Om det fula ordet ”zigenare”

Patrik Engellau

Den som i belevat sällskap av misstag eller på grund av sinnets råhet använder ordet zigenare för att beteckna en rom får räkna med att sällskapet liksom stelnar till och riktar förebrående blickar mot talaren. Det här är mycket märkvärdigt eftersom ”zigenare” sedan urminnes tider och fram till för bara tio, kanske femton, år sedan var den vedertagna beteckningen på sagda folkgrupp.

Hur gick den omvälvningen till? Vem bestämde att det skulle bli så? Det avhölls ingen folkomröstning i frågan. Veterligen är det inget riksdagsbeslut som ligger bakom. Uppenbarligen skedde förändringen med utomparlamentariska metoder.

Det är inte nödvändigtvis något fel på utomparlamentariska metoder. Allt är inte politik. Modet, till exempel, skiftar hela tiden utan att riksdagen blir tillfrågad. När det gäller bytet av benämning på folkgruppen är det emellertid två saker som gör mig förundrad.

Det första är just att man inte vet med säkerhet vem det är som låg bakom nydaningen. Jag tror inte folkgruppen själv var drivande. Den har inte tillräckligt med makt och inflytande för att ändra språkbruket i en hel nation. Vem kan det vara som haft både intresse och makt att åstadkomma en sådan trots allt rätt betydande förändring i språkvanorna? Vem drev ärendet?

Jag tror som vanligt att det var politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet som låg bakom, det vill säga nationens outtröttliga ideologiproducenter. Jag förmodar att bytet hängde ihop med det välfärdsindustriella komplexets produktutveckling. Komplexet stod för några årtionden sedan berett att anta en ny utmaning, nämligen att integrera zigenarna. (Som jag förstår har zigenarna aldrig varit särskilt intresserade av att bli integrerade – ty då hade de väl gjort det under århundradena; en zigenare kan rimligen ganska lätt uppgå i majoritetsbefolkningen om han vill – men klientgruppens eventuella motvilja mot integration är ingen nackdel för komplexet som i stället tycker särskilt mycket om omöjliga uppgifter eftersom sådana säkerställer nya budgetmedel i år efter år utan slut.)

Det tog ett tag att förbereda den här integrationskampanjen men år 2010 var det klart. Då hölls en debutantbal för det romska integrationsprojektet i form av den statliga utredningen Romers rätt – en strategi för romer i Sverige, SOU 2010:55. Skriften har följande devis:

Ett lands behandling av dess romska befolkning är ett lackmustest för det civila samhället och dess demokrati.

Detta var ungefär samtidigt som Alliansregeringen upphöjde Sverige till humanitär stormakt. Insatser för romerna tänktes bli ett bevis bland många på epitetets djupa sanning. Projektet beräknades ta 20 år. Jag tror att namnbytet kom i samband med detta. ”Zigenare” lät som att spela på såg, stjäla hästar, dansa flamenco och spå i hand. Genom att byta namn på zigenarna markerade det välfärdsindustriella komplexet att den gamla sortens resandefolk nu kommit till vägs ände och att det framöver skulle bli annat av. ”Välfärdsgapet mellan romer och andra grupper” skulle ”stängas”. Romers ”maktunderläge” skulle ”hävas”. ”Romers tillit till majoritetssamhället” skulle ”repareras” och förtroendeklyftan överbryggas.

Det största problemet, förklarar utredningen, är svenskarnas rasism. Den ska bekämpas, exempelvis med hjälp av en sanningskommission, och romerna integreras i välfärdssamhället:

Att stänga välfärdsgapet mellan romer och andra grupper bygger på att diskrimineringen och den strukturella antiziganismen bekämpas. Då krävs att de antiziganistiska strukturerna i samhället blir synliga, och att en skamtröskel för antiziganistiska attityder och handlingar etableras, vilket förutsätter en genomlysning av det förflutna, det vill säga en sanningskommission om de historiska övergreppen mot romer…

Att häva romers maktunderläge handlar till stor del om välfärdssatsningar som utbildning och bättre försörjningsmöjligheter, att mota tillbaka antiziganismen men också om att skapa förutsättningar för en vilja att delta, det vill säga en reparerad tillit från romer gentemot majoritetssamhället…

Att reparera romers tillit till samhället hänger intimt samman med att stänga välfärdsklyftan. Romer måste känna sig trygga i majoritetssamhället och uppleva att deras intressen tas tillvara och deras säkerhet garanteras av statsmakten, för att fullt ut våga satsa på en social och ekonomisk integration.

Det andra som förundrar mig är hur kvickt och lätt svenskarna tagit till sig den nya benämningen på folkgruppen. Det välfärdsindustriella komplexet har uppenbarligen mycket mer makt än riksdag och regering. Om regeringen föreslår och riksdagen beslutar om en ny lag, till exempel nya hastighetsgränser på vägarna, bryr sig svenska folket inte så särskilt. Man kan till och med skryta om fortkörning. Det krävs poliskontroller för att upprätthålla regelverket. Men det behövs inga poliskontroller för att upprätthålla ett korrekt språkbruk när det gäller romer. Där har svenska folket frivilligt enrollerat sig som volontärpoliser.

Något som möjligen talar för att min teori om sakernas ursprung är riktig är att man i andra länder utom i Tyskland och kanske Norge, vad jag vet, inte känt något behov av att döpa om romer. De kallas fortfarande zigenare.

101 thoughts on “Om det fula ordet ”zigenare”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s