Smeden bakom lyckan att jag upptäckte Det goda samhället (DGS) heter Gunnar Sandelin. Efter att jag dagligen under tre års tid hade bloggen som en daglig omistlig läsning, förmedlade samme Sandelin mina allra första gästtexter, med start i mitten av augusti 2022, till redaktionen för utgivning. Tack vännen! Och ett stort tack till redaktionen som publicerade dem (och det efterföljande femtontalet).

Men utan läsarnas uppmuntrande kommentarer, synpunkter och textmeddelanden skulle min strävan att skriftligen delta i den offentliga debatten förmodligen ha stannat vid det första eller andra försöket. Därför vill jag här rikta min tacksamhet till er alla; vare sig ni bara är läsare eller därtill kommentatorer. Kommentatorer vars inlägg, oavsett om de delar mitt perspektiv eller ej, alltid är lästa och begrundade även om inläggen i sig av olika skäl sällan blir besvarade av undertecknad.

Låt oss nu stänga denna långa parentes om det lilla jaget för att lyfta fram, om än subjektivt, det betydelsefullare laget: Det vill säga DGS självt. En nätpublikation under en hårt arbetande redaktör som har i nästan tolv års tid inte blott levererat en ny text dagligen i allehanda ämnen, utan dessutom texter tryfferade med aforistiska uttrycksfullheter, skrivna med en sällsynt virtuost språklig penna som få professionella skribenter i Sverige idag, åtminstone utifrån vad undertecknad kan notera, äger i sina lådor.

Även om redaktör Engellaus krönikor om politikerväldets förehavanden och brist på konsekvensanalyser har avlöst varandra under åren, kan man också vakna till övriga skriftalster ur hans hand. Han kan understryka kunskapens betydelse eller exempelvis upplysa läsarna om snabel-a:et, dess ursprung och koppling till en oanad brasiliansk historisk händelse; eller bjuda sina läsare att fundera på demokratins väsen. Ett stoff han återkommer till då och då med bland annat detta argument i en text: ”att demokratin kan se ut lite hur som helst. Det finns ingen internationell likare av typ arkivdemokratin i Paris.” Både den som ansluter sig till detta påstående och den som distanserar sig metervis ifrån det är åkallad att vässa sina argument med djupt eget tänkande och bildning för att kunna bekräfta eller avfärda denna sats. Tack Patrik för att du bidrar till att gymnastisera våra hjärnor, åtminstone min.

En annan skribent som berikar läsarens hjärna är Bitte Assarmo; hon som skriver om högt och lågt. Hennes berättelser om sin egen familj är ett stycke folklig närhistoria som borde läsas av fler, inte minst de unga. I egenskap av patriot som hon är, försvarar hon i sina texter, bland mycket annat, som du naturligtvis vet, svenska traditioner, seder och bruk. Ädelt!

Nobelt likaledes när Assarmo bjuder läsaren, aningen likt Selma Lagerlöf med sin ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”, att bekanta sig med flera av de praktfulla oräkneliga sevärdheter som finns utspridda i det avlånga Sverige. Inte minst i huvudstaden. Samma vassa penna som stolt värnar om svenskheten kan modigt som en lans rikta sig mot klägget eller islamism och antisemitism, som häromsistens. Och vem är bättre skickad att vråla ut på det offentliga torget sin egen och de flestas – tysta – upprördhet över en våldtäkt av en hundraåring, utan nämnvärda konsekvenser för gärningsmannen, om inte Assarmo? Tack vår amazon!

Bland kollegor till stockholmsbon Assarmo, som skriver från andra städer, kan vi nämna Göteborgaren Jan-Olof Sandgren. Han delar med sig av sina observationer från sin hemstad, och, bland mycket annat, klär av vissa politikers återkommande missriktade tal om ”hot mot demokratin” så fort initialerna SD nämns, som i denna artikel från 2021. Är inte Sandgrens perspektiv givande? Man tar tacksamt in Sandgrens ögonblicksbilder och perspektiv för att frottera dem med ens egna.

Emellertid, eftersom ingen människa är en egen isolerad ö, eller ett land en onåbar planet välkomnas läsaren ofta till välinitierade inlägg om andra länder och samhällen. Vad sägs om Lars Hässlers nyliga och tidigare geopolitiska texter samt oförglömliga resebrev. Under hans jorden-runt-resa 2023 serverade han oss åtta fullspäckade rapporter med kunskaper om Saudi-Arabien, Singapore, Filippinerna, Taiwan, Sydkorea, Japan, Kalifornien med omnejd och ön Guam. Hässler informerar exempelvis läsarna, eller bara erinrar många, om ett känt häpnadsväckande öde på denna ö som drabbadeden japanske soldaten Yokoi Shoichi (1915 – 1997) som hittades 1972 i en otillgänglig del av ön efter att han hållit sig gömd sedan 1945; kapitulation ingick ej i herr Shoichis vokabulär… Tack så mycket, Hässler, för dessa kunskapsfyllda resebrev och övriga artiklar.

En annan skribent som i sina inlägg tar oss både ut i världen och tillbaka i historien är Mohamed Omar. När han inte skriver om filmmediet och andra disparata frågor såsom innebörden av ett hemland öppnar han dörrarna för oss till exempelvis Kenyas, Turkiets, Mellanösterns och Somalilands omvandlingar; samt belyser den nordiska historien och även den romska. Man tackar och söker sig vidare för en eventuell egen förkovring i dessa frågor.

Andra frågor som lyfts fram här är dem om miljö och klimat. Och vem är mer lämpad att skriva om denna problematik än en vetenskapsman i dessa ämnen, av samma kaliber som professor Lennart Bengtsson? I en av sina senaste vetenskapligt upplysande interventioner om politisering av och hysterin kring växthuseffekten, lämnar han till läsaren denna visa slutmening: ”Folk blir extra galna i grupp men tillfrisknar individuellt.” En vishet som speglar sig också i hans kommentarer i övriga ämnen såsom följande i anslutning till en filosofisk artikel av Engellau om René Descartes, vars död 1650 i Stockholms slott tros har orsakats av den nordiska kylan: ”Säkert hade historien varit något annorlunda och Descartes levt lite längre om någon på 1600-talet konstruerat en kakelugn vilket Cronstedt gjorde 100 år senare. Nu är det bara landets miljöparti och dess väljare som vill tillbaka till tiden före Cronstedt.” Så låter bara en rationell och lärd människa, som herr Bengtsson.

En annan akademiker av rang som försöker popularisera för oss läsare sina kunskaper om klimat, AI och diverse andra viktiga spörsmål är docenten Steven Jörsäter. Hans oro för dagens samhälles brist på intresse för naturvetenskaper och matematik borde delas av många. Ämnen som ”utgör själva grunden för det moderna samhället, ändå är det pinsamt få som förstår [dem] på djupet”, skrev han och tillade: ”Samhällsnyttan vore sannolikt enorm om beslutsfattare inom stat och näringsliv blev mera bildade på dessa områden.” Det är svårt att inte hålla med.

Och det är inte heller så svårt att hålla med, låta sig påminnas eller upplysas av övriga skribenter, såsom pseudonymen Emma Olsson som skriver här som gäst om bland annat kommunpolitikers verklighetsfrånvända excesser och om häxprocesser från ansiktslösa vänsternihilisters sida som fortfarande riktar sig mot vissa konservativa. Ett av dess offer är en väninna till journalisten Olsson själv.

Bengt Holmgren (*) inbjöd oss att reflektera över abortfrågan och Rolf H. Carlsson att fundera över om Stockholm Exergis 20-miljardersprojekt att fånga CO2 från atmosfären för att lagra den under havsbottnen inte är ett slöseri.

Myckna övriga gästtexter har under åren dukats fram för allmänheten på denna nästan oöverblickbart långa upplysningsbuffé vid namn Det Goda Samhället. En buffé full med nyttiga smakprov av bildningsämnen, informationer och opinioner skrivna exempelvis av jurister som Rolf Åbjörnsson, eller försök till rättsliga grundläggande förklaringar om ”vad är ett folkmord?” av andra generationens förintelseöverlevaren och författaren Harry Margulies. Andra texter kan handla om ”medelklassens sökande efter stolthet” av filosofen Jakob Sjölander eller filosofiska funderingar om inte mindre än ”vad är meningen med livet?” av veterinären Elöd Szántó, medan friskribenten Urban Hagman delar med sig av sin filosofi. Och när författaren Einar Askestad tänker högt tillsammans med Alexis de Tocqueville i en text utgiven under nationaldagen år 2021 om ”vad blev det av demokratin?” frågar oss religionshistorikern Thomas Karlsson strax före senaste julhelgen, i ett inlägg om godhetssignalering, om ”[vi] har den rätta läran?” och tio dagar tidigare lärde han många (?) av oss ett till namn att addera till listan av de realpolitiska statsmän som skickligt försvarade Europa mot Osmanska riket, nämligen den serbiske prinsen Stefan Lazarević (1377–1427).

Tusentals andra kunskapsaptitretare ligger bara ett klick bort om vi får tipsa, inte dig som förstås redan vet, men bland andra Aftonbladets Jonna ”Volvo” Sima. Denna spränglärda dam vet med sig att DGS, som för övrigt har välkomnat både berber, kurder och andra ”främlingar” samt exempelvis kända socialdemokrater i sina spalter, minsann är en betydande aktör inom extremhögern. (Eller ETC:s Andreas Gustavsson som i samband med utdelningen av en informationsbilaga från DGS-ägaren, stiftelsen ”Den nya välfärden”, till SVD:s prenumeranter i november 2019, ifrågasatte bilagans uppmaning till politikerna att ”lyssna till folket” med bland övrigt innebörden ”att det är förkastligt att marginalisera Sverigedemokraterna”). Suck!Så kan det låta bara från de som vägrar se att verkligheten inte går på huvudet utan på fötterna. Är det inte bland annat denna absurditet som många skribenter försöker både peka på och rätta till här på DGS? Eller? Och många kommentatorer likaså. Om några av dessa kommentatorer och deras inlägg är du välkommen att läsa i vår nästa gästtext.

___________________

(*) För transparensens skull vill jag upplysa läsaren att utöver vännen Gunnar Sandelin som skrev länge här på DGS har jag endast träffat Patrik Engellau en enda gång i somras vid en lunch och Bengt Holmgren två gånger. Resten av nämnda skribenter känner jag inte alls utom genom deras texter.

Mazigh Kiri Kessai är butiksarbetare. Han är en till Sverige sedan mer än 35 år invandrad berb från Nordafrika och har tidigare intervjuats och skrivit här på sajten.