Gästskribent Hans Bergström: Kan man tro på Sverige och kalla sig ”liberal”? DEL II.

Vi hade häromåret en debatt kring ”svenska värden”. De som menade att det fanns ”svenska värden” och ”svensk kultur”, värda att vara stolta över och försvara, förlöjligades av eliten i medierna för denna folkliga tro. Ha, ha – så knätofs och folkdans är vad ni menar med ”svensk kultur”? Och så kunde man skjuta sönder känslan med argumentet att såväl polska som hambo nog har en del av sina rötter från övriga Europa.

Jag fann denna debatt ytterligt ytlig. ”Värden” är mer än allmänna principer, som förvisso bör vara universellt giltiga. De bildas framförallt i ett folks erfarenheter, vanor och socialisation i civilitet över generationer. Vi har i Sverige starka sådana kulturer: du kommer i tid, du begär ordet innan du talar, du håller dig till sak och inte person, du är påläst på sammanträdesordning och föreningskunskap, du skriker inte under ett möte, du följer fattade beslut på det att andra må följa de beslut du vill se när du får majoritet, du slåss inte på etnisk eller religiös grund, du lyssnar till kvinnor och män med samma respekt, du kastar inte sten mot polisen eller sätter bilar i brand, när polis eller brandkår kommer för att skydda ditt grannskap.

Dessa och andra delar av svensk politisk kultur har i sin tur förmedlats och förankrats via en lång tradition av studier i föreningsteknik, söndagsskola, tidningsläsning, nykterhetsloger, fria samfund, sockenstämmor och, ja, samhällsdisciplin och träning i självbehärskning och kompromisser….. Som den store liberale tänkaren Ralf Dahrendorf noterade efter kommunismens fall i Centraleuropa: det tar tre månader att skriva en konstitution, tre år att genomföra en ny ekonomisk strategi men tre generationer att bygga en politisk kultur. Dahrendorf hade inte omvänd tidsordning mellan de nödvändiga komponenterna för ett civiliserat samhälle.

För Waldemar Svensson, som alla liberaler i dag vill åberopa för sin sak, var sambandet mellan livet självt och våra samhällsvärden nära. Civilrätten, skrev han, förankras av att vi går på våra hemman och sätter upp stängsel vid gränsen mot grannens ägor. I våra kyrkor och församlingar, i vardagslivets vanor av en civilitet som bekräftas via egna och andras upprepade beteenden, formas en kultur.

För värmlänningen Erik Gustaf Geijer, som ”avföll” från konservativ till liberal på 1800-talet, var ”Associationsprincipen” mycket viktig. Erfarenheten av att verka gemensamt i ordnade civiliserade former i kyrkor, loger och föreningar av varjehanda slag – liksom socknar – byggde under decennier och över generationer vanor och bildningskrav varförutan svensk demokrati, svenskt samhällsbygge och svensk självdisciplin inte hade varit möjlig.

När Östmarksbon K.J. Olsson, född 1893, som ung socialist boende i en skogskoja förberedde revolutionen gick han ut i den värmländska skogen, täljde sig en ordförandeklubba och tränade på kontrapropositionsvoteringar. Han gick inte i stället för att skaffa sig ett gevär. K.J. Olsson blev senare tidningsman, reformist, riksdagsman, ordförande i programkommissionen för Socialdemokraternas efterkrigsprogram och slutade som respekterad landshövding i Örebro. Jag träffade honom för första och enda gången på hans dödsbädd våren 1980, då jag just tillträtt som chefredaktör för Nerikes Allehanda. Vi kände en omedelbar gemenskap, över långliga tider av svensk erfarenhet. Svensk politisk och civil kultur är sannerligen värd mer än att avfärdas som ”knätofs”.

Jag ska medge att jag utan att vara religiös finner stark rotning i min hembygd och i att vid varje besök i mitt kära Värmland också vandra på kyrkogården i Norra Ny. Här ligger den vackraste, mest proportionerliga, kyrkan i hela världen, enligt mitt objektiva omdöme. I dess jord ligger min morfar och min mormor, min far och min mor, här gifte sig mina föräldrar, här spelade jag gitarr i koret vid skolavslutningar, här konfirmerades jag, här har jag talat på mina föräldrars begravning, här hölls julottan till stöpta ljus i mörka vinternatten, ett starkt barndomsminne, här lyser ännu lyktorna upp varje grav när skymningen sänker sig på Allhelgona.

På nästintill varje gravsten finner jag namn som påminner om skeden i mitt liv, som får allt att gå ihop till en helhet. Där min fantastiska småskolelärarinna, Anna Olsson, som stod med tidtagarur när vi skulle rabbla multiplikationstabellen i årskurserna 1-2. Där han som förestod Sparbanken och satte in märken av erkännande i sparbanksboken för varje insatt krona. Där kantorn och rektorn på högstadiet. Där min gamla klasskamrat som dog i en trafiklycka i unga år. Där min vackra söndagsskolelärarinna i Missionsförbundet, som satte in stjärnor i boken och som sorgligt dog i cancer i alldeles för unga år. Där han som var bygdens ”starke man” och kommunstyrelsens ordförande. Och, ja, där han som ledde folkdanslaget – ofta på turné.

Det skulle störa mig djupt om allt det här rycktes upp, till exempel av en statsminister som åkte med helikopter över Klarälvdalen och dess skogar – där människorna sedan generationer tryggt plockat svamp och bär tills storstadseliten bestämde att vargen var viktigare – och fann att här är gott om utrymme för att placera tiotusen arbetslösa afrikaner. Jag beskriver ett sentiment, inte en teori. Men var förvissad om att jag inte är ensam om att känna så för min del av Sverige. Som Johan Hakelius, med en liten mer vanvördig metafor, skrev i Expressen (22/7, 2017): ”Ett jag utan sammanhang är lika möjligt som hålen i en Grevé utan ost.”

Värmlandsvisan, i F A Dahlgrens version, har en sista vers som sällan sjungs numera, men som för mig har djup mening:

I Värmeland – ja där vill jag bygga och bo,
med enklaste lycka förnöjder.
Dess dalar och skog ger mig tystnadens ro,
Och luften är frisk på dess höjder.
Och forsarna sjunga sin ljuvliga sång –
vid den vill jag somna så stilla en gång
och vila i värmländska jorden.

Får jag känna så, och ändå kalla mig ”liberal”? Eller måste jag som ”liberal” hysa exakt samma känsla för Afghanistans berg och Somalias strandlinje?

Karl Popper hade i ”Det öppna samhället och dess fiender” ett helt kapitel där han argumenterade emot ”Nominalismen”. Det viktiga är inte en beteckning utan vad vi enats om att den beskriver, påpekade Popper. Om någon vill byta namn på ”demokrati” till ”diktatur”, då är jag anhängare av diktatur, fortsatte han.

Om jag som ”liberal” inte får tro på Sverige som nationalstat, och finna stort skyddsvärde i den civila kultur och strävsamhet som utvecklats genom många generationer svenskar, då lovar jag genast sluta betrakta mig som liberal. Förhoppningsvis kan jag fortsätta beskriva mig som ”frisinnad”.

Hans Bergström är docent i statskunskap och före detta chefredaktör för Nerikes Allehanda och Dagens Nyheter. Han var personlig assistent och talskrivare för tre folkpartiledare: Gunnar Helén, Per Ahlmark och Ola Ullsten. Artikeln har tidigare varit publicerad i Frisinnad Tidskrift.