BITTE ASSARMO: Med utsikt över en glittrande insjö

KULTUR I coronatider finns all anledning att upptäcka – eller kanske återupptäcka – sådant som man annars inte tänker så mycket på. Våra nationalparker, till exempel.

Själv åker jag gärna till Tyresta nationalpark och naturreservat, som ligger i Haninge och Tyresö kommuner. Det var ett av de första riktigt stora naturområden jag besökte i min nya hemstad. Och jag kände mig hemma där, i trollskogen, som den värmländska jag är. Mer hemma, om sanningen ska fram, än i betongen i Brandbergen.

Nu var det längesen jag åkte dit, men i leda och tristess i coronatider fick jag en dag för mig att packa in hundar och matsäck i bilen och ge mig iväg.

Första gången urskogarna i Tyresta uppmärksammades var i slutet av 1920-talet, i samband med att den dåvarande ägaren av Tyresta – självaste Ivar Kreuger – planerade stora avverkningar. Många var de som insåg vilken skatt som fanns bevarad i de vidsträckta skogarna och avverkningarna stoppades. Några år senare, närmare bestämt 1936, köptes området in av Stockholms stad för att bevaras för framtiden.

Under 1970-talet föreslogs att den del av skogen som bestod av urskog skulle bli naturreservat. Den kraftiga opinion mot avverkningar som växte fram under slutet av 1970-talet hjälpte till, och 1986 stod naturreservatet klart.

Typiskt för områden av den här typen, med stora urskogar, är det stora antalet växt- och djurarter. Man räknar med att det finns ända upp till 8000 olika arter, vilket är fyra gånger så många som i en brukad skog. Dessutom är många av arterna helt beroende av urskogen för att överhuvudtaget kunna överleva.

Tretton år senare, den 13 september 1993, invigdes sedan nationalparken, som landets tjugotredje i ordningen. omfattar cirka 2000 hektar och är ett omväxlande spricklandskap som består nästan helt av barrskog. Här finns flera gravfält från vikingatiden och en väl bevarad runhäll vittnar om att byn beboddes redan på järnåldern.

Tillsammans utgör Tyresta naturreservat och nationalpark ett av Sveriges största orörda skogspartier utanför fjällvärlden Nationalparken Undra på att stockholmarna, och framför allt Haninge- och Tyresöborna, älskar området och gärna frekventerar de snitslade vandringslederna.

En av vandringslederna kallas Fornborgsslingan. Och, som namnet antyder, går leden just runt en fornborg. Det är inte så lite häftigt att vandra där, med historien så nära inpå. Jag kan aldrig låta bli att fundera över hur de levde, människorna som bebodde området på den tiden då borgen stod stadig. Vad drömde de om? Vad tänkte de på? Hur pratade de med varandra? Vad lekte deras barn för lekar?

Sånt kan man fundera över när man är ute och vandrar i skog och mark, medan doften av skog och vår kittlar både luktsinne och lustsinne. När man sedan slår sig ner på en bergknalle, med utsikt över en blank, glittrande insjö, så är harmonin total. Att se ut över ett landskap som generation efter generation har sett ut över före oss – det ger perspektiv.

Den 1 augusti 1999 inträffade något som drastiskt kommit att förändra naturreservatets och nationalparkens landskap och växt- och djurliv. En brand utbröt, och den har kommit att prägla nästan en tiondel av den vidsträckta regionen. 450 hektar av den skyddade skogen brann ner i en brand som var både intensiv och svårsläckt, och under så lång tid som nio månader hölls brandområdet helt stängt för allmänheten – länsstyrelsen ansåg att det var alltför farligt att låta människor vandra fritt.

Under tiden arbetade nationalparkens personal med att röja och rensa vandringsleder och strövområden. Och för den allmänhet som tycker om att ströva i området var det kanske tur i oturen att vintern 1999 skakades av flera stormar. Det innebar nämligen att de mest skadade träden rasade i stormbyarna. Säkerligen påskyndade detta öppnandet av området, och under våren 2000 kunde man till sist besöka det igen.

Det var förresten en liknande storbrand som gav upphov till just ortsnamnet Brandbergen. I juli 1947 brann hela det bergiga skogsområde som senare kom att bli just det miljonprogramsområde dit jag först flyttade när jag lämnade värmländska Bergslagen. Fram till branden i Tyresta drygt 50 år senare var det den mest förödande skogsbranden i Haninges, kanske Storstockholms, historia.

Bitte Assarmo