Patrik Engellau

Den svenska tryckfrihetsförordningen inrättades den 2 december 1766, alltså för tvåhundrafemtio år sedan just idag. Det blev stopp på censur. Offentlighetsprincipen för offentliga handlingar etablerades. Det var stort. Heja, Sverige.

Nu mullras det från alla möjliga håll om ett tryckfriheten borde inskränkas. Utan att ha gjort någon djupare analys av mullrets proveniens så tror jag att det kommer från tre håll med lite olika karaktär:

Religiösa grupper – läs muslimer – vill få stopp på avbildningar av profeten (framför allt som hund eller till och med rondellhund; vad jag har förstått är detta den ultimata hädelsen som kan utlösa vilka fatwor, mordhot och terrorattentat som helst).

Framstående journalister och andra etablissemangspersoner ojar sig över de vulgariteter som folk ägnar sig åt på internet och sociala medier och nog känns det som om en del som utsatts för nålstick eller kanske rejäla smockor – ”hatet på nätet” – kommer med förslag som ligger bra nära försök till censur. (Ibland vill man till dem lite hämndlystet säga ”seså, smaka på din egen medicin, där får du en liten föraning av hur det känns när du och dina kollegor startar ett drev”. Vill man vara riktigt tarvlig kan man tillägga ”din prinsessa på ärten”.)

Den tredje gruppen, kanske den starkaste, är den som anser att vissa media, särskilt statsägda tevebolag i olika länder, är så pk-vridna att nya makthavare, när de får en chans, bör gå in och byta ut chefer i mediabolagen så att det blir slut på vridningen (eller, som de petade före detta makthavarna nog skulle säga, så att det blev högerpopulistvridning i stället). Så har man enligt uppgift gjort i Polen, vilket retat EU något alldeles förskräckligt.

Till var och en av dessa grupper har jag var sitt kärvt budskap.

Till muslimerna vill jag bara säga: lägg av. I vår kulturkrets gäller yttrandefrihet och västerländska värderingar. Detta får två följder. För det första bör ett land som Sverige ta tillbaka alla politiska beslut om mångkultur. I Sverige gillar vi vår kultur, inklusive hädelse av gudomar, och den gäller. För det andra ligger det i farans riktning att om någon ska beläggas med yttrandefrihetsbegränsningar så är det inte Lars Vilks, utan jihadismpredikande imamer; se nedanstående budskap till de framstående journalisterna och övriga besvärade etablissemangspersoner.

Till dessa journalister etc. vill jag säga att fram till en viss punkt får ni lära er att tåla smädelserna. Bit ihop, bara. Alla andra får uthärda. (Sedan håller jag med om det offentliga tilltalet har blivit synnerligen ohyfsat. Detta är något vi gemensamt får försöka komma till rätta med och jag rekommenderar var och en att börja med sig själv.) Men jag sa ”fram till en viss punkt”. Att identifiera den punkten kräver grannlaga avvägningar. På 1920-talet, när nazisterna bara var ett gäng skräniga och tidvis våldsamma busar fanns det ingen anledning att förbjuda dem att propagera sin ideologi, men snart blev det andra bullar. Såklart Storbritannien inte kunde tillåta Goebbels, sedan kriget väl inletts, fritt tillträde under statens beskydd till engelsmännens ögon och öron. Detta är svårt och känsligt. Redan idag, kan jag resonera, finns det anledning att undersöka de budskap som predikas från landets moskéer.

Den tredje gruppen som nu ska få sina fiskar varma är ”populisterna” – ett ord som jag inte riktigt vet vad det betyder – som vill byta ut folk på mediaredaktionerna. Även om jag kan förstå deras bevekelsegrunder så tycker jag att deras engagemang är felriktat. Tänk hur mycket tid och ansträngning som satsas i ältandet av denna fråga och tänk hur mycket ytterligare tid, ansträngning och bråk som skulle behövas för att vinna framgång. Och tänk när EU börjar djävlas med oss så som unionen gör med Polen. Alla diskussioner, all ilska, alla konferenser, alla flygresor, alla debatter, alla tidningsskriverier, jag tror inte jag överdriver om jag påstår att projektet ”peta Hanna Stjärne” skulle dra flera miljarder kronor allt inräknat.

Och så helt i onödan. Har folk glömt bort att vi faktiskt har näringsfrihet? Man kan starta egna tidningar och egna teveprogram om man inte gillar existerande utbud. Återigen: låt oss lära av arbetarklassen. Socialisten August Palm startade tidningen Social-Demokraten när han tröttnat på att klassfiendens blaskor nobbade hans artiklar. Inbillar sig någon en sekund att han sett det som ett alternativ att försöka förmå staten att entlediga ett antal chefredaktörer som inte föll Palm på läppen?

Om statstelevisionen är så dålig som det hävdas – vilket den är – varför startar vi inte ett enskilt alternativ och snor tittarna från SvT? Det är fullt möjligt och numera – med internet – jämförelsevis billigt. Att inte göra det man kan göra själv, utan i stället kräva av staten att den i kraft av sin makt ska göra en till viljes – till exempel ändra innehållet och andan i statstelevisionen – är ungefär att bete sig som de migranter vi anklagar för att hellre leva på offentliga bidrag än ordna ett eget jobb.