Patrik Engellau

Jag har då och då påstått att politiskt korrekta idéer om identitetspolitik och sådant utvecklats vid amerikanska universitet, sedan förts hit av atlantvindarna och fallit i god jord eftersom de passar som hand i handske för det välfärdsindustriella komplexet. Nu tror jag att jag har förstått mer exakt hur den där processen går till. Jag fick hjälp av Jonathan Haidt.

På de amerikanska universiteten är tre kontrahenter inblandade: Förövarna, Offren samt Överheten.

Offren består av dem som blir kränkta av Förövarna. Offren är i första hand kvinnor, svarta, HBTQ-kollektivet, hispanics, handikappade och kanske numera även muslimer. Förövarna, som i allmänhet också är studenter, kränker Offren genom att framföra budskap som Offren inte vill höra.

Patrik Engellau

År 1902 skrev Lenin en skrift med ovanstående rubrik. Hans svar var att eftersom arbetarklassen var för trög för att förstå sina egna intressen så måste den företrädas av ett parti med intellektuella yrkesrevolutionärer som verkade för arbetarklassens sak. Året därefter skapades bolsjevikpartiet för att förverkliga denna idé.

Klyftan mellan partiet och dem partiet ansåg sig representera var alltså redan från början en viktig del av hela konstruktionen. Så har det inte varit i Sverige. Hos oss har de politiska partierna till relativt nyligen varit ett med sina väljare. Nu har vi närmat oss den leninistiska modellen.

Patrik Engellau

När jag var teckentydare eller närmare bestämt fast statligt anställd, lönegradsinplacerad framtidsforskare så lärde jag mig att den mesta framtidsforskningen – som ju i verkligheten inte har något med forskning att göra, utan mest handlar om att ett antal djupingar fått för sig att de äger siargåvor – baseras på trendframskrivningar, kort sagt svarar på frågan ”hur blir det om det fortsätter som idag?”. Den tekniken genererar vad som ibland kallas det överraskningsfria scenariot.

Detta scenario har två egenskaper. Den första egenskapen är att det är trovärdigt eftersom föreställningen om en fortsatt utveckling i samma riktning – typ att vädret i morgon blir väl ungefär som idag – har en inneboende rimlighet. Den andra egenskapen är att det överraskningsfria scenariot aldrig slår in eftersom rörelser inte fortsätter i evighet i tangentens riktning. Det kommer något emellan, årets första majblomma eller vad som helst, som vänder trenden och ändrar hela upplägget.

Patrik Engellau

I det senaste numret av The Economist tar tidningen avstånd från ”den nya nationalismen” förkroppsligad av personer som Trump, Putin och Orban. Som jag fattar det menar tidningen att den nya huvudmotsättningen i världen går mellan å ena sidan globalister som hyllar efterkrigstidens traditionella värden, typ mänskliga rättigheter, och å den andra inkrökta nationalister som värdesätter sin egen nationella kultur och som ej sällan hyser böjelser som vetter mot rasism eller i varje fall en viss avoghet mot icke-europeiska främlingar.

Liksom andra tidningar för eliten har The Economist, som jag ser det, svårt att se problemen med den ordning de försvarar, alltså efterkrigstidens USA-dominerade och -inspirerade värld med Pax Americana och allt. Allt som hotar den gamla fina ordningen betraktar de med fasa och avsmak.

Patrik Engellau

Nyligen hamnade jag i ett seminarium där entreprenörskapet och Sveriges framtid diskuterades. Deltagarna var erfarna och högt kvalificerade personer. Såklart diskussionen kom in på det svenska undervisningsväsendet.

Jag framförde tesen att skolans sammanbrott framgår av PISA-undersökningarna och att universiteten är likadana med den enda skillnaden att ingen bryr sig om att mäta förfallet. Ingen sa emot.

Patrik Engellau

Eftersom jag har en mycket liten hjärna måste jag framställa allt mycket enkelt för att jag ska förstå vad jag menar. Det händer då ibland att andra människor, som kanske har nästan lika små hjärnor som jag, också förstår vad jag menar.

Så om jag säger att det bara finns två människosyner snarare än ett oändligt antal eller kanske lika många som det finns filosofer eller kanske sju, eftersom sju är ett heligt tal i vissa religioner, om jag formulerar mig på det sättet så fattar du bakgrunden.

Patrik Engellau

Frågan är uppriktig och jag vill gärna höra dina synpunkter.

Saken är enkel och därtill brännande aktuell. För ett tag sedan gav en organisation där jag är ordförande – Stiftelsen Den Nya Välfärden – ut en tidning som skickades till Sveriges folk som bilaga till Dagens Nyheter.

Då fick jag ett mail från en av mig okänd kvinna som presenterade sig som ledarskapskonsult. Hon hade noterat att tidningen innehöll bilder av två kvinnor, ”men 22 män”. Bland skribenterna fanns fem kvinnor och tio män. Lite ampert hoppades hon på ”en snar bättring” så att kvinnor blir mer mångfaldigt representerade.

Patrik Engellau

Jag har alltid varit skeptisk mot den vanliga föreställningen att man tänker med hjärnan. Det stämmer liksom inte med mina erfarenheter. För mig känns det mera som att uppfattningar och åsikter formuleras på något märkvärdigt sätt av hela kroppen, kanske särskilt magen, och att hjärnan först därefter kopplas in med uppgift att göra sin specialgrej, vilket är att utveckla oantastligt logiska argument för att kroppens uppfattningar är korrekta.

Antag till exempel att medborgaren ska ta ställning till påståendet ”Sänkta arbetsgivaravgifter för ökad sysselsättning” eller frågan ”Migrantstopp nu?”. Hur går hon då till väga för att skaffa sig en övertygelse? I teorin förmodas hon rådfråga den kunskap som antas finnas lagrad i hennes hjärna efter inhämtad gymnasiekompetens och, om inte det räcker, det överlägsna vetande eller insikt som står att få hos särskilda experter, i vårt tidevarv till exempel vetenskapsmän, i andra samhällen kanske präster eller astrologer eller trollkarlar eller pytior.

Patrik Engellau

Sigmund Freud var en rackare på att tyda drömmar. Vad skulle han säga om den här som jag hade i natt? Jag såg socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad, född Larsson, framför mig. Hon höll följande föredrag inför sina partikamrater.

Partikamrater. Partiet har gjort en snabbutredning om vad Trump-historien betyder för oss och om hur vi ska hantera den. Det tog inte lång tid för oss att komma fram till att detta, i tillägg till Brexit, kan vara världens käftsmäll mot sådana som vi. Det går trots allt att tänka tanken att svenskarna liksom amerikanerna är missnöjda med oss som styr. Jag säger inte att sådana känslor skulle vara befogade, jag säger bara att vi bör fejsa tanken.

Patrik Engellau

Den som nyfiket och förhoppningsvis fördomsfritt betraktar samhället, i det här fallet det svenska samhället, gör ibland iakttagelser. Han kan förstås inte lita blint på sina observationer. Det kunde inte Galilei heller där han satt och glodde i sitt teleskop. Han fick nöja sig med att förklara vad han tyckte sig ha sett och underställa observationerna andras bedömning.

Sedan Trump-smällen den nionde november har jag gjort två observationer som jag ska framföra kategoriskt och med extra emfas för att du ska få något att bita i.