Gästskribent Hans Bergström: Kan man tro på Sverige och kalla sig ”liberal”? DEL II.

Vi hade häromåret en debatt kring ”svenska värden”. De som menade att det fanns ”svenska värden” och ”svensk kultur”, värda att vara stolta över och försvara, förlöjligades av eliten i medierna för denna folkliga tro. Ha, ha – så knätofs och folkdans är vad ni menar med ”svensk kultur”? Och så kunde man skjuta sönder känslan med argumentet att såväl polska som hambo nog har en del av sina rötter från övriga Europa.

Jag fann denna debatt ytterligt ytlig. ”Värden” är mer än allmänna principer, som förvisso bör vara universellt giltiga. De bildas framförallt i ett folks erfarenheter, vanor och socialisation i civilitet över generationer. Vi har i Sverige starka sådana kulturer: du kommer i tid, du begär ordet innan du talar, du håller dig till sak och inte person, du är påläst på sammanträdesordning och föreningskunskap, du skriker inte under ett möte, du följer fattade beslut på det att andra må följa de beslut du vill se när du får majoritet, du slåss inte på etnisk eller religiös grund, du lyssnar till kvinnor och män med samma respekt, du kastar inte sten mot polisen eller sätter bilar i brand, när polis eller brandkår kommer för att skydda ditt grannskap.

Dessa och andra delar av svensk politisk kultur har i sin tur förmedlats och förankrats via en lång tradition av studier i föreningsteknik, söndagsskola, tidningsläsning, nykterhetsloger, fria samfund, sockenstämmor och, ja, samhällsdisciplin och träning i självbehärskning och kompromisser….. Som den store liberale tänkaren Ralf Dahrendorf noterade efter kommunismens fall i Centraleuropa: det tar tre månader att skriva en konstitution, tre år att genomföra en ny ekonomisk strategi men tre generationer att bygga en politisk kultur. Dahrendorf hade inte omvänd tidsordning mellan de nödvändiga komponenterna för ett civiliserat samhälle.

För Waldemar Svensson, som alla liberaler i dag vill åberopa för sin sak, var sambandet mellan livet självt och våra samhällsvärden nära. Civilrätten, skrev han, förankras av att vi går på våra hemman och sätter upp stängsel vid gränsen mot grannens ägor. I våra kyrkor och församlingar, i vardagslivets vanor av en civilitet som bekräftas via egna och andras upprepade beteenden, formas en kultur.

För värmlänningen Erik Gustaf Geijer, som ”avföll” från konservativ till liberal på 1800-talet, var ”Associationsprincipen” mycket viktig. Erfarenheten av att verka gemensamt i ordnade civiliserade former i kyrkor, loger och föreningar av varjehanda slag – liksom socknar – byggde under decennier och över generationer vanor och bildningskrav varförutan svensk demokrati, svenskt samhällsbygge och svensk självdisciplin inte hade varit möjlig.

När Östmarksbon K.J. Olsson, född 1893, som ung socialist boende i en skogskoja förberedde revolutionen gick han ut i den värmländska skogen, täljde sig en ordförandeklubba och tränade på kontrapropositionsvoteringar. Han gick inte i stället för att skaffa sig ett gevär. K.J. Olsson blev senare tidningsman, reformist, riksdagsman, ordförande i programkommissionen för Socialdemokraternas efterkrigsprogram och slutade som respekterad landshövding i Örebro. Jag träffade honom för första och enda gången på hans dödsbädd våren 1980, då jag just tillträtt som chefredaktör för Nerikes Allehanda. Vi kände en omedelbar gemenskap, över långliga tider av svensk erfarenhet. Svensk politisk och civil kultur är sannerligen värd mer än att avfärdas som ”knätofs”.

Jag ska medge att jag utan att vara religiös finner stark rotning i min hembygd och i att vid varje besök i mitt kära Värmland också vandra på kyrkogården i Norra Ny. Här ligger den vackraste, mest proportionerliga, kyrkan i hela världen, enligt mitt objektiva omdöme. I dess jord ligger min morfar och min mormor, min far och min mor, här gifte sig mina föräldrar, här spelade jag gitarr i koret vid skolavslutningar, här konfirmerades jag, här har jag talat på mina föräldrars begravning, här hölls julottan till stöpta ljus i mörka vinternatten, ett starkt barndomsminne, här lyser ännu lyktorna upp varje grav när skymningen sänker sig på Allhelgona.

På nästintill varje gravsten finner jag namn som påminner om skeden i mitt liv, som får allt att gå ihop till en helhet. Där min fantastiska småskolelärarinna, Anna Olsson, som stod med tidtagarur när vi skulle rabbla multiplikationstabellen i årskurserna 1-2. Där han som förestod Sparbanken och satte in märken av erkännande i sparbanksboken för varje insatt krona. Där kantorn och rektorn på högstadiet. Där min gamla klasskamrat som dog i en trafiklycka i unga år. Där min vackra söndagsskolelärarinna i Missionsförbundet, som satte in stjärnor i boken och som sorgligt dog i cancer i alldeles för unga år. Där han som var bygdens ”starke man” och kommunstyrelsens ordförande. Och, ja, där han som ledde folkdanslaget – ofta på turné.

Det skulle störa mig djupt om allt det här rycktes upp, till exempel av en statsminister som åkte med helikopter över Klarälvdalen och dess skogar – där människorna sedan generationer tryggt plockat svamp och bär tills storstadseliten bestämde att vargen var viktigare – och fann att här är gott om utrymme för att placera tiotusen arbetslösa afrikaner. Jag beskriver ett sentiment, inte en teori. Men var förvissad om att jag inte är ensam om att känna så för min del av Sverige. Som Johan Hakelius, med en liten mer vanvördig metafor, skrev i Expressen (22/7, 2017): ”Ett jag utan sammanhang är lika möjligt som hålen i en Grevé utan ost.”

Värmlandsvisan, i F A Dahlgrens version, har en sista vers som sällan sjungs numera, men som för mig har djup mening:

I Värmeland – ja där vill jag bygga och bo,
med enklaste lycka förnöjder.
Dess dalar och skog ger mig tystnadens ro,
Och luften är frisk på dess höjder.
Och forsarna sjunga sin ljuvliga sång –
vid den vill jag somna så stilla en gång
och vila i värmländska jorden.

Får jag känna så, och ändå kalla mig ”liberal”? Eller måste jag som ”liberal” hysa exakt samma känsla för Afghanistans berg och Somalias strandlinje?

Karl Popper hade i ”Det öppna samhället och dess fiender” ett helt kapitel där han argumenterade emot ”Nominalismen”. Det viktiga är inte en beteckning utan vad vi enats om att den beskriver, påpekade Popper. Om någon vill byta namn på ”demokrati” till ”diktatur”, då är jag anhängare av diktatur, fortsatte han.

Om jag som ”liberal” inte får tro på Sverige som nationalstat, och finna stort skyddsvärde i den civila kultur och strävsamhet som utvecklats genom många generationer svenskar, då lovar jag genast sluta betrakta mig som liberal. Förhoppningsvis kan jag fortsätta beskriva mig som ”frisinnad”.

Hans Bergström är docent i statskunskap och före detta chefredaktör för Nerikes Allehanda och Dagens Nyheter. Han var personlig assistent och talskrivare för tre folkpartiledare: Gunnar Helén, Per Ahlmark och Ola Ullsten. Artikeln har tidigare varit publicerad i Frisinnad Tidskrift.

33 thoughts on “Gästskribent Hans Bergström: Kan man tro på Sverige och kalla sig ”liberal”? DEL II.

  1. camiry skriver:

    Tack för din mycket vackra text, den berörde mig.

    Den förde tankarna till ett reportage med några år på nacken där en man, tidigare bosatt i Tensta, fått hjälp att etablera sig i en liten landsortskommun, bara för att sedan återvända till Tensta. Frågan gällde hans, till synes, besynnerliga val. Mannen svarade att utan sin kultur, traditioner och språk är man ingenting.

    Apropå det om att inte slåss på ”etnisk eller religiös grund” läste jag material från en av migrationsverkets upphandlingar. Där skrevs explicit att anbudsgivarna inte fick diskriminera på religiös eller etnisk grund. Men, detta förtydligande innebär, enligt min mening, implicit en acceptans för diskriminering enligt övriga grunder. Dvs en form av diskriminering i sig själv.

    Vad kommer denna favorisering av andras traditioner av? Varför tillåter inte PK-isterna oss svenskar att njuta av och värna vår kultur, medan man gör vad man kan för att skydda andras? Jag kan förstå (utan att hålla med) de som har en generell hållning till tradition och värden, som ifrågasätter dess betydelse för individen. Men hur PK-isterna MOTIVERAR detta unilaterala påhopp på vår, med samtidig favorisering av andras, begriper jag inte.

    Liked by 4 people

    • Hovs---hällar skriver:

      Camiry: Svaret på din fråga är att PK-sekten i grunden drivs av en slags marxistiskt inspirerad ideologi, grundad på ett renodlat HAT mot hela Västerlandet.

      Man är en slags fanatiska rasister helt enkelt, fast med den skillnaden mot klassisk rasism att man glorifierar de främmande folken och demoniserar det egna folket — alltså en ”omvänd” rasism.

      Denna bisarra ideologi driver man under förevändningen att de ”vita” förr i tiden varit så hemska mot andra folk att de nu ska ”straffas” för detta — och oavsett att de nu levande människorna inte ens var födda under kolonialeran.

      Exempel: de mest rabiata representanterna för PK-sekten har ofta sett till att placera sig inom media eller inom den akademiska världen, där de enkelt kan sprida sina åsikter i förklädd form.
      En av dem har i ett ögonblick av öppenhjärtlighet skrivit följande

      — ”Att känna eller t.o.m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!”

      https://sv.wikiquote.org/wiki/Tobias_H%C3%BCbinette

      Detta är,i koncentrerad form, den ideologi som ligger bakom och driver PK-sekten.

      Liked by 3 people

  2. Kuckeliku skriver:

    Frihet är ett rimligt politiskt värde att kämpa för även om det inte är det högsta. Många försöker då skapa en ”frihetism”, men det blir en ganska krystad och konstig ideologi. Skadlig också, när man tar den på för stort allvar, eftersom den inte representerar någon helhetssyn. Detsamma gäller förstås de andra ideologierna, som socialism, konservatism och ekologism. Det är inte trovärdigt att någon av dessa ideologier representerar en helhetssyn. De utgör istället kampmedel för den som vill driva samhället åt ett visst håll. Reidar Larsson menade i sin bok om politiska ideologier att politik är en kamp (mellan grupper) och då behövs kanske bara kampideologier. Eventuell helhetssyn blir något för forskare och möjligen journalister att åstadkomma.

    Inte ens våra största tidningar är dock särskilt pigga på att vara neutrala, objektiva och ha helhetssyn. Dagens Nyheter betecknar sig som ”oberoende liberal” och har därmed tagit ställning för en av dessa kampideologier, vilket givetvis inverkar menligt på tidningens objektivitet. Den nuvarande chefredaktören har såvitt jag förstår väldigt tydligt angett det som tidningens uppgift att kämpa för tidningens ideologi – agendajournalistik. Vilket är en ganska destruktiv ambition när ideologin inte innebär någon helhetssyn, utan bara utgör en kampideologi för dem som finner att deras intressen kan betjänas av predikandet av frihetens värde.

    Gilla

    • Kuckeliku skriver:

      Att åstadkomma en helhetssyn är inte enkelt. Många ”gröna” har inbillat sig stå för en helhetssyn, men har alldeles fåfängt försökt formulera en genomtänkt ekologism eller ekosofi. Per Gahrton har på DN Debatt medgett att ”grön ideologi” är ett sammelsurium av idéer utan en grundlig inbördes förankring. Birger Schlaug fortsätter låtsas att han vet vad grön ideologi är, inklusive feminism och fredsrörelse. Sannolikt också inkluderande ett mycket starkt engagemang för ”solidaritet”, vilket gör grön ideologi a la Birger Schlaug tydligt röd. Han använder sig dock också tämligen frekvent av ordet ”frihet”. Det blir i bästa fall en helhetsideologi genom att man inkluderar lite av varje, men risken är också stor att det bara blir en kökkenmödding utan inre struktur, vilket ganska ofelbart leder till en överbudspolitik där man tror sig kunna åstadkomma allt gott på en gång utan att någonsin behöva ta några svåra beslut. Det har accentuerats genom Gustav Fridolins med fleras omfamnande av liberalismen. Allt åt alla har blivit ”miljöpartiets” signum.

      Gilla

    • Kuckeliku skriver:

      Själv menar jag att demokratin är fundamentet, inom vars ramar man förverkligar olika värden. Det är dock tydligt att många högermänniskor inte är glada i att ange demokratin som fundamentet. Sannolikt fruktar de att det mest blir socialdemokrati. Än mer illa berörda blir en hel del högermänniskor om man också talar om ”hållbarhet”. De uppfattar sannolikt att det kan gå ut över deras flotta leverne och bli ett argument för fördelningspolitik snarare än för frihet.

      Det kan säkert vara så att högermänniskor bedriver en kamp mot förnuftet som inte kan vinnas genom goda argument, utan blott genom hård marknadsföring understödd av stora mängder pengar. Det är åtminstone på vissa sätt intellektuellt lättare att utgöra ”mitten” än att slåss för en politik långt till höger eller långt till vänster. Det kostar också mindre pengar när man inte tvingas kämpa mot förnuftet.

      Många förefaller dock finna mittenpolitik tråkigt. Det är roligare att fajtas mot en motståndare som är lika onyanserad som man själv är. Därtill säger mångas plånböcker dem att de bör vara till höger eller till vänster. Det är också lättare att få lönecheckar för att bedriva politik som gynnar vissas plånböcker.

      Gilla

  3. uppstigersolen skriver:

    Mycket fint skrivet. Jag håller med dig till 100 % även om jag aldrig kallat mig liberal. Jag är jag utan beteckning. Var dagens politiker står undrar jag ibland. I diket kanske.

    Liked by 1 person

  4. Hans Jonsson skriver:

    ”Ha, ha – så knätofs och folkdans är vad ni menar med ”svensk kultur”?”
    Det där är tyvärr en vanlig taktik. Först lägger man ord I munnen på meningsmotståndaren som denne aldrig sagt eller pådyvlar motståndaren åsikter han inte har och sedan börjar man puckla på motståndaren för dessa.
    Titta på en svensk riksdagsdebatt så får ni se. Ynkligheten själv!

    Liked by 4 people

  5. Elisabeth skriver:

    Mycket, mycket bra sagt och dina ord om hembygdens kyrkogård gick rakt in i hjärtat. Många svenskar känner sig så bedrövade idag just för att hembygden snabbt förändras inför ögonen på dem och att de från överhet och media jämt får höra att det bara är att gilla läget. Det finns en så otrolig nonchalans och arrogans gentemot den ”vanliga” människans behov av sammanhang, självrespekt och vilja att lämna något efter sig till de efterkommande. Ja, kanske det som förr kallades fosterlandskärlek.

    Liked by 6 people

  6. Conny Lundberg skriver:

    Riktigt härligt att läsa den historik över författarens gemenskap med svenska nejder och människor! 🙂 Självklart är vi alla om älskar vårt fosterland grundade i myllan av vår och dess historia, människor och natur någonting som inga politiska floskler kan utplåna hur högt än de politiskt vanartiga ideologierna ropas ut!

    Liked by 1 person

  7. Hovs---hällar skriver:

    Ja, när jag hör ordet ”liberal” osäkrar jag min virtuella revolver.

    För min del har detta begrepp kommit att associerar med diverse vanvett, som att man vill importera 30 miljoner ”nybyggare” till Sverige från muslimska länder eller införa månggifte (för män!?). L-ordet är kort sagt så belastat att jag betackar mig för att ens tvingas höra det.

    Men visst är jag medveten om att ordet förr i tiden, som på Erik Gustav Geijers tid, hade en annan innebörd, Det var då det.

    Liked by 2 people

  8. Steven Jörsäter skriver:

    Tack Hans för dessa båda fina texter som sammanfattar det mesta man behöver veta om nationen Sverige. En lämplig läsning för alla de som inte längre tycks förstå vad ordet Sverige betyder.

    Vi lever i en tid när orden har förlorat sin betydelse. Ordet liberal används numera i USA som synonymt med vänster eller rent av socialist. Hur det har hänt kan man fråga sig men kanske har ordet kidnappats för att de båda sistnämnda begreppen med rätta har blivit så komprometterade.

    Men Europas vindar har vänt och kanske blir begreppet liberal återigen något att vara stolt över. Precis som vårt urgamla Sverige.

    Liked by 2 people

  9. Mats Nilsson skriver:

    Mycket bra. Precis så ska man se på den plats på jorden som har format en. Så ser jag också på saken, och känner mig helt trygg i att kalla mig för liberal.

    Gilla

  10. Tina skriver:

    Han kunde inte låta bli att slänga in lite varghat också. Så lämpligt. Jag är glad att i det vackra land där jag har rötter plockar vi svamp och bär utan att vara rädda för vargar. Djuren tillhör självklart vårt land som vi älskar och de som har masslaktat oss ända till nyligen är angripande människor utifrån, inte de vilda djuren.

    Liked by 1 person

  11. Nessa skriver:

    Underbar text, Hans. Men varför smyga in varghat? Vargar är skygga djur som undviker människor (jag har egen erfarenhet därav). Problemet är istället att folk envisas med att ta med hunden till skogspromenaden! Trots artsläktet är vargar och hundar bittra fiender och triggar därför vargen till anfall.

    Ska det vara så svårt att välja andra platser för hundpromenader än mitt i ett vargrevir? Tyder ju faktiskt bara på omdömeslöshet av människor. Straffa inte vargen för det.

    Nessa

    Gilla

  12. ludde38 skriver:

    Tack för en utmärkt och berörande text kring liberalism, nationalism, svenskhet, svensk kultur och svenska värderingar. Föreslår att du sänder över den till dagens liberaler, t ex Jan Björklund som jag för övrigt haft som elev för länge sedan. De verkar ha irrat bort sig i den postmodernistiska skogen, tappat kompassen och riktningen och vågar inte hävda sund nationalism av rädsla för att den ”allmänna vänsterns” ideologer, kändisar och journalister skall attackera dem med lämpliga invektiv som ”rasism”, ”nazism”, ”brunråttor” eller SD-anhängare.

    Gilla

  13. Werner Von Winkelbaum skriver:

    Bergstrom is a seldom seen combination of a sharp intellect and appreciation of old Swedish ideals. A nearly inpossible combination in today’s political climate.

    Happy that Bergstrom also mentions Karl Popper, one of the intellectual giants during the past century. As many others in my generation I was attracted by leftist movements during the 60s. Reading Popper’s The open society and its enemies forever vaccinated me against all extremist and totalitarian movements.

    Werner Von Winkelbaum

    Liked by 1 person

  14. Anders F skriver:

    Hans Bergströms krönika är som vanligt välskriven och läsvärd. Frågan om den svenska kulturens vara eller inte vara återkommer ständigt. Det kanske är så att människor i storstäder med sin urbana livsstil och sina värderingar har lättare att ta till sig ett globaliserat synsätt som rymmer ett förnekande av den nationella kulturen till förmån för ”mångfalden”. Samtidigt har jag svårt att förstå en sådan inställning. Tino Sanandaji har sin bok ”Massutmaning” citerat en tänkvärd diktstrof av Wilhelm Moberg, som jag tycker fångar frågan om vår svenska kultur och dess speciella känsla på ett underbart sätt.

    ”Men vi är få, vi är de ensamma stugornas folk, och
    även om vi nu bor i städerna, så är vi dock någon gång komna
    från bönders, torpares, backstugesittares stugor.
    I ensamheten i stora ödsliga skogar har en svensk folksjäl
    danats genom tusendena år”.

    Visst finns det en svensk kultur och svensk folksjäl.

    Liked by 4 people

  15. Petrus skriver:

    Jag undrar om en del kanske kan missuppfatta Hans Bergström. Jag tror inte att han har någon slags dold agenda. Han har adopterat barn från utlandet.

    Hans Bergström är väl en liberal person. Men en sansad sådan. Han tyckte t ex som chefredaktör för DN att det inte var okej om AFA attackerade Ian Wachtmeister och hans fru medan polisen stod och såg på. Här uppvisade han en skillnad jämfört med andra liberaler som inte brydde sig om det här problemet och kanske i en hel del fall såg mellan fingrarna med attacken mot paret Wachtmeister och kanske t o m tyckte att detta var något bra. För en del liberaler är liberalismen inte ett mål utan snarare ett medel. Ett tänjbart medel. Jag uppfattar Bergström som en person som ser liberalismen som ett mål snarare än som ett medel. Detta är ädelt. Tyvärr är dock människan generellt inte speciellt ädel. De flesta liberaler har inga ädla principer. Liberalismen, eller något som paketeras som liberalism, är i stället snarare ett medel för råa, fysiska målsättningar för de flesta liberaler. Dagens liberalism är snarare något råa, fysiska målsättningar som George Soros har snarare än ädla principer.

    I teorin är väl liberalismen den ädlaste av ideologier. Problemet är bara att människan och verkligheten i regel inte är speciellt ädel.

    Gilla

  16. EvaBritt skriver:

    Även jag vill säga tack Hans. Så fin text som berörde mig in i själen. Känner mig stolt att jag inte är ensam att känna starkt för nationen, minnas alla förfäder som byggt upp ett fint land med ärbar kultur. Må vi orka stå emot och fortsätta värna om vårt svenska arv.
    Vill även stämma in i ditt resonemang Nessa, gällande vargen och våra älskade hundar. Tack!

    Gilla

  17. pettersonaxeagentlemansgentleman skriver:

    Cum laude approbatur!
    Docent Bergström har utan pretentiösa åthävor och salvelsebemängt tal lyckats tillvarata själva essensen av den svenska folksjälen och det mäktiga band som väver oss samman med fosterjorden.

    Denna maktpåliggande eftertanke ådagalägger också den sunda motreaktion vi länge efterlyst, som en naturlig respons på de massiva attacker mot vårt samlade kulturarv vi nu tvingas erfara, och där en förskräckande mängd medborgare, vars undermåliga mentala rustning gjort dem oförmögna att bringas i harnesk för att försvara våra gemensamma rikedomar och gudagåvor, fallit offer för den moderna tidens destruktiva nationsförnekelse och låtit sig förledas av globalismens människofientliga och falska utfästelser.

    Vi bär således en förhoppning att de vilseförda skygglappsförsedda värdegrundsslavarna förmår öppna sina ögon i tid, inse att de befinner sig på den väg som leder till fördömelse och vända om.
    Andreas, värdekonservativ nationalist, realist och troende kristen.
    Andreas 🙂

    Gilla

  18. Ingvor Sabina Le John skriver:

    Jag fick en nostalgisk längtan till ”folket” och mina rötter i en småländskt samhälle med 11 frikyrkor på 12.000 invånare efter 20 år i urbana, universitetsstäder med bl a vänner från andra länder. Jag återvände för att knyta an igen och uppta gamla kontakter som jag brutit av i 20-årsåldern – det blev en mardrömsresa utan dess like. Mer inskränkta människor kunde man få leta efter; min stad är en av de fyra med högst självmord i Sverige. Jag blev ändå kvar där i 10 år och jag vet inte hur jag överlevde psykiskt. Jo, jag skrev dikter i ortspressen och dokumenterade allt jag upplevde på fritid och arbetsplats i 7 A4-pärmar för en framtida bok i kvinnoförakt och småsinthet.

    Gilla

    • Boris skriver:

      vad har dina upplevelser från din hembygd med Hans underbara text att göra? Påstår du att alla som inte bor i en storstad, bejakar globalism och förnekar sina rötter, är småsinta kvinnoföraktare? Beklagar att det är din upplevelse. Själv har jag också återvänt till mina rötter genom att återuppta kontakten med gamla vänner. Jag har inte fysiskt men dock mentalt återvänt hem. Jag har klivit ner från min höga globalisthäst och det är det bästa jag gjort de senaste 20 åren. Jag har slutat förneka mitt ursprung och insett att jag inte är bättre än de som stannade kvar eller de som levde innan mig.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s