Själv läser jag ytterst sporadiskt de vanliga dagstidningarna, exempelvis DN, och ser egentligen bara SVT och TV4 när jag i min rehab utan slut sitter och trampar på gymmet. Hur som helst får jag mycket information indirekt, inte minst via de djärva skribenterna på DGS som utsätter sig i högre grad än vad mina nerver skulle klara. 

Häromdagen skrev Patrik Engellau här om hur ett antal filosofer i DN förklarat hur viktigt deras område är för nutiden. Inte minst handlade det tydligen om att kunna möta desinformation och då (möjligen särskilt) från så kallade ’klimatförnekare’.  

Tydligen tillhör jag den sistnämnda skaran, men även i liten mån också skaran av filosofer. I all blygsamhet har jag suttit under en del av min tid på universitetet och försökt tillgodogöra mig vissa av filosofins grunder. En eller möjligen två terminer ägnade jag åt vetenskapsteori, ett delområde som fascinerade mig. Det ville sig inte bättre än att jag därefter läste en handfull böcker i ämnet, bara för att, liksom. 

På senare tid har jag regelbundet utsatts för höjda adrenalinnivåer med anledning av samtidens misshandel av begreppet vetenskap. Greta mässade om att vi ska lyssna på vetenskapen, vilket för all del lät bra. Men ungefär vad är vetenskap, och vad är inte vetenskap? Bara att försöka definiera begreppen och staka ut ens provisoriska skiljelinjer, är knepigt. Ibland är det mycket svårt, ibland är det ganska lätt. Det är i hög grad detta till synes enkla lilla frågekomplex kring begreppet vetenskap som själva området vetenskapsfilosofi försöker reda ut. 

Alltför ofta utmålas i media en bild av vetenskap såsom ett sökande efter konsensus. Forskare letar efter slutgiltig sanning, en kunskapsmässig slutpunkt som antas existera och som alla kan ansluta sig till.  

Sällan eller aldrig förhåller det sig så. 

Läkaren Ignaz Semmelweiss som dragit grundläggande slutsatser om bakterier och smittor, och därmed om betydelsen av hygien, fördömdes enhälligt av en samtida läkarkår. Albert Einsteins relativitetsteori ifrågasattes i ett upprop av 100 forskare. Einsteins eleganta svar lär ha varit att det hade räckt med en enda ifall teorin verkligen var felaktig. Vetenskap är i vart fall ingen social övning i samstämmighet. 

En forskare som sysslar med alzheimer, säger i en dokumentär som jag sett nyligen, att sjukdomen är till 80 procent genetiskt betingad. Han tillägger att om man frågar andra forskare kan man få andra svar. Med ett leende tillägger han att detta är helt i sin ordning, det är så vetenskap och forskning fungerar. Som den amatörfilosof jag är blir jag varm i hjärtat. Så här ska det gå till, en riktig forskare är, enligt min och många mer riktiga filosofers mening, ödmjuk inför sina egna och andras hypoteser. 

En hypotes är ett provisoriskt antagande om hur något förhåller sig. Hypotesen måste vara testbar, annars är den mest ett oprövbart tomt påstående. Denna omständighet betonades av filosofen Karl Popper. Han gick även ett steg längre och använde begreppet falsifierbarhet. Den som lägger fram en hypotes måste, för att kvalificera sig till nivån vetenskap, ange hur och under vilka omständigheter som hypotesen visar sig vara falsk. Den måste vara falsifierbar. Detta är egentligen både enkelt och självklart – om en kemist säger att ett ämne kommer brinna med en blå låga, och det visar sig att lågan blir grön, då är det något som inte stämmer med hypotesen. Den har falsifierats. En kemist värd sitt salt måste då fråga sig varför lågan blev grön och inte blå. Därefter ska kemisten gå tillbaka till hypotesen och grubbla över vad det var i den som inte stämde. 

Inom politiken och samhällsvetenskaperna har kriteriet falsifierbarhet svårare att få fäste. Upprepade försök med socialism och kommunism under hypotesen/förevändningen att de ska ge lycka och välstånd åt folket (och inte enbart åt de styrande) har misslyckats. Ändå fortsätter experimenterandet med samma utgångspunkter/hypoteser. 

På likartat sätt förhåller det sig uppenbarligen med stora delar av den så kallade klimatforskningen. Bakom flåsande medier och upphetsade politiker finns exempelvis forskartunga NASA, som förutspådde isfri nordpol och dränkta öar till år 2012. Nu blev det inte så 2012, inte heller 2022. Prognoserna justeras utan förklaring framåt i tiden, hypoteserna ifrågasätts inte trots att de falsifierats inför öppen ridå. Inte ens bedrägliga tilläggshypoteser syns till. Lurendrejandet pågår oförminskat. Filosoferna i DN vill komma åt det man kallar desinformation, kanske borde de i stället fundera över vad bland andra Karl Popper och Nelson Goodman hade att säga om vetenskap. Googla gärna själv deras namn och fascineras av området vetenskapsfilosofi, bara ett tips. 

En kall vår håller på att övergå i en kall försommar utanför mitt fönster. Min vän i Kanada skickar bilder på snöstorm. Men Aftonbladet och TV4 vet att sommaren 2023 ska bli lika varm som den 2018. Inte kall som den svala sommaren 2017, alltså. I vilket fall kommer det rapporteras att året 2023 globalt blev det varmaste året någonsin, det är min spådom. 

Urban Hagman är fri skribent och flanör. Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Blev fil kand och fil mag i behagligt tempo (20+ år). Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner.