Förra veckan var jag och klippte mig. Frisörerna där är invandrare från Syrien. De klipper bra och är alltid trevliga mot mig, men det finns någonting som jag inte gillar: att de pratar med varandra på arabiska utan att de svenska kunder begriper vad de säger. Man känner sig utanför. Det vore mer respektfullt att prata ett språk som alla förstår, nämligen svenska.
Jag har fått höra från andra att de känner sig osynliggjorda när de är hos frisören eller i någon butik och personalen pratar med varandra på ett annat språk. Det är som att man bara är en kund som ska betala, men i övrigt helt ointressant.
Denna gång hos frisören blev jag vittne till en scen. En av frisörerna pratade i telefon med någon på svenska. ”Var är du?” frågade han. Jag uppfattade inte svaret, men han fortsatte att ställa samma fråga flera gånger, så sa han: ”Kom hit!”
Efter en stund kom en ung tjej in frisersalongen. Hon såg ut att vara mellan sexton och arton år. Frisören själv var nog mellan 25 och 30. Det var hans flickvän. Han tittade strängt på henne och sa: ”Säg wallah, du har varit i skolan! Säg wallah!”
”Wallah” är en arabisk ed och betyder ungefär ”vid Gud”. Det är alltså något man säger för att svära vid Gud att man talar sanning.
”Jag kan inte säga wallah”, sa tjejen.
”Varför inte?” frågade mannen. ”Du har inte varit i skolan.”
”Jag lovar.”
”Säg wallah!”
”Men jag kan inte arabiska.”
”Du måste lära sig arabiska.”
”Varför?”
”Man kan inte säga allt på svenska. Arabiska är bättre.”
Frisören som klippte mig log instämmande när han hörde detta. Det är klart att arabiska är bäst.
”Jag ska gå nu”, sa tjejen.
”Skicka bilder till mig. Jag vill se var du är”, sa mannen.
”Ok, jag ska.”
”Säg wallah!”
”Wallah!”
”Du ser du kan! Du kommer bli bra på arabiska. Du är med mig nu, då ska du prata arabiska.”
”Ok, jag ska. Jag går nu.”
”Skicka bilder, ljug inte för mig. Ok!”
Denna scen och detta samtal gjorde mig illa till mods. För det första för att tjejen var så ung och så osäker på sig själv, medan mannen var betydligt äldre och med en stark självkänsla, han utstrålade till och med en känsla av överlägsenhet.
För det andra för att det liksom var något mer än bara ett möte mellan en tjej och en man. Det var ett möte mellan två kulturer: den svenska, osäkra och självföraktande, och den arabiska, övertygad och stolt.
Scenen påminde mig också om när jag själv var en osäker tonåring som konverterade till islam. Jag minns hur de muslimer som skulle lära och leda mig ofta fick mig att känna mig som en sämre sort på grund av min svenska bakgrund. Om jag skulle bjuda hem någon, så ville de inte äta, eftersom min familj inte var muslimsk, maten kunde ju vara ”oren”.
Det var hela tiden jag som skulle lära mig saker. Hur man åt rätt. Hur man hälsade rätt, hur man satt rätt, och arabiska. Ständigt detta tjat om arabiskan! I moskéerna mötte jag aldrig någon som ville lära sig något av mig om svensk kultur. Det var som att man som muslim alltid var lärare, och att man som svensk alltid var elev, i behov av kunskap och ledning.
Självklart beror detta till stor del på att jag var konvertit som kommit till moskén för att lära. Men attityden präglade synen på svenskarna generellt: det var ett folk som var vilset.
I Uppsala har vi som bekant ett slott. Jag brukade åka buss från Gottsunda där jag bodde till stan. Vi åkte förbi slottet varje dag. På samma buss satt en äldre ”broder” från moskén. En dag fick jag en ingivelse – jag pekade på slottet och frågade honom vad det var för hus vi åkte förbi. Han tittade på mig med viss förvåning och sa nej. Sen log han ett leende som betydde ungefär: det är klart att jag inte vet och varför skulle jag vilja veta?
Det centrala var islam. Det var det enda viktiga. Uppsala, Sverige, det var bara scenografi. Vi kunde lika gärna ha befunnit oss i Amerika. Det var inte viktigt. Nu vet jag att det finns många troende muslimer, till och med fundamentalister, som känner till att det stora huset på kullen i Uppsala är ett slott. Men detta är ett exempel på en attityd som finns, att man befinner sig fysiskt i Sverige men mentalt någon helt annanstans.
I moskén råkade jag ut för att någon frågade mig varför jag pratade svenska med mina barn. ”Jag är svensk”, sa jag. ”Du är muslim”, svarade han. ”Du måste lära barnen arabiska”. Samma ord som jag hörde hos frisören! En märklig inställning med tanke på att han förmodligen inte sa samma sak till kurder och somalier.
Profeten Muhammed påpekade ofta att arabiska var det bästa språket. Koranen uppenbarades på arabiska och i paradiset kommer alla att prata det språket. Och av alla folk valde Gud en arab för att ta emot det sista budskapet till mänskligheten.
Muhammed har sänts till mänskligheten för att lära oss den rätta vägen och goda seder. Nu finns han inte längre här, men muslimerna är hans arvtagare. Som Muhammed sa till sina följeslagare: ”Berätta om mig, om så en vers”. Muslimerna har ett ansvar att förmedla Muhammeds budskap och att vara den store lärarens vikarier i hans ställe. För muslimerna, intygar Koranen, är det bästa samfund som någonsin funnits.
Det är svårt att få denna självbild att gå ihop med verkligheten. Islamvärlden är underlägsen västvärlden på alla områden. Och denna motsättning är något troende muslimer kämpar med att försöka förstå. Hur kommer det sig att det bästa samfundet inte leder världen?
Samuel Huntington, författare till Civilisationernas kamp, uttryckte det så här: ”Det underliggande problemet för Västerlandet är inte islamisk fundamentalism. Det är islam, en annan civilisation vars folk är övertygade om sin kulturs överlägsenhet och besatta av sin underlägsenhet i makt”.
Islamisterna menar att det beror på att muslimerna inte följer islam på rätt sätt. De har inte axlat uppdraget att vara Muhammeds arvtagare. När de återvänder till islam kommer Gud att göra dem till ledare. Då blir det som det ska vara. Läraren blir lärare och eleven elev. I Koranen har Gud lovat att muslimerna ska bli hans ”kalifer” eller ”ställföreträdare på jorden” (24:55).
Denna inställning präglar många muslimer, till och med frisörer och taxichaufförer, som kanske inte ens är särskilt religiösa. Men de har fostrats i en kultur som ser sig som överlägsen och besjälad med en stor uppgift. När denna kultur möter en masochistisk och individualistisk kultur som den svenska, fylld av skuldkänslor och utan en känsla av att ha en gemensam, stor uppgift, så tar den ett steg framåt medan den andra tar ett steg bakåt.
DET GODA SAMHÄLLET 