutid och dåtid! Förtydligar att Brasilträ även kallas Bresilja på svenska.

    ”Bresilja (Caesalpinia echinata) art inom Bresiljesläktet i familjen ärtväxter och förekommer naturligt i Brasilien. Synonyma svenska namn är röd bresilja, bresilja, drottningträ, fernambok, fernambuk, färnbock, pernambuco och limaträ. Ur träet kan utvinnas färgämnet brasilin, som vid oxidation ger röd eller brun färg och används för färgning av bland annat textilier.[1] Från 1500-talet och framåt importerades stora mängder av bresiljeträ till Europa, och den handeln var så viktig att arten bresilja fick ge namn åt landet Brasilien.”

    https://sv.wikipedia.org/wiki/Bresilja

    Liked by 1 person

  3. Erling skriver:

    ”Det är inte teknikens utveckling som bestämmer hur mycket som ”händer”, utan den mänskliga förmågan att ta till sig de nya möjligheter som nästan alltid föreligger i långt rikare koncentration än vad vi människor förmår utnyttja.”

    ”Nya” möjligheter är inte ett måste, det kan faktiskt vara gamla. Och ha sitt upphov i den bibelvers du citerar.

    På 70-talet levde undertecknad med hustrun tillsammans med tre andra barnfamiljer och 5-6 singlar under några år på snarlikt sätt. Vi sålde inte allt vi ägde och gav bort. Men vi delade
    livet i ett stort hus, hade gemensam ekonomi, morgonbön, brödsbrytelse varje vecka etc.

    Det var inte någon unken sektgemenskap med stolligheter av Knutbykaraktär. Tvärtom!
    Skratt och bus var dagliga ingredienser såväl som intressanta samtal med brett och
    internationellt kontaktnät. Här fanns en friskhet, en magnet, en koncentration som drog till sig ett otal besök och skapade gemenskap långt utanför vårt hus.

    Föräldrar, syskon och vänner som aningen misstänksamma i början besökte oss insåg snabbt att oron var obefogad.

    Minnet i nuvarande ålder är ju visserligen inte helskärpt. De första 20 åren och de senaste 20 sekunderna har man inga problem med.
    Men jag kan inte dra mig till minnes relationsproblem, konflikter och tjafs. Givetvis inte ett lyckorike. Däremot uppenbara bevis för att i detta leverne låg en rikedom, en ”koncentration”.
    Och erfarenheten, den har berikat och jag skulle inte vilja vara den förutan!

    Liked by 1 person

  4. Christer Carlstedt skriver:

    Lyckoriket? Tusenårsriket?

    Jag envisas med att hävda att lycka är en högst tillfällig känsla av upplyfthet, vilket då per definition innebär att det endast skulle kunna bestå en kort tid, varefter det som var lycka övergår till normaltillstånd och eventuellt tristess.

    Det har ju gjorts några försök. Romarriket lyckades väl rätt så hyggligt med några hundratals års sammanhållning. Nu var det väl kanske inte lyckoriket som var den primära ambitionen även om man hade med sig och levererade Pax Romana.

    Kommunismen i Sovjet och Kina skulle väl platsa kanske med tanken om ”till var och en efter behov”.

    Nazismen hade väl också ambitioner åt det hållet.

    Det litet ”lustiga” i sammanhanget var väl att de som utsattes för dessa ideologiers övertalningsförsök rent generellt var mycket negativt inställda.
    Det gick åt mycket ”Blod, Svett och Tårar” i övertalningsprocessen.

    Märkligt nog tycks vägen till, det för ett fåtal virrpannors förlovade landet, alltid vara kantad av mängder av lik.

    Liked by 2 people

  5. Tahmas Nuri skriver:

    Människor som inte har förmågan att hantera sin vardag eller sitt liv på eget bevåg drar sig ofta till kollektiv. Kollektiv är forfarande en väldigt populär boendeform bland främst vänstermänniskor. Att sitta i velour brallor och sjunga Kumbaja är höjdpunkten i tillvaron. Dessa kollektiv bidrar oftast inget till samhället men är väldigt snabba på att peka finger till oss som är individualister.
    Hela upplägget med kollektivismen är en stor missuppfattning från vänsterns sida, indianer och deras stammar bodde visserligen i en sorts kollektiv men alla hade sin roll och drog sitt strå till stacken.
    Idag växer det fram nya kollektiv och faktiskt på två olika sätt. Unga människor som inte får bostad på grund av en kapsejsad bostads politik samt familjer på tjugo personer i en tvåa på Rosengård på grund av EBO lagen.
    Huruvida något av de två exemplen kan definieras som lyckoriken är tveksamt men så kan livet te sig i Sverige i nådens år 2016.

    Liked by 1 person

  6. Gunhild skriver:

    Patriks tankar kretsar idag runt olika sätt att leva, och syn på tillvaron. Den kloke indianen i ett här och nu-liv. Och så portugisiska handelsmän med profiten lysande i ögonen.
    De lever nära jesuiterna, med ambition att bygga ett Utopia. Som även Lenin och Stalin strävade mot, med känt herostratiskt eftermäle.

    Allt kokar ned till olika värdegrunder och strävan i livet, mänskliga och kulturella skillnader i synen på livet. Varför inte då i samma anda vända spegeln mot oss själva, här och nu. För vi befinner oss verkligen i en historisk osäker tid. Där oron över framtiden växer.

    Allt fler och fler inser att migrationspolitiken havererat, förd sedan decennier tillbaka. Politiken går att följa i olika riksdags- och myndighetsbeslut. Att den politiken nu börjar nå vägs ende blir allt mer uppenbart för var dag som går. Men än är det långt i från alla som erkänner detta misslyckande, inte ens inför sig själv i ensamhet. Men allt fler börjar ändå ställa sig frågor, hur kunde det bli så här? Dessutom med så goda intentioner, som gränsöverskridande humanism, människokärlek, hänsyn och globalt ansvarstagande. Så fylld av goda ambitioner, men ändå blev det så fel. Hur var och är det möjligt?

    Det enkla svaret som oftast ges av många är att det är medias fel, och politikernas. Det ligger mycket i det. För makt har koncentrerats till media och politiken. Och media har drivit agendor, för det som de uppfattat som det goda. Media och politik utgör delvis kommunicerande kärl.

    Men samtidigt har politikens människor varit ytterst sårbara för att kliva ”fel”. Man har använt, och använder, ”den rätta värdegrunden” som en mall att bedöma både människor och organisation efter, och även sitt eget handlade. Som en slags mall för mänsklig korrekthet.

    Andra ser vågorna från en utvattnad politisk vänster i samhällsförändringen. Och nog kan de trådarna hittas. 68-vänsterns höga berg nöttes nog ned till ett mer småkullrigt politiska landskap, som kom att stark påverka samhällsutvecklingen.

    Media, politiker och lätt politiskt anstuckna människor har tillsammans skapat en ”gemensam värdegrund” de arbetat utifrån. Den värdegrunden har legitimerat en mängd projekt och inriktningar i samhället. Som om den enda rätt värdegrund var en Svensk upptäckt som man även måste gå ut och missionera om. Att man funnit en helig graal.

    Det här har inneburit att kulturella olikhet i värdegrund sopats under mattan. Man har länge tvingats förhålla sig till en mer kluven värld, på ett förnekande sätt. Lösningen var att bejaka och omfamna mångkultur. Den visade på ens egen tolerans. Toleransen blev som till ett signum på att man handlade och tänket på rätt sätt. För i begreppet mångkultur lade man in även hänsyn och solidaritet. Mångkultur fick även stå för öppna gränser. Och i det inkluderade man även en öppenhet och bejakande av all mänsklig olikhet.

    Men så började olikheternas baksida bli allt mer uppenbara. På tidningars kultur och ledarsidor fick man allt svårare att förhålla sig till kulturella skillnader som innehöll mord och hedersvåld. Även om det länge hölls utanför finrummen.

    Klansamhällets mer släktmässiga sammanhållning och dess mer negativa sidor i mötet med det Svenska, blev allt mer uppenbara. Det gick inte länge att förneka att många människor i Sverige levde långt borta från ”den rätta värdegrunden”.

    Frågorna hur vi mer på djupet skulle förhålla oss till mångkultur, även i och dess mer negativa attribut, trängde sig på. Mångkultur kanske både hade en framsida och en baksida? Som även de flesta enskilds människor också bär på. Allt var kanske inte så helgjutet rätt, som ”den rätta värdegrunden” fått oss att förledas tro.

    Olika människor i olika kulturer hade sin annorlunda värdegrund, som de också levde efter. Och att leva parallellt med varandra i ett och samma samhälle, med väsentligt olika värdegrund, var kanske inte så enkelt ändå. Vem och vilka skulle egentligen följa vem? Olika värdegrunden ställdes allt oftar på sin spets.

    Sprickorna i det ideologiskt tänkta, blev allt mer uppenbara. Hanterandet av denna olikhet har i och med den senaste migrationspuckeln blivit allt mer uppenbara. Vi läser nu dagligen om det i tidningarna. Och unga med en viss kultur i bagaget möter nu den rätta värdegrunden. Vad det blir av det mötet vet nog ingen. Och att utfallet kommet att variera är naturligtvis sant.

    Och där står ”vi” nu. Att gå tillbaks och göra rätt, går inte. Vi måste nu klara av en mental omsvängning, samtidigt som vi måste konfrontera problem vi länge sopat under mattan.
    Och det här jobbet har inte ens påbörjats. Vi lever nu alla i en omvändelsens och förändringens tid. Där det blir allt svårare att hitta sitt eget Maramö. Förmodligen ligger staden Malmö närmare vår framtid. Och dit flyttar ju många.

    Liked by 4 people

    • Ådärkomdenja skriver:

      Kloka ord och frågor. Vill rekommendera SwebbTV (http://www.swebbtv.se), som leds av Jan Sjunnesson. Ett nytt avsnitt varje lördag. Dagens avsnitt är ett samtal mellan professor Karl-Olov Arnstberg, docent Jan Tullberg, och programledare Jan Sjunnesson som ger en förståelse av några mekanismer bakom den situation vi har i dagens Sverige. Bland annat diskuteras en av huvudfrågorna: – Går klyftan mellan de som styrs av sina känslor och de som styrs av sitt förnuft?

      En tes om feminismens negativa bidrag till godhetsfixeringens tyckarmonopol diskuteras också i slutet av programmet.

      Liked by 1 person

      • Madelaine Fusfield skriver:

        Har just lyssnat med intresse på avsnitt 9 om klyftan som delar Sverige. Förr brukade skillnaden mellan dom som litade på känslor över intellektuella processer bero på mognad. Churchill lär ha sagt, är man inte kommunist som ung har man inga känslor; är man fortfarande kommunist på äldre dar har man inget huvud. Unga människor brukar ju styras mera av hjärtat än den äldre generationen som lärt sig en del av livet. Hur kan det vara så att folk inte vill använda resonemang? Vad hände med den Sokratiska metoden att medelst frågeställningar få människor komma fram till klarhet? I min ungdom verkade mycket självklart tills jag stötte på helt olika tankar utomlands. Att bli tillfrågad varifån ens tes eller slutsats kom ledde till nykterhet. Jag var inte längre omgiven av människor som kunde stödja mina förutfattade meningar utan måste stå till svars för mig själv. Det var mycket nyttigt. De förutfattade meningarna av de självutnämnda ”goda” individerna i Sverige kommer att prövas hårt gentemot de ideer som immigranterna medför. Kanske den nya överäldigande immigrantsituationen i Sverige kommer att resultera i en kraftig kulturchock som öppnar ögonen på människor? Nykterhet måste slå in förr eller senare.

        Vad panelen beskriver är en brist på tolerans för olika åsikter man inte associerar med en demokrati. Alternativt tar hat överhand, vilket kan få drastiska följder för ett samhälle. USA är ett stort land med många motsättningar och ”political correctness” florerar också här på många universitet både bland lärare och studenter. Men vi har också många positiva motsättningar, och amerikaner låter sig inte gärna nedtystas. Det blir högjudda protester och demonstrationer från dom som vill få sina åsikter hörda. Om man blir avskuren och bemöts med kalla ryggen av en grupp kan man finna en annan liktänkande grupp och engagera sig politiskt. Man röstar på kongressledamöter och kan beklaga sig direkt till sina representanter i Kongressen och Senaten. Och det gör många här med liv och lust även om man önskar det politiska engagemanget vore större. Representanterna är beroende av väljarna och lyssnar. Det hjälper naturligtvis inte alltid när Kongressen är låst i maktkamp, men man kan lufta sina åsikter och hoppas att sunt förnuft vinner till sist. Och det gör det oftast. Vi håller på att omintetgöra Trump just nu.

        Gilla

  7. Snofsan skriver:

    Det är inget stort fel att värna miljön – men man ska vara medveten om att tack vare den ökande halten av koldioxid i atmosfären så har jorden blivit mycket grönare under de senaste decennierna. Det bästa vi kan göra för livet på jorden är att öka mängden koldioxid i luften. Det har indier och kineser insett och bygger därför massor av nya kolkraftverk.

    Gilla

  8. Hovs--hallar skriver:

    Angående den ur-kristna gemenskapen: Sådana försök har gjorts gång efter annan, och de misslyckas alltid. Kommunisterna försökte tex. med våld tvinga fram ”kolchoser” i Sovjetväldet där bönderna gemensamt skulle bruka jorden — det ledde till katastrofalt fallande produktivitet i jordbruket.
    i Maos Kina försöktes av ideologiska skäl samma politik — det misslyckades där också och man övergav den politiken så småningom.

    I det lilla formatet har jag själv erfarenhet av att bo i ”kollektivhus” på 1970-talet. Det var intressant att se hur den mänskliga egoismen saboterade själva idén med denna boendeform. De flesta försökte kort sagt bidra så litet som möjligt till det gemensamma projektet, och däremot dra största möjliga fördel av det!

    Att Väst blivit världens ledande samhällssystem beror bland annat på att man här hittat en fungerande balans mellan samarbete och konkurrens, och att man skyddat den privata äganderätten.
    Kommunisterna försöker däremot uppfinna samhällssystem som direkt strider mot den mänskliga naturen, och detta är dömt att misslyckas.

    Liked by 2 people

  9. Rolf Ahlqvist skriver:

    Tack för den katolska textbjudningen med länk till påvens ”encyclica Laudate Si”. Läser då bl.a. och om övertygelsen att allt i världen är sammanlänkat. Och kyrkan vill inte lösa vetenskapliga frågor eller ersätta politiken. Men påven vill uppmuntra med förslag till ny livsstil, och till ärlig, öppen debatt till det allmännas bästa. Där på alla nivåer, med transparenta beslutsprocesser i det sociala, ekonomiska och politiska livet. Dock betonas mer förslag till dialog och handling, det som involverar var och en personligen.

    Det svenska ensidigt, materialistiska, pragmatiska, politiska debattrycket och enbart förståndiga ”skarptänkandet” blir då för ensidigt, i avsaknad av del i ett kontinentalt förnuftigt, filosofiskt, religiöst djuptänkande. På 2000-talet och i IT- åldern försöker jag lära mig räkna till två, verklighet och möjlighet ihop. Kör med Karl Jaspers tes igen: ”Vi pendlar ständigt i vår frihet mellan objektvärlden och inre existensvärld av möjligheter.” Samt tar i beaktande Tahmas Nuris kommentar 9.6 till krönikan ”Varför är vi inte lyckligare”. Den där han; ”Undrar; om lycka inte borde vara ett sinne istället för en känsla. Lycka förstärker samtliga sinnen men ”olycka” förstärker bara det sinnet som den olycklige väljer för stunden.” Både och, kanske vi kan hitta fram till samtidigt, även om stunden tynger.

    Liked by 1 person

  10. Jaxel skriver:

    Jag tror att man måste skilja på ambitioner att skapa ett framtida ”lyckorike” och ambitioner eller försök att avvärja en framtida katastrof. Det är olika saker. Vid ett hastigt ögonkast tycker snarare det verkar vara det senare påven talar om.

    Gilla

  11. Tahmas Nuri skriver:

    Är ni trötta på PK dravlet och vill ha en ventil så gå in på youtube och sök Gavin McInnes det den mest opolitiskt korrekta människan på jordklotet och den mest frispråkiga.
    Det är lika uppfriskande att lyssna på honom som ta en kall öl en het sommardag.

    Gilla

  12. Henrik Bolander skriver:

    Där vidrördes en viktig punkt som finns i alla totalitära ideologier nämligen idén om DEN NYA MÄNNISKAN.Även hos EU-ismen.HYBRIDMÄNNISKAN dvs den smakligt rasblandade människan är ett viktigt mål för EU-fanatikerna.För att nå detta utopiska mål är de redo att utsätta européerna för praktiskt taget alla lidanden inklusive genocide.Men vem var då denna Coudenhove-Kalergi som implementerade denna fanatiska idé?En svindlare.En av dessa falska ”aristokrater” som förr livnärde sig på sina ”Ponzis”.Sina ”trucs”.En sexuell avvikare med smak för småflickor och – som man säger på Österlen-småtöser.En fanatiker som kompensatoriskt projicerade sin eget subjektivt upplevda ”rasmindervärde” på sin omgivning i sin bizarra önskan att helt ”hybridisera” och utplåna alla europeiska folk.En galning helt enkelt.Varför tillåter de europeiska folken att en sådan galnings idéer får bryta sönder inte bara de europeiska folken utan också den europeiska kulturen?Sidenunderkläder.Rosa.Lär enligt viss rykten – helt en passant-ha hittats i den Coudenhouviska efterlämnade garderoben.En Coudenhove-Kalergi som i likhet med Chekisterna ville skapa DEN NYA MÄNNISKAN.Men inte nog med det-i likhet med en annan totalitär rörelse eftersträvade han även NEUROPA.D v s ”det nya Europa”.Galningar är ibland charmiga.Men kan-som historien visar-även vara mycket dödsbringande.Letala s a s.Säg nej till Coudenhove-Kalergi och hans galna idéer.

    Gilla

  13. Tahmas Nuri skriver:

    Att skapa ett lyckorike betyder att man måste plocka ner landet i sina beståndsdelar precis som man måste göra när man renoverar en gammal bil, allting måste monteras ned och göras vid. Vissa delar måste man byta eller i vissa fall tillverka egna delar. Under renoveringen väljer man ut personer som skall vara delaktiga, personer man kan lita på, personer som jobbar hårt och som har samma mål och inställning till att bilen skall vara en pärla när den blir klar. Det kräver enormt mycket jobb men resultatet efter mycket möda,besvär och kapital så står man där med sin glänsande pärla. Denna pärlan har en enorm attraktionskraft och många vill provköra eller åka i bilen, men ägaren väljer själv vem som får åka eller köra bilen. Det blir allsåledes bara personer som ägaren till pärlan väljer ut, personer han litar på och vill pärlan väl.
    Om Sverige skall bli den här pärlan så måste liknelsen med bilen vara ett faktum. Man kan inte bygga upp något eller reparera något med gamla rostiga delar som i visa fall är uttjänta.
    Man måste ha människor som har samma eller åtminstone snarlika värderingar om bygget skall bli en succé. Det går inte att spreta åt alla håll och kanter eller ha helt tokiga förslag om hur det skall byggas.
    För att det skall lyckas så måste man ha en bra arbetsledare, en rättvis arbetsledare men som i vissa fall även kan avskeda om jobbet eller inställningen till jobbet inte följer praxis, lagar och förordningar.
    Att montera ned ett land för att sedan bygga upp det igen är givetvis en utopi. Om vi skall lyckas att överhuvudtaget få ordning på landet så måste vi tyvärr arbeta med det vi har och det blir en manöver (vägrar använda modeordet ut…). Om bygget skall lyckas så måste vi avskeda personer som inte har våra värderingar, vårt mål eller vår inställning.
    Jag kan förstå att några av er som läser detta får dåliga 30- talsvibbar, men som säkert många av er vet så finns inte det på min karta att referat till något dylikt då jag är den jag är.
    Jag skulle hellre kalla bygget ett lyckoland då rike klingar helt fel i mina öron.

    Gilla

  14. Rolf Ahlqvist skriver:

    Apropå lycka och att skapa möjligt lyckorike. Bäst kanske, att med svensk försiktighet tro på rimliga utsikter till det, i rikets och i eget krisläge. Sjukdomsstunden i det hela nu, gör mig något olycklig, men andligt innerst är jag nog lagomt lycklig.
    (

    Gilla

  15. Henrik Bolander skriver:

    Moores ”Utopia” är ett i raden av flera olika försök att bygga ”lyckoriken” utifrån en kristen utgångspunkt.I England förekom i anslutning till de våldsamma och för folkflertalet omskakande händelser som industrialiseringen medförde flera sådana försök bl a byggandet av ”utopiska städer” ,där syftet bl a var att säkra människornas basala sociala behov.Även i Frankrike i anslutning till de våldsamma sociala omkastningar som var en följd av den franska revolutionen förekom sådana egalitärt socialt inriktade projekt bl a riktade mot de massarbetslösa.Arbetshus,offentliga arbeten med garanterad minimi-inkomst och säkrad sängplats för de proletariserade massarbetslösa.Den kristna utgångspunkten är ofta förekommande i dessa sociala projekt.Som under den tid de kunde pågå var av livsavgörande betydelse för de proletariserade.Andra exempel:Katarernas underbart troskyldiga och avväpnande urkristna samhällsbyggande.Sovetkommunisternas ”kommunalka-reform” som innebar att bostadslösa proletärer tillförsäkrades bostader i de expropierade aristokraternas rymliga våningar.Kommunalkaboendet lever kvar i Ryssland än idag.Även nationalsocialisternas sk rettungskreisen dvs räddningskretsar som vände sig till de utblottade offren i Weimarrepubliken.Man ser alltså historiskt att människan inte alls uteslutande är en varg som äter sina medmänniskor för den snöda profitens skull utan att social medkänsla och solidaritet med utblottade och utplundrade är en minst lika viktig drivkraft hos människan.Kanske hade Darwin helt fel,men Krapotkin helt rätt.Medlidande och medkänsla som den viktigaste och mest ursprungliga mänskliga drivkraften.Låt oss hoppas det.

    Gilla

  16. Arne a skriver:

    Jag saknar framtidsvisioner. Det är som vi alla tittar två steg fram inte två mil. Jag själv har svårt att ta in att vi har muslimer i regeringen, eller människor som endast är där påidentitetspolitiska grunder. Hur ser det ut om 20 år då i rimlighetens namn muslimerna som inte vill leva som vi har en egen ordentlig representation (där skiljelinjen inte går mellan de som kör BMW och de som sopsorterar utan mella shia och sunni eller mellan armenier och turk).

    Hur kommer Sverige att se ut då Reinfeldt bor på ålderdomshem? Kommer han att bli omhändertagen av ensamkommande flyktingbarn?

    Gilla

    • Hortensia skriver:

      Hoppas kan man ju Arne, men i Reinfeldts ”nya”, internationella Sverige är nog risken allra minst för den som eventuellt lyckas få plats på ett äldreboende, att ”bli omhändertagen av ensamkommande flyktingbarn”.

      Deras håg ligger väl snarare åt personer på motsatt sida av den demografiska skalan? Gud bevare alla barn för den importerade pedofilikultur, som Sverige ohjälpligen har ”berikats” med!

      Gilla

  17. MartinA skriver:

    ”Vi föreställer oss gärna att folk förr i tiden var trögare än vi twittermänniskor och att själva tiden på något vis gick långsammare. Vi tror att det aldrig hände något nytt utan att allt lufsade på i sina gamla, makliga spår.”

    Ersätt ”vi” med ”jag” tack? Jag tror överhuvudtaget inte så. Men så har jag ett genuint historieintresse.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s