Gästskribent Dániel Nagy: Universiteten bör ta ansvar för åsiktsmångfalden

Universitet är oaser för fritänkande. På universitetet är inga frågor för känsliga för att ställas, inga teser för upprörande för att prövas och inga åsikter för obekväma för att vädras. Det är en plats där etablerade sanningar ifrågasätts och nya vinklar utforskas, där stela tankemönster ständigt utmanas.

Så borde det vara. Efter sex år som student vid ett av Sveriges största universitet har jag tvingats inse att verkligheten är en annan. Mina erfarenheter ihop med otaliga berättelser från studiekamrater har gjort mig oroad för tillståndet på svenska lärosäten. Fakulteterna liknar inte sällan skyddade verkstäder präglade av grupptänkande. Alternativa synsätt möts ofta av en vägg av tystnad.

Viljan till konsensuskultur ligger helt klart i tiden. Studentgrupper i hela västvärlden har rest krav på minskad yttrandefrihet för att slippa ta del av obehagliga åsikter. Johan Hakelius rapporterar i Fokus (22/9–17) om forskning där 1 500 amerikanska studenter tillfrågats om yttrandefrihet. Hälften ansåg det rimligt att hindra talare med förkastliga uppfattningar från att uttrycka sig fritt. En femtedel tyckte rentav att våld kunde motiveras i sådana situationer. Tidigare har Fokus (30/3–17) tagit upp likartade attityder bland svenska studenter. Det är en illavarslande utveckling.

Än värre är det när intoleransen sanktioneras från lärarhåll. Jag har varit med om föreläsare som berättat att de gråtit till följd av demokratiska valresultat, som jämfört Margaret Thatcher med Satan och som oreserverat hyllat protestaktioner mot polisen av en aktivistgrupp på vänsterkanten. Ibland görs gränsen medvetet diffus mellan fakta och åsikt, mellan vetenskap och politisk opinionsbildning. En känsla av moralisk överlägsenhet gör att politik blandas in i de mest opolitiska sammanhang, som språkkurser.

Problemet bottnar i att universiteten inte tar något ansvar för att främja åsiktsmångfald på sina institutioner. Resultatet har blivit långtgående likriktning. Med tanke på vilka perspektiv som dominerar humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteter ges man som student inte verktygen för att förstå världen på annat sätt än att kamp och konflikt, inte förhandling och kompromiss, föder rättvisa. Bara total seger räknas. Varje försök att diskutera med sin motståndare blir med den logiken ett nederlag. Många studenter kommer i sina utbildningar aldrig i kontakt med synsätt bortom denna horisont, såvida de inte söker upp dem på egen hand. Deras ovana att hantera främmande uppfattningar följer förstås naturligt.

Bland universitetens viktigaste uppgifter borde vara att bidra till att studenterna får sin världsbild prövad. Det kan bara göras genom att utsätta dem för olika synsätt, också obekväma sådana. Poängen är att studenterna ska tvingas att förhålla sig till andras åsikter.

Ingenting kunde vara längre ifrån min ståndpunkt än att förespråka obligatorisk kvotering av högersinnade professorer i syfte att uppnå någon sorts millimeterrättvisa. Däremot tror jag på öppenhet kring problemet. Universitetsledningarna bör verka för att kurserna tar upp olika politiska synsätt där det är lämpligt. Så sker redan på många håll i fråga om jämställdhets- och hållbarhetsperspektiv. Det finns inga hinder för en liknande lösning när det gäller politisk mångfald.

Ingen tjänar på att ha universitet där konformism och liktänkande gror.

Daniel Nagy är en 25-årig tidigare student med en fil. kand i Europakunskap och en masterexamen i historia från Göteborgs universitet. Bakom sig har han också språkstudier vid University of Sussex. Han driver den nystartade bloggen Oberoende konservativ (oberoendekonservativ.com), där han lägger upp politiska essäer och debattartiklar. För närvarande läser han Sven-Eric Liedmans Marx-biografi.