Miljöpartiet missriktade energi- och klimatpolitik

LB juli 16

Lennart Bengtsson

Miljöpartiet har inte haft det lätt det senaste året. Det har varit många tårar. Migrationen har hållits tillbaka och kampen att rädda klimatet har inte gått som man tänkt sig. Vad skall nu hända med klimatet med Donald Trump i Vita Huset? Inte heller har MP, som lillasyster i koalitionen, haft det lätt och har fått ge efter i den ena frågan efter den andra. Och i opinionsmätningarna närmar de sig KD.

Men nu verkar det som om MP skall få litet att glädja sig åt då det verkar som S skall ställa sig bakom den inom MP så viktiga flygskatten. Bakar man in det i budgeten blir det svårt för riksdagen att få stopp på okynnet. Med ett skattetillägg på 110 kr för varje enkelresa inom landet och EU samt 270 kr för resor längre bort. Vad må inte offras för att rädda klimatet! Med mindre biffstekar och mindre flyg kan lilla Sverige bidra ännu mer till att minska de fossila utsläppen. Vilken rättänkande person kan opponera sig mot en sådan ambition?

Finansministern är förstå positiv då det blir några extra miljarder i kassan men S-topparna utanför storstaden är i revolt och även M-ledaren anser att flygtrafiken behövs för jobben. Kommunikationsmöjligheterna i Norrland och inre Svealand är ju inte lika fina som i Storstockholm och kostnadseffektivt flyg behövs i Sverige för effektiva, snabba och tillförlitliga transporter.

Problemet med den svenska klimat– och energidebatten är att den numera är enbart kvalitativ och ideell. Många kan inte ens skilja på energi och effekt. Kan man inte garantera effekt blir det brist på ström kalla vinterdagar. Då blir det inte roligt. Det hjälper inte mycket om det blev mycket vindenergi veckan innan. Det är inte i första hand den installerade elkraften som är viktig utan förmågan att leverera el när det behövs.

De svenska växthusgasutsläppen globalt sett är obetydliga och effekten av dyrare svenskt flyg är infinitesimal när det gäller atmosfärens CO2 koncentration. Sverige har ett utomordentligt effektivt energisystem och en väldesignad energimix speciellt när det gäller den viktiga elförsörjningen. Växthusgasutsläppen minskar stadigt utan politiska tvångsåtgärder. Mellan 2002 och 2013 sparade Sverige in cirka 15 Mton (millioner ton) CO2 medan Kina dessvärre samtidigt ökade sina utsläpp från 3 271 Mton till 8 977 Mton, det vill säga 380 gånger mer än den svenska minskningen (IEAs årliga sammanställningar). Idag emitterar varje kines omkring 40 procent mer CO2 än varje svensk. Stora procentuella ökningar sker i Indien och allmänt i Asien och snart också i flera afrikanska länder. Redan nu dominerar utsläppen från länder utanför OECD.

När jag lyssnar på den svenska debatten får jag intrycket att Sverige ensamt har som mål att rädda jordens klimat. Det är helt enkelt bara en fråga om uppoffringar och huvudparten skall klaras med besparingar och återgång om möjligt till ett slags idylliskt och återvinningsriktigt bondesamhälle ungefär som i en del av Astrid Lindgrens böcker eller i Anna-Maria Roos läroböcker för småskolan från förr i tiden. Att vara kritisk mot en sådan naiv men varmhjärtad syn känns lika svårt som att anmärka på det lilla barnets första försök vid pianot.

Det är viktigt att världen på sikt kan reducera de omfattande fossila utsläppen (fortfarande mer än 80 procent av jordens energiproduktion) för utsläppen leder helt visst till ett varmare klimat. Detta är baserat på grundläggande fysik som har varit känt sedan mitten av 1800-talet. På 100 års sikt kan det säkert bli 2-3 grader varmare vilket kan ge upphov till besvärande värmeböljor i delar av världen men knappast på våra breddgrader där de positiva effekter i stället kommer att dominera. Samtidigt kommer de svåra köldknäpparna att minska.

Vad skall man då göra för att stabilisera jordens klimat?  Även om Sverige och ytterligare några få länder till omfattande kostnader under de kommande 30-50 åren skulle kunna reducera sina utsläpp till noll, också inkluderande utsläpp från biomassa som också producerar CO2, så skulle effekten bli ringa om inte länderna utanför OECD gjorde detsamma. Det är nämligen dessa länder som de kommande decennierna kommer att stå för de stora växthusgasutsläppen. Den högsta prioritet för tillväxtländerna är nämligen att förbättra och modernisera de egna länderna. Detta kan inte ske utan tillgång till stora mängder energi. Att producera de enorma kvantiteter fossilfri energi som krävs (ungefär dubbelt mot dagens) är säkert endast möjligt med en kombination av kärnkraft och solenergi. Motståndet mot modern kärnkraft i Sverige och en del andra europeiska länder är därför närmast obegripligt. Om den fossila energin inte kan reduceras får man utveckla metoder att pumpa ned växthusgaserna i underjordiska hålrum alternativt lagra biomassa där så att nedbrytningsprodukterna inte kommer ut i atmosfären.

Problem med MPs svenska ambitioner är att de endast kommer att försvaga den svenska ekonomin och därigenom försvåra för oss att effektivt hjälpa tillväxtländerna. MPs passionerade motstånd mot kärnkraft är likaså kontraproduktivt. Vad som behövs är mer än att transferera pengar. Vad som behövs är bättre tekniska lösningar och mer forskning. De bästa lösningarna är alltid de som inte behöver subventioneras. Värmepumpar är ett sådant exempel där lika mycket energi har sparats som den kraftigt subventionerade vindkraften producerat. Vad som behövs är mindre politiskt aktivitet a la MP och mer avancerat och genomtänkt ingenjörsarbete. Låt oss hoppas att detta kommer att inträffa utan att vi först skall behöva genomleva en kallvinter utan kärnkraft och med utslagna elsystem.