Gästskribent Hans Bergström: Kan man tro på Sverige och kalla sig ”liberal”? Del I.

Frisinnad Tidskrift har läsare med stor allmänbildning ifråga om svensk politisk historia, det vet vi. Får jag be läsarna gissa vem som har skrivit dessa rader:

Vårt land är stort och vitt. Här hör vi hemma. Banden mellan de enskilda och detta folk kan inte skäras av utan att förvissnande drabbar den avskilde. De som försöker bemänga svensk livsluft med främmande element, nå endast till att förgifta sin egen atmosfär. Vi får bara icke svika. Vi får icke förråda det svenska i oss, detta arv från tusenden av generationer, utflödet i sinnelag och kynne av denna jord. Det skapar hemlöshet, tomhet, rotlöshetens eviga förbannelse. Folk och land, rätt och vett är heliga. Det svenska är heligt. Som aldrig förut vidgas i dessa dagar bröstet av glädje att vara svensk. Här bor frie män, och fria ska vi förbli. Vår generation måste fatta posto på den sida i striden för rätt och vett och frihet, där våra fäder stått. Inget tummande på svenskheten fördrages.

Kan det ha varit Jimmie Åkesson? Men det är lite för skickligt skrivet för en partiledare. Så kanske någon skribent långt till höger, med anknytning till det gamla Högerpartiet, som Gunnar Unger?

Det rätta svaret är: Torgny Segerstedt, den legendariske liberale stridsmannen och chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Raderna skrevs i april 1940. Professor Lars Trägårdh erinrar om dem i en artikel i Göteborgs-Posten. Torgny Segerstedt var ”en ganska typisk liberal nationalist för vilken nationalstaten var en av liberalismens grundpelare”, påminner Trägårdh. ”Dessutom var han likt demokrater från vänster till höger under denna tid stolt över Sverige, dess folk, dess historiska arv och dess värderingar.”

Någon invänder säkert att april 1940 var en mycket speciell tid, med Sverige under pressande hot efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge. Sant. Men är det inte just under press som våra djupaste rötter bekräftas och mobiliseras? I normaltider behöver vi inte gå omkring och älta dem, ty de är mer eller mindre självklara.

För stora klassiska liberaler som Immanuel Kant, Adam Smith och John Stuart Mill var nationalstatens oundgängliga roll given. Adam Smith benämnde inte sitt banbrytande verk om marknadsekonomi och handel ”Världens välstånd”. Titeln var i stället ”Nationernas välstånd”.

I det nutida Sverige tycks dock nationalstaten för många liberaler vara en tveksam företeelse, i vart fall för svenskar. Jag har en känsla att detta är den stora, dolda dimensionen i den pågående partiledarstriden. Tyvärr vill ingen definiera det linjeval som stridens utgång innebär, vilket är synd. Något mer än ett val av ålder och kön på partiledaren måste det rimligen handla om.

Nationalstaten kan inte existera utan existensen av en ledning av staten som kan etablera vilka som tillhör den egna staten, vilka som ska släppas in genom dess gränser och vilka som ska exkluderas. Inkluderingen, de som ingår, fordrar också exkludering, de som inte ingår. Till att börja med måste man acceptera att detta är en nödvändig och fullt legitim uppgift för dem som besätter statens ämbeten, i Sveriges fall för regering och riksdag.

De som tillhör nationalstaten, också kallade ”medborgare”, är medlemmar i den. De tillerkänns en särskild förening av rättigheter och skyldigheter. De har full rätt att påverka lagarnas utformning, via valda ombud för sitt folk. De har samtidigt en skyldighet att följa den rättsordning som antagits. De har i en välfärdsstat som Sverige en mängd förmåner och skyddsordningar, men dessa förutsätter att de anstränger sig i arbete och förkovran, bland annat så att välfärden ges en sund ekonomisk bas. Vid var tid måste det stå alldeles klart vilka som tillhör Sverige som dess medborgare, och vilka icke. Medborgarskapet är ett kontrakt av ömsesidighet. Statens huvuduppgift enligt detta kontrakt är att säkra yttre och inre fred för medborgarna, hålla nationsgränsen och upprätthålla samhällsfriden.

Men många liberaler tycks nu vilja att alla i hela världen ska få komma till Sverige och få full del av de statliga och kommunala välfärdstjänsterna. Det var innebörden av den befängda migrationsuppgörelsen våren 2011 mellan Alliansregeringen och Miljöpartiet. Min gamla tidning Dagens Nyheter argumenterade i en famös huvudledare (17/3 2013) för att även de som vistas olagligt i Sverige borde ges samma politiska rättigheter som Sveriges medborgare.

Såvitt jag kunnat förstå finns det i dag en högst talför krets av liberaler som visar djup skepsis till att upprätthålla en reglerad invandring liksom till att göra en grundläggande åtskillnad mellan medborgare och icke medborgare. Denna skepsis kommer också till uttryck i att man inte vill ha den typ av prövning inför medborgarskap som är den normala i andra länder, med språktest, kurs i landets historia, kultur och rättsordning samt acceptans under ed av kombinationen av rättigheter och skyldigheter för en medborgare.

Denna krets av liberaler är, vad jag förstår, emot att Sverige får pröva frågan om tiggeri på offentlig plats eller härjningarna från djupt kriminella ungdomsgäng från Marocko utifrån behovet av egen ordning och trivsel i den offentliga miljön – inte utifrån önskemål från personer som är medborgare i andra länder och som är dessa länders ansvar. Den är säkert också emot att införa ett meritbaserat invandringssystem, som i Kanada, där vi – utöver vissa grundläggande asylskydd enligt FN:s konvention – prövar vad de som söker invandra till Sverige kan positivt bidra med av kompetens, talang och företagsamhet.

Märkligt nog tycks samma liberaler vara starkt för andra folks rätt till nationalstat. Det gäller Israel, vars rätt att definiera invandring på ett sätt som värnar landets grundläggande judiska karaktär och roll som hem för judar på flykt stöds av alla liberaler. Det gäller kurderna. Liberala Expressen publicerade den 19 juli 2017 en artikel av den faste krönikören Özz Nûjen, under rubriken ”Vill vi låta ryssar och tyskar bestämma över Sverige?” Kurderna brukar kallas världens största nation utan eget land, påminde Nûjen. ”Kurderna är inte turkar, de är inte araber och de är inte perser. Lika lite som svenskarna är ryssar, tyskar eller finnar. Kurderna vill varken ha mer eller mindre än andra folk. De vill bestämma över sig själva och sitt land.”

En sådan nationalkänsla applåderas, tror jag, av även de liberaler jag talat om ovan – så länge den handlar om andra folk än Sveriges.

Det finns två fundamentala aspekter på detta med nationalstat. Den ena rör ”staten”, den andra ”nationen”.

Nationalstaten är en nödvändig förutsättning för vår demokrati, vår rättsordning, vår frihet, vår samhällsfred, vårt självbestämmande, våra välfärdsordningar, vår äganderätt, vår marknadsekonomi. Jag skulle kunna utveckla detta närmare på varje punkt, men var och en som tänker efter finner att inget av det uppräknade kan existera utan en legitim nationalstat som upprättar och upprätthåller lagar och institutioner. Detta förutsätter i sin tur ett accepterat ”demos”, ett folk som godtar att verka inom en historiskt framväxt gemenskap, i Sverige också ett gemensamt språk. En sådan stat bildar ett starkt kontrakt mellan dess medborgare, som är förutsättningen för att dess institutioner ska fungera. Man kan vinna inträde i detta medborgarkontrakt, kommandes från andra länder, men det är inte kravlöst och bör inte tas lättvindigt.

En del drömmer i stället om en ”världsstat”, till exempel i form av ett FN med ännu mycket större maktbefogenheter. Utöver att världen är för komplicerad för att kunna styras av en ”världsregering”, faller drömmen också på frågan om legitimitet. FN är i mycket diktatorernas fackförening. Skulle svenska folket acceptera påbud från en sådan församling, måhända med utslagsröst från Nordkorea, när man till och med har svårt att acceptera det legitima i beslut från Europaparlamentet?

Men så har vi också detta med ”nationen”. Jag fick en påminnelse om distinktionen när vi i ”The Norden Club” i svenskbygden runt Jamestown i Western New York firade 100-årsjubileum i närvaro av den svenska kungen och drottningen. En rörd talesperson för de många svenskättlingarna här avslutade sitt tal med orden ”We are loyal to the President of the United States, but you – Your Majesty – will always be our King”. Innebörden var tydlig. Utöver ”staten Sverige”, som svenskättlingarna inte längre tillhörde som medborgare, fanns det också tillhörighet av djupare slag, ett samband med alla dessa generationer före som slitit med heder och starka värden för att bygga ett land och ett folk, ett välstånd och en framtid för sina barn och barnbarn.

(Imorgon följer del 2 av Bergströms artikel.)

Hans Bergström är docent i statskunskap och före detta chefredaktör för Nerikes Allehanda och Dagens Nyheter. Han var personlig assistent och talskrivare för tre folkpartiledare: Gunnar Helén, Per Ahlmark och Ola Ullsten. Artikeln har tidigare varit publicerad i Frisinnad Tidskrift.

21 thoughts on “Gästskribent Hans Bergström: Kan man tro på Sverige och kalla sig ”liberal”? Del I.

  1. Bo Svensson skriver:

    Liberalismens auktoriteter hade inte det som krävdes och jag har kompletterat med det som fattades i intelligens, stringens och konsekvens.

    Grundskatter: Man måste använda allemansrätten som bas för det liberala teoribygget vilket gör att de som vill förbehålla sig något för egen del av världsarvet utöver allemansrätt, måste betala ersättning åt oss andra: Resursavgifter. (Intäkterna fördelas enligt principer som gynnar återhållsam förökning.)

    Ekonomisk garant som villkor för rörelsefrihet: Då kan de ekonomiska påföljderna på våldsdåd avpassas på den nivån, att incitamenten för att avstå blir de rätta. (- Incitamenten för individerna blir att försöka platsa i lågriskklientelet och för garanterma att göra bra riskbedömningar.)

    Skatt som inte är stöld: Har formen av klubbavgifter man erlägger till den gemenskap man vill tillhöra och erkänns som medlem av för förmåner man bjuds på som medlem.

    Liked by 1 person

    • Bo Svensson skriver:

      Visst känns det skönt när man kan dra skarpa gränser mellan folken så att man slipper blanda sig med folk man ogillar eller inte begriper sig på men globalt är det mera regel att folken lever blandade om varandra och att försöken att ändra på detta, resulterar i massakrer.

      Den ordning jag beskriver fungerar även i multietniska sammanhang.

      Liked by 1 person

    • Bo Svensson skriver:

      Tänker man sig denna ordning i ett framtida fredligt Mellanöstern, finns det då ett regionalt grundskattesystem med avgifter på förfogande och täkt av begränsade resurser ägnade att anpassa efterfrågan till den begränsade tillgången och ekonomiska konsekvenser på våldsdåd som gör våldet till ett marginalproblem. – De olika folken blidar ”klubbar” med egna regler för medlemskap och med klubbavgifter som man betalar för förmåner man bjuds på som medlem.

      Intäkterna från grundskatterna fördelas på alla födda inom regionen men enligt principer som gynnar återhållsam förökning. – Kanske det räcker med en åldersgräns.

      Liked by 1 person

  2. Kuckeliku skriver:

    Liberalismen får en oerhört samhällsomstörtande karaktär när den försöker höja sig över de nationella demokratierna, som är de enda demokratierna vi har, åtminstone om man bortser från semi-demokratin EU. Demokratin är viktigare än friheten. Friheten är något man söker inom demokratins ram. Att sätta friheten över demokratin är att vara anarkist, anarkokapitalist, feodalist eller något slags liberalfascist. Vissa verkar dock på allvar tro att demokratin bygger på friheten snarare än tvärtom.

    Liked by 3 people

    • Kuckeliku skriver:

      Liberalismen är en defekt ideologi som aldrig getts en rimlig uttolkning. Däremot går det bra att vara liberaldemokrat, eller ännu hellre ekosocialliberaldemokrat. Frihet är ett viktigt värde och viktigare för vissa än för andra. Social omsorg och ekologisk, ekonomisk och politisk hållbarhet är väl så viktiga värden. I synnerhet hållbarheten. Att vissa ”liberaler” tycker illa om idén om hållbarhet är symptomatiskt och illavarslande i den mån sådana har inflytande.

      Gilla

    • Kuckeliku skriver:

      Liberalister har ersatt idén om medborgerliga rättigheter med idén om mänskliga rättigheter, vilket innebär att medborgarna plötsligt inte har några särskilda rättigheter. Det gör politikerna till något slags globalistiskt prästerskap som fördelar om skattebetalarnas pengar till de människor i världen som anses behöva dem mest. Vilket snart sagt aldrig är svenska skattebetalare.

      Liked by 3 people

    • Kuckeliku skriver:

      Till stöd för denna hämningslösa globalism har politikerna som svensk statsreligion anammat en felöversättning av vissa FN-deklarationer. Det viktiga är inte längre alla medborgares lika rätt och värde, utan man har grundlagsfäst ”allas lika värde” vilket innebär att valfri somalisk bonde eller terrorist erkänns jämställdhet med svenska medborgare och skattebetalare.

      Det är förvisso aldrig vad FN avsett. Översätter man ”dignity” till ”värde” kan man lika gärna tala om ”the Dignity of Money”, vilket förstås är absurt. Översättningen är moraliskt absurd och djupt destruktiv och omöjlig att bygga ett fungerande land på. Det går inte att bygga något annat än global kommunism på den envisa felöversättningen om ”allas lika värde”.

      Ändå har vi sett Dagens Nyheter under brinnande invandringskris driva stora kampanjer för öppna gränser på grundval av denna ultranivellistiska, ultraglobalistiska och ultrakommunistiska felöversättning. Toppade inte av framstående tänkare utan av fotbollsspelare och andra kändisar inom sport och nöjesliv. Något mer extremt populistiskt grepp är svårt att tänka sig, utfört av en tidning som skrivit ett oändligt antal texter med uttryckligt förakt mot just populism.

      Liked by 7 people

  3. Fredrik Östman skriver:

    Ja, liberaler vill mycket och har alltid velat. De ömsom överdriver nationens betydelse, ömsom driver fram en världsregering. I båda fallen skall detta vara både konsekvens av och bekräftelse på att de har RÄTT i sin metafysiskt överlämnade uppfattning om universellt giltiga samhälleliga principer. Hybris är bara förnamnet.

    Gilla

  4. MartinA skriver:

    En sån modig och läsvärd artikel! Jag tycker i och för sig fortfarande att det sker en sammanblandning mellan medborgarstat och nationalstat. Jag tror inte att man kan ta sig in i en nation genom att följa regler, så länge du ser tillbaka på en annan historia än nationens historia så, tja. Men mycket annat i artikeln talar faktiskt om nationen och det finns väl gränser för vad man kan skriva.

    Och om man tar det romerska imperiet anno 200 ek som väl får betraktas som en medborgarstat så var det legio för dem att släppa in barbarer i imperiet och till och med göra dem till medborgare. Men aldrig som hela enheter, barbarerna bröts alltid upp och skickades till olika delar av imperiet, eller förslavades helt enkelt. Allt i syftet att de ej skulle behålla sin egen identitet och historia så att de var utlämnade till att göra Roms historia till sin. Så medborgarstat och nationalstat kanske går i varandra i praktiken. Även om jag kommer göra mitt yttersta för att sabotera att etablera en medborgarstat i sverige, för mig finns bara nationen. Å andra sidan är nog loppet kört för en medborgarstat efter allt som staten i sverige gjort så jag behöver nog inte oroa mig över hövan.

    Gilla

  5. Rune skriver:

    På Flashback finns en liten diskussion om ”Kaozliberaler” contra ”Liberalkonservativa”.
    https://www.flashback.org/t1423112p4052
    ”Kaozliberalerna å sin sida tycker att allt från burka till månggifte går under frihet och vill därför inte gå in och peta.” Dessa finns framförallt i Centerpartiet.
    Och ” liberalkonservativa av Teodorescu-typ. De är fortfarande för öppna gränser etc men starkt emot hederskultur, klankultur, oförställd relativism o dyl.”

    Gilla

  6. Sten Lindgren den äldre skriver:

    Intressant, det som saknas är dock en analys av varför alla makthavare inte agerar emot. Det finns inga Wallenbergare eller bankchefer som är emot. Den intressanta frågan är varför det ekonomiska och politiska etablissemanget handlar tvärtemot Segerstedts ideer

    Liked by 4 people

    • Rolf Wasén skriver:

      Nej inte heller folk inom kapitalförvaltningsindustrin går emot: Kapitalförvaltning ”goes political”. Jag menar att man kan ha förståelse för att de inte är emot, men varför för?

      Gilla

  7. Lennart Bengtsson skriver:

    Man kan bara beklaga att inte Hans Bergström fortsatt att vara talskrivare åt Jan Björklund eller för den delen åt Alliansen. Men med dagens svenska mått får man ända glädja sig åt det lilla och att inte Birgitta Ohlsson blev liberalernas partiledare. Trots allt finns det temperaturskillnader även i helvetet.

    Liked by 1 person

    • JAN BENGTSSON skriver:

      Tyvärr kanske)

      Då hade vi blivit av med den svårutrotade BLÅKLINTEN,
      ur Riksdagsrabatten!!!

      Vilket Sverige hade mått bra av!!!

      Gilla

  8. Hovs---hällar skriver:

    Mycket intressant och välskrivet — och sätter fingret på ett numera grasserande vanvett, där personer i synnerhet på den politiska vänsterkanten ifrågasätter nationalstaten.

    För min del ser jag detta som en del av en extrem sektmentalitet, styrd av en västerlandshatande nyvänster vi kan kalla ”PK-sekten”.

    Detta är samma mentalitet som ligger bakom hjärnsläppet runt dessa ”ensamkommande”, som kräver att få uppehållstillstånd trots att de redan fått avslag, och som får stöd från massor av förvirrade personer; individer som dragits in i PK-sektens skickligt orkestrerade vansinne.

    Tyvärr har PK-sekten dessutom infiltrerat Sveriges politiska ledning, och är till att börja med den kraft som låg bakom det famösa beslut om ”mångkultur” som antogs av riksdagen redan 1975.

    Verkligheten har visat att det beslutet var ett ödesdigert misstag, men PK-sekten vägrar fortfarande erkänna detta.

    Liked by 3 people

  9. Tony B skriver:

    Ibland tänker jag så här;

    Mitt nervsystem fortsätter in i andra människor.
    Och deras nervsystem går in i mitt. Vi delar faktiskt nervimpulser.

    Om våra nervsystem programmerats på likartat sätt uppstår inget kommunikativt trassel. Vi fungerar bra tillsammans. Och min personliga trygghet och välbefinnande stärks.

    Men när nervkommunikation slits i stycken och relationen upphör att fungera, ja då blir jag frustrerad, ledsen och rentav sorgsen.

    Även hemhörighet och tillit transporteras i olika intrikata nervbanor. Visserligen komplicerade sådana, men det gör bara smärtan värre vid en eventuell förlust.

    Avskuren tillhörighet fungerar som vid förlust och sorg efter en nära anhörig. Den drabbar en med full emotionell kraft och sorgen går inte att intellektualisera.

    Smärta kan även uppstå vid förlorad hembygd, upplösning av nationell tillhörighet. Och egen identitet. Och av en mängd andra orsaker.

    Nerver som tappar kontakten med ett rikt förgrenat nervsystem uppburet och i synk med individer och miljö runt omkring en, utlöser lätt en inre smärta.

    Avklippta nerver ut till samhället är traumatiserande. Som förlust av egna lemmar. De är bara osynligt för andra, men likväl lika verkliga som ben och händer.

    Förlorad svenskhet, förlust av egen identitet, kan ge mer än tomhet i bröstet. Rentav en smärta som måste tas på allvar. Hur man sedan väljer att etikettera själva känslan är en helt annan sak.

    Liked by 1 person

  10. olle holmqvist skriver:

    http://faktoider.blogspot.se/2016/10/mussolini-hitler-quisling-och-blix.html
    (vägen till Rom 1922 bakgrund till teckningen)
    ”19
    Nazismen har avslöjat risken med ett alltför starkt organisationsväsen. De tyska
    fackföreningarna kunde icke resa något motstånd mot nazismen, därför att människorna voro
    avvanda från personlig uppfattning, vana att lyda, icke själva träffa avgöranden. I politiska ting
    följde massan med, när en av flocken angav riktningen. Självständigheten var borta. Att följa med
    hade blivit deras andra natur. Men det har sina risker att låta andra tänka för en själv. ”
    Torgny Segerstedt
    http://www.laurency.com/L5/l5_18.pdf

    Segerstedt avskydde massrörelser, inkl. fackföreningar. Däremot hyste han, åtminstone inledningsvis, fr 1922, ”förståelse” för Mussolini.

    Gilla

  11. Petter skriver:

    Kyrkomusikern och kompositören Jonas Karlsson har däremot drabbats med full kraft av det mångkulturella samhället. Jag lider med Jonas och hoppas han hittar en lugn bostad snart. Långt, långt bort från somalier, våld, oväsen och muslimer.

    ”Mina grannar från Somalia, som bor i vägg i vägg med mig sedan 2014, har jag nu anmält för extremt oväsen 54 gånger. […]Den lilla flickan i familjen som är värst av allihop kallade mig svenskjävel och hånlog […] Jag har börjat träna kampsport vid 47 års ålder. Jag har mest åkt längdskidor förut, men tiderna förändras.”

    Personligen har jag nu äntligen införskaffat någon slags ”sprej”.
    http://mobil.thoralf.bloggplatsen.se/

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s