Rubriken handlar om mig och dig. Jag är överklassideologen och du kanske deltar i väckelserörelsen. Allt enligt skribenten Mikael Nyberg i Aftonbladet.

Det vore fel av mig att förneka att jag åtminstone delvis blir smickrad av den bild Nyberg tecknar. Apropå de förslag om ny politik som min tanke- och handlingssmedja Stiftelsen Den Nya Välfärden – som totalt kostat våra  tiotusentals stödföretagare en struntpeng om något tiotal miljoner kronor om året – säger han att ”[b]orgerliga och socialdemokratiska regeringar har sedan dess genomfört en rad av förslagen”. Det är stort. Tack, Mikael, för de erkännsamma orden, men du överdriver vår insats. Det var idéer som låg i tiden. Vi bara såg till att de fick form och fason och kom på papper.

Fråga

Några hundra så kallade ensamkommande flyktingbarn demonstrerade nyligen på Mynttorget utanför Riksdagen med kravet att slippa bli skickade till Afghanistan. Av någon anledning avbröt de demonstrationen och marscherade till Medborgarplatsen på Södermalm där de återupptog demonstrationen på Forsgrénska badets stentrappor. Enligt en historia hade flyktingbarnen polistillstånd för detta fram till klockan 22, då demonstrationsplatsen hade tingats hos polisen av annan demonstrant. Enligt en annan historia gick det inte att få demonstrationstillstånd på natten. I vilket fall var flyktingbarnens därvaro olaglig.

Dagens Nyheters kulturredaktion är en av PK-kultens högborgar i Sverige. Om en konflikt uppstår mellan PK-läran och de medborgerliga fri- och rättigheterna så ställer sig kulturredaktionen utan att skämmas på PK-lärans sida. Jag tycker att redaktionen borde skämmas.

Det var en råsop av mig. Kan jag tydliggöra, förklara och bevisa?

I mars 1979 var jag inbjuden att presentera en uppsats inför ett internationellt seminarium som hette just Överlevande misslyckanden. Det var mycket ärofullt. Initiativet till seminariet hade tagits av den kreative docenten Bo Persson. Bo hade kommit på att det faktiskt är viktigt att förstå hur uppenbara och långsiktiga misslyckanden som Sovjetunionen – som vid det laget hade ungefär tio år kvar – och överljudspassagerarplanet Concorde ändå kunde fortsätta.

Decennieskiftet kring 1970 var en vattendelare i svensk historia. Det var en vattendelare även i flera andra länders historia, men dem tänker jag inte tala om nu. Från 1968 eller så slog ett helt nytt tänkande igenom som i grunden ändrade allt. Det var ett tänkande som från början inte visste vad det hette, men så småningom fått olika mer eller mindre lyckade benämningar. Många kallade det, och kallar det fortfarande, för socialism, andra kulturmarxism, själv föredrar jag PK-ism, men det kan vara hugget som stucket i detta sammanhang. Huvudsaken är att man vet vad det handlar om.

En av Brasiliens underligaste och kortvarigaste presidenter, Jânio Quadros, styrde landet under sju månader i början av år 1961. Han går till historien för att han lyckades förbjuda både tuppfäktningar och bikinis. Ursprungligen var han skollärare i geografi och det var många som undrade hur han på bara några år, politiskt steg för politiskt steg, lyckades ta sig till landets högsta ämbete särskilt som han inte verkade ha några förutsättningar. Wikipedia skriver: ”Han var inte rik, han tillhörde inte någon viktig klan, han hade inga beskyddare, han ägde ingen tidning, han hade inga pengar, han var inte knuten till någon ekonomisk grupp, han stöddes varken av USA eller Ryssland, han var varken snygg eller särskilt sympatisk”.

För mer än trettio år sedan startade jag ett projekt som hette Den Nya Välfärden och skulle påverka politiken genom att exempelvis skriva böcker om hur politik borde bedrivas. Det gick ganska bra. Vi fick ekonomiskt stöd av tiotusentals småföretagare och politikerna försökte ofta göra som vi föreslog, skolpeng, fritt val i äldreomsorgen, konkurrensupphandlingar och sådant där. Tidningen ETC hatar allt vi gör vilket är en merit så god som någon.

Vi pratar mycket om liberalism, konservatism, socialism och andra sådana ideologier, men de förefaller mig alltmer överspelade och innehållslösa. Det fanns nog en tid för hundra år sedan när dessa tänkesätt var fulla av mening, till exempel att den som var liberal i många frågor intog en distinkt annorlunda ställning än en person som beskrev sig som konservativ. Men idag? Går det att identifiera tydliga och särpräglade tänkesätt bakom de olika partiernas teori? Deras praktik behöver vi inte ens tala om ty där finns absolut inget särskiljande annat än möjligen att de så kallade borgerliga, till skillnad från deras motståndare, inte vill ha makt.

Flera idéer i den följande texten har jag snott från den brasilianske tänkaren och debattören Olavo de Carvalho, se exempelvis här (på portugisiska, nota bene), vilket jag erkänner dels för att du inte ska tro att jag vet så mycket, dels för att ha någon att skylla på om jag har fel.

Det Muslimska brödraskapet tog form mot slutet av 1920-talet. Några årtionden senare anslöt sig den egyptiske författaren och islamisten Sayyid Qutb som snart blev brödraskapets ledande ideolog. År 1966 hängdes Qutb av president Nasser som inte alls gillade de idéer som Qutb utvecklade och brödraskapet anammat. Vad var det då i Qutbs tänkande som var så anstötligt och vad har det för relevans för oss idag?

Om du har god förståelse för det engelska språket och dessutom en timme och tre minuter till övers så lyssna på det här YouTube-samtalet mellan engelsmannen Douglas Murray, som just skrivit boken The Strange Death of Europe, och kanadensaren Mark Steyn, känd från The Mark Steyn Show, ett alternativt medium. Båda framstår som eftertänksamma, välformulerade, kultiverade och intelligenta, så samtalet är kul att lyssna på. 

Postmodernismen är PK-ismens teori och PK-ismen är postmodernismens praktik. PK-ismen är alltså det handlande som följer det postmoderna tänkandet. Det är min tes.

Med avtagande skam och tilltagande självsäkerhet erkänner jag att jag misslyckats med att läsa postmodernismens dominerande filosofer som Jacques Derrida och Michel Foucault. Varenda gång jag öppnar en skrift av någon av dessa eller de andra stjärnorna på postmodernismens parnass så ger jag upp efter några sidor kippande efter enkla meningar som består av kända komponenter såsom subjekt, predikat och ackusativobjekt typ ”Läsaren förstår påståendet”.

Sydsvenskan hade nyligen en artikel med rubriken Sverige – det godaste landet på jorden. Tidningen förklarade att ”[tack] vare positiv livsstil, som bland annat inkluderar välstånd, jämställdhet, hälsa och välbefinnande, har Sverige nu överträffat 162 andra länder”.
Det var som fasen, tänkte jag, lite stolt och lite misstänksamt. Bäst kolla vad det handlar om. Information visade sig finnas på hemsidan för The Good Country.