Det är en välbehövlig självrannsakan som pågått det senaste året inom journalistkåren angående rapporteringen om flyktingpolitiken, men frågan är om denna rannsakan blir tillräcklig. Syftet borde ju vara att rent generellt bli bättre på att upptäcka och allsidigt belysa alla slags spörsmål av väsentligt samhällsintresse, så att medborgarna kan utöva sina demokratiska rättigheter och påverka politiken på välinformerad grund. Då räcker inte insikten om att journalisterna borde ha fångat upp människors oro och vad de pratar om mycket tidigare, som det konstaterades på Publicistklubbens uppmärksammade debatt ”Dags att skrota konsekvensneutraliteten?” för nästan exakt ett år sedan.
Patrik Engellau
Med jämna mellanrum kommer jag på samhällets grundbult, alltså den fundamentala sanning som skiljer vår tid och vårt samhälle från någon annan tid och något annat samhälle (för det mesta Sverige för ett halvsekel sedan, för det är det alternativ jag är mest bekant med). Nu har jag gjort det igen och min nya insikt är så banal att jag nästan hoppas du säger ”jaha, vad är det med det, det visste vi väl redan”.
Livet är en skola, särskilt när människan är ung, för då ska hon bibringas de uppfattningar och färdigheter som omgivningen anser det praktiskt att hon besitter.
Lennart Bengtsson
Donald Trump är nu USAs 45te president. Hans invigningstal hade följande huvudpunkter:
- USA har ett antal problem med fattigdom, arbetslöshet och en bristfällig infrastruktur. Detta skall nu åtgärdas.
- Etablissemanget har låtit de vanliga människorna komma i andra hand. Detta kan inte längre få fortsätta.
- Att bekämpa och tillintetgöra den extrema islamismen.
- Huvuduppgiften är att prioritera USAs egna problem. Andra länder i västvärlden måste ta ett större ekonomiskt ansvar för sin egen såväl som för den globala säkerheten.
Patrik Engellau
När jag gick i gymnasiet julvickade jag på posten och fick tre kronor och 45 öre i timmen för att bära ut brev. Tanken att jag inte skulle ha gjort mig förtjänt av pengarna slog mig inte.
På den vägen är det. Jag fortsatte att gneta. Och jag var inte den ende. Hela Sverige består av ett folk som en gång gnetade. Vi behövde intäkterna. Vi förtjänade dem genom vårt gnetande.
Så går åren och vi upptäcker att det finns fattiga folk som inte tjänar tre kronor och 45 öre i timmen och inte lever under de fördelaktiga villkor som vi svenskar åtnjuter.
Mohamed Omar
I väst gillar vi att idealisera andra och frossa i vår egen skuld. Mea culpa! Självkritiken är en bra egenskap som gjort att vi kunnat rätta och förbättra oss. Men när självkritiken urartar i självspäkning blir det fel. För sanningen är att vi uträttat mer gott än ont.
Man behöver inte leta länge för att hitta otaliga exempel i filmer och böcker som visar vår vilja att skönmåla andra och nedvärdera oss själva. Det är inte sällan man hör västerlänningar tala om kolonialismen, imperialismen och slaveriet i bestämd form singularis. De syftar på västerländsk kolonialism, västerländsk imperialism och västerländsk slavhandel. Ja, som om inga andra civilisationer har sysslat med sådant. Jag tror inte att man är så dålig på historia. De flesta vet att de finns fler kolonialismer, imperialismer och slaverier. Men det är liksom bisaker, de är inte lika viktiga.
Patrik Engellau
Dagens Nyheter rapporterar att psykiatern Pia Dellsons hjärna klappade ihop för att Pia Dellson hade så mycket intressant att syssla med på jobbet:
Pia Dellson arbetade med rehabilitering av cancerpatienter och stortrivdes. Hon träffade patienter, skrev läroböcker, forskade och gjorde mycket annat att som var superspännande.
– Jag tyckte att jag alltid bara gjorde en massa roliga och positiva saker, men fattade inte att det också tar energi och kan leda till utmattning – trots mina läkarkunskaper.
En dag i slutet av 2012 klappade Pia Dellson ihop, som hon uttrycker det. Hon kom helt enkelt inte upp ur sängen…
– I mitt fall gick jag in i arbetsuppgifter som jag älskade så mycket att jag till slut kraschade. Jag hade inte förstått att jag och min hjärna inte är samma sak. Vad jag vill är en sak och vad hjärnan orkar med är en annan sak.
Nils-Eric Sandberg
Moderaterna vill att de borgerliga partierna ska utnyttja sin majoritetsposition i riksdagen via gemensamt budgetförslag. Centern och Liberalerna säger bestämt nej.
Detta reser några frågetecken.
Först: dagens ordning, som Centern och Liberalerna vill bevara, innebär att majoriteten i riksdagen bestämmer sig för att låta minoriteten styra. Har inte partierna läst grundlagen? Regeringsformen 4 kap 5 § säger att majoriteten ska bestämma. Decemberöverenskommelsen, som fortfarande gäller, i praktiken, strider alltså mot grundlagens anda.
Mohamed Omar
I en debattartikel i Aftonbladet den 19 januari menar Moderaternas partiledare Anna Kinberg-Batra att det blivit dags att byta regering. Hon vill gå från opposition i ord till opposition i handling.
”Sverige står inför omfattande samhällsproblem. När motsvarande uppemot en miljon människor lever på bidrag i stället för av arbete, när tusentals unga lämnar grundskolan utan godkända betyg, när kriminella gäng tagit över hela områden – då är vårt land på väg åt fel håll.”
Patrik Engellau
Under 2016 gjorde landets ledande politiker några tafatta försök att definiera svenska ”värden” eller den svenska karaktären, men jag tror inte de kom längre än till återvändsgränden ”värdegrunden” innan de lade ned självförståelseprojektet.
Det konstiga är emellertid inte att några partiledare misslyckas med att trolla fram en kanin ur sin höga hatt, det konstiga är att det i Sverige saknas en levande, ständigt pågående diskussion om vem vi svenskar egentligen är och vad vi står för.
Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda ner som mp3 eller lyssna på Soundcloud. I det […]
Ulf Larsson
I en DGS-krönika den 7 januari berättade jag att SvD:s chefredaktör Fredric Karén i sin nyårsdagskrönika lite otippat kommit med olika utfästelser om en mindre känslosam och mer faktainriktad journalistik i den egna tidningen framöver. SvD hade till och med antagit en handlingsplan för att ändra kurs på farkosten, berättade Karén entusiastiskt. Men jag måste ha missbedömt intensiteten i förnyelseambitionerna, för efter att ha tagit del av SvD på nätet den 17 januari kan jag konstatera att det mesta traskar på i gamla välkända hjulspår.
Det gäller inte minst en stort anlagd textprodukt med flera bilder samt en vidhängande filmsnutt om den syriske migranten Ayman Alhameed, 20 år. Läsarna av SvD har redan tidigare stiftat bekantskap med Ayman, exempelvis i ett reportage av Per Kudo där Kudo bland annat slog fast att Ayman ”tvingats” lämna sina fingeravtryck vid tyska gränsen (SvD 9 januari 2016; reportaget finns inte längre på svd.se). I ett uppföljande reportage i oktober fick vi veta att Ayman då bodde på ett asylboende i Stockholm och att han just fått ett uppehållstillstånd på 13 månader.
Patrik Engellau
(Den här texten skrev jag för två år sedan, någon månad innan jag startade bloggen detgodasamhallet.com. Ett sorgligt faktum är att jag lika gärna kunnat skriv den här texten idag. Trots allt mitt och andras prat om tidsandans stora förändringar verkar ingenting ha hänt. Eller kanske är det så här: I medborgarnas medvetande sker stora saker, men det välfärdsindustriella komplexet och politikerväldet lufsar på som vanligt utan känsla för att den allmänna mentalitetens omvandling. Går det att förmå makten att öppna ögonen?)
År 1916 publicerade Pär Lagerkvist, nobelpristagare i litteratur år 1951, diktsamlingen Ångest där några rader lyder som följer:
Patrik Engellau
Texterna på denna blogg brukar få 3 – 10 000 läsare. I enstaka fall kan det bli över 50 000 stycken. 3 000 läsare, det är ju bara 0,3 promille av Sveriges befolkning, säger en del upprört, det är för lite! Ni talar ju bara till de redan frälsta, ni måste satsa på att komma ut bredare och tala till massorna.
Detta är en viktig fråga. Det är inte alls självklart hur marknadsföringen av budskapet ska gå till.
Mohamed Omar
Ett nytt år har börjat och vi har nyss lämnat julen bakom oss. Det skojas ofta om hur töntiga vi svenskar är som har som jultradition att bänka oss framför Kalle Anka. Googlar man på ”christmas” och ”Donald Duck” hittar man artiklar i engelskspråkiga medier som ”Sweden’s bizarre tradition of watching Donald Duck cartoons on Christmas Eve” och ”The Swedish Holiday Obsession with Donald Duck”.
I Sverige förs ofta denna ”bisarra tradition” på tal som ett exempel på hur ytliga och kulturellt fattiga vi svenskar är. Men Disneys filmer är inte strunt. De är snarare lysande exempel på västerländsk uppfinnaranda, fantasi och konstskicklighet. Disney var en teknisk trollkarl som på egen hand gjorde framsteg inom animationskonsten. Dessutom är hans filmer djupt förankrade i det västerländska kulturarvet. Han har förnyat folksagor och klassiker och spritt dem till nya generationer. Många barn har lärt känna Bröderna Grimms sagor genom Disney.
Patrik Engellau
Natten mellan den 24 och 25 oktober 2016 träffades sex ungefär sjuttonåriga asylsökande från Afghanistan i Uppsalatrakten. Fem av dem våldtar den sjätte.
De unga männen tycks alla ha lärt känna varandra i Sverige. De fem våldtäktsmännen in spe tycks alla, var och en på sitt sätt, ha retat sig på målsäganden. Ali gillade inte att målsäganden gick ut med äldre killar, ej heller att målsäganden ”umgicks med en dålig människa som rökte hasch”. Ali hade gruff på telefon med målsäganden och ”bestämde sig för att göra något med målsäganden”. Målsägandens pappa och farbror hade misshandlat Farzad. Farzad hade bestämt att ”göra något åt det”. Till Farzad sa Ali att han, Ali, trots gruffet med målsäganden var vän med målsäganden. Några månader senare ringde Ali till Farzad och sa att han inte längre var vän med målsäganden, ty denne hade tagit ett lån och ej betalat tillbaka. Farzad sa till Ali att han planerade att ”knulla” målsäganden.
Stefan Hedlund
Sverige har en lång och framgångsrik tradition av demokratiskt samhällsbygge, vilande på rättsstatens och yttrandefrihetens solida grund. Denna tradition är nu på väg att förbytas i svåra politiska blockeringar, ett rättsväsen i djup kris och en växande offentlig intolerans emot avvikande åsikter. Det kan vara frestande att hänföra denna utveckling till migrantkrisen, men det vore allt för enkelt. Krisen i den svenska samhällsutvecklingen har djupare liggande rötter.
Den parlamentariska demokratin har under många år rört sig allt längre från idealet om förtroendevalda medborgare som är ansvariga inför sina väljare, till ett system där partierna blir rena intressemaskiner. De politiska ungdomsförbunden skolar yrkespolitiker som hyser större lojalitet mot det egna partiet, som är deras födkrok, än mot väljarna, som är deras formella uppdragsgivare. Partierna visar större lojalitet sinsemellan än gentemot väljarna.
Mohamed Omar
SVT:s ”Uppdrag granskning” har tagit fram siffror som visar att tre av fyra personer som dömts till utvisning för grova brott släpps fria efter att de avtjänat sina straff i Sverige. En del hålls under uppsikt, men långt i från alla.
Varför? För att man inte kan utvisa personer till länder där väpnad konflikt pågår eller för att landet ifråga vägrar ta emot sina medborgare. Det är brottslingar som är dömda för grova brott som blir kvar här och kan begå fler brott. De hålls inte ens i förvar:
Patrik Engellau
Jag skrev nyligen två essäer om våldsmonstret Leviatan, som hos Thomas Hobbes fick representera den renaste och nödvändigaste statliga funktionen, garantin för medborgarnas trygghet och Leviatans sedermera i Sverige upplösta äktenskap med rättvisans gudinna Justitia.
På förekommen anledning, som jag alldeles strax ska beskriva, är jag just nu generad för att jag nästan skämtade bort den där vanhedrande skilsmässan. Världen har i 350 år varit medveten om skandalens karaktär, bara inte jag, obildade människa.
Det började med att jag som så ofta annars satt och slötittade på ett föredrag av min brasilianske filosofiguru Clóvis de Barros Filho. Plötsligt citerar professor Clóvis den franske filosofen Blaise Pascal, som enligt Clóvis skrev så här i sitt verk Tankar:
Det är rättvist att rättvisan får härska och det är nödvändigt att våldet får härska. Rättvisan utan våld är impotent, våld utan rättvisa är tyranniskt.
Mohamed Omar
Författaren Katerina Janouch ifrågasatte den svenska invandringspolitiken i tjeckisk TV. Då blev Hynek Pallas på Dagens Nyheter Kultur upprörd. Det hette att hon målade en svart bild av Sverige. Ska man tro på att den nationella stoltheten blev sårad? Nja.
Pallas, och tidningen DN, är arga för att de år efter år har försvarat en ohållbar invandringspolitik. Kritik har sopats under mattan. Efter asylkaoset hösten 2015 har allt fler vågat påpeka det uppenbara: vårt sätt att hjälpa flyktingar är dåligt. Vi skulle kunna hjälpa många fler för mindre pengar i närområdet. Dessutom skulle vi ha mindre problem hemma med segregation och militant islamism.
Patrik Engellau
Nyligen skrev jag en text om den ryske överbefälhavaren Michail Kutuzov som under slaget vid Borodino mot Napoleon tankspritt satt och tuggade på en stekt höna medan han försökte utröna stämningen och andan hos de ryska soldaterna.
Jag önskar Kutuzov vore här.
”Michail”, skulle jag säga, ”hjälp mig att utröna stämningen och andan hos det svenska folket”.
Tack Anders Björnsson för påpekandet att ord kan ha oavsedd effekt. Och att man skall akta sig för nyspråk. Vi vill verkligen inte uppmuntra till flum, tvärtom tror vi att ett paradigmskifte för organisering och förhållningssätt är nödvändigt.
Vi skrev inlägget om Värdebaserad vård som en reaktion på några läkarföreträdares påståenden om konceptet ”Värdebaserad vård”. Påståenden som vi uppfattade som gravt felaktiga och vilseledande.
Vi är inte ensamma om att vara bekymrade över att det finns stora skillnader när det gäller hur det går för patienter och att det finns läkarföreträdare som envist och med felaktiga argument motsätter sig förändringar och inte heller tar till sig eller använder de goda exempel på förbättringsarbete som finns.
Patrik Engellau
I fredags skrev Dagens Nyheter (och som en följd därav även jag) om Sensationen i Hultsfred, alltså att kommunen deklarerat migrantstopp. Sedan den 21 december förra året får inga nya migranter något som helst stöd av kommunen. Kommunen syfte var att göra sig maximalt oattraktiv för migranter så att dessa i stället skulle söka sig till ”någon annan av Sveriges 289 andra kommuner”.
Det märkvärdiga är inte bara den kommunala olydnaden, utan att ärendet fortfarande tre veckor efter Hultsfreds beslut inte blivit en nationell snackis. Men nu har det blivit en snackis i så måtto att Dagens Nyheter ägnade lördagens huvudledare åt saken (och jag följer upp med denna text som skrivs på lördagen).
Patrik Engellau
Förmiddagen den 13 januari 2017 har jag på förekommen anledning ägnat åt att fråga folk om de eventuellt kan kontrollera min förmåga till läsning innantill av en artikel i Dagens Nyheter.
Jag har frågat så här:
Vad anser du vara sannolikheten för att en svensk kommun deklarerar att den inte längre tänker följa sin lagstadgade skyldighet att ta emot och omhänderta flyktingar? Att kommunen skriver till eventuella nyanlända att ”ingen hjälp finns att få på åtminstone sex månader. Inga nya ansökningar om bidrag kommer att behandlas. Inga möten med socialsekreterare bokas. Den som behöver akut hjälp för att inte svälta hänvisas till en frivilliggrupp som delar ut mat. Vi rekommenderar att du söker dig till någon annan av Sveriges 289 andra kommuner”.
Under många år var min enda kontakt med sjukvården regementsläkaren på A 8 i Boden och en period då jag satt nattvak på Beckomberga mentalsjukhus. Men tiderna förändras. Ohälsa tillkommer. Man kallas till rutinundersökningar (liksom till pensionsrådgivning, men de väljer jag bort, man kan faktiskt inte gå på allt). Och så lever ens föräldrar sin sista fas i livet. För all del: man gifter sig med en läkare.
Till slut har man ändå fått ganska vida erfarenheter av hur sjukvården fungerar. Och den fungerar, mina personliga upplevelser liknar mycket dem som Patrik Engellau redovisade för några dagar sedan. Själv skrev jag (2011) en bok om framväxten av arbetsterapiprofessionen här i landet, och när min far började ramla såg jag med egna ögon hur viktig hon (för det mesta en hon) var för hans tillfrisknande och rehabilitering. Läkarhustrun säger att arbetsterapeuten ofta är den som fungerar bäst i vårdteamet.
Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda ner som mp3 eller lyssna på Soundcloud. I det […]
Krister Thelin
Journalisten Niklas Orrenius har skrivit en mycket bra bok om konstnären Lars Vilks, Skotten i Köpenhamn. För mig som haft Vilks i det vida umgänget i skånska Kullabygden sedan 80-talets slut har den ett särskilt intresse. (Min hund var länge rikspolischef i Vilks fantasimikrostat Ladonien, där jag beklädde justitieministerposten.)
Många är de gånger då jag haft anledning att i umgängeskretsen försvara Vilks rätt till yttrandefrihet mot dem som menar att han bara kränker och kostar pengar (livvaktsskyddet). Tålmodigt har jag förklarat, att Vilks har hela FN i ryggen. Artikel 19 om yttrandefrihet i FNs konvention om medborgerliga och politiska rättigheter ger honom rätt. MR-kommittén (där jag var ledamot 2008-2012) övervakar konventionsstaternas tillämpning och har antagit en allmän kommentar (nr 34) till denna viktiga artikel. I kommentaren (se stycke 48), som beslutats av 18 ledamöter från hela världen (varav fyra från muslimska Nordafrika) i full enighet konstateras, att ett hädelseförbud står i strid med yttrandefriheten. Vilks kan alltså lugnt fortsätta sina kränkande krumsprång.
Patrik Engellau
Ett intellektuellt formativt ögonblick är ett sådant där blixtrande tillfälle när man plötsligt, utan ord, inser att ja, just så, just så, måste det ligga till med livet. Jag hade ett sådant formativt ögonblick när jag för länge sedan läste Tolstojs Krig och Fred. Napoleons armé hade tagit sig ända fram till en punkt tio mil från Moskva. Vid byn Borodino inleddes ett fältslag.
Nu hör det till saken att jag aldrig vågat ge mig tillbaka till den där passusen i Krig och Fred för att kontrollera mina minnesintryck. Tänk om jag mindes fel! Tänk om jag grundat mina fastaste övertygelser på lösan sand! Sedermera har jag slutat bekymra mig. Om mina minnen av Tolstojs ord inte stämmer med Tolstojs ord så betyder det ju inte att de insikter Tolstoj inspirerade hos mig nödvändigtvis vore fel. Jag hade kanske, i en glimt, vidareutvecklat hans förståelse. Det här säger jag bara för att på förhand förklara eventuella minnesfel som den ständigt lika uppmärksamma läsekretsen upptäcker, ty jag har själv inte återvänt till boken.
Helena Edlund
Domen i Uppsala tingsrätt, där unga asylsökande afghaner slipper utvisning trots att de dömts för våldtäkt av en pojke, har mött starka protester.
Bakgrunden är att fem unga asylsökande från Afghanistan under oktober månad grovt våldtog en yngre pojke. Våldtäkten uppges ha pågått under en timmes tid, haft sadistiska inslag och filmats av gärningsmännen. Trots detta slipper fyra av de fem utvisning (den äldste kommer att utvisas eftersom han är över 18 år och saknar asylskäl). Tingsrätten motiverar domen med att de fyra yngre gärningsmännen ”skulle drabbas mycket hårt” av utvisning.
Patrik Engellau
Ibland framträder det välfärdsindustriella komplexet med sådan troskyldig och naken uppriktighet att man knappt tror sig läsa rätt innantill, nu senast i Dagens Nyheter den 9 januari 2017 (läs den här om du är prenumerant).
”Sjukskrivningarna kopplade till stress har ökat kraftigt under senare år”, förklarar tidningen, ”men utvecklingen varierar mellan landets kommuner… I Stockholms län låg Värmdö högt på listan.” Verksamhetschefen Kersti Ejeby på en av Värmdös vårdcentraler förklarar:
Jag tror inte att Värmdös befolkning är mer stressad än personer som bor i andra kommuner. Att andelen med stressrelaterade diagnoser ligger ganska högt beror snarare på att vår vårdcentral är psykologtät. Vi har resurser och kompetens att göra noggrann evidensbaserad diagnostik inom psykisk ohälsa.
Förstår du?
Detta, Stefan Löfven, är dina egna ord tagna från Socialdemokraternas hemsida:
Jag började intressera mig för politik som tonåring, för att jag ville förändra de globala orättvisor som jag såg då – och som finns än idag. Senare engagerade jag mig också på jobbet för att se till att vi arbetare skulle få något så grundläggande som ordentliga bord och stolar när vi skulle fika.
Sådant är mitt uppdrag även som statsminister: ett arbete mot orättvisor oavsett var de visar sig. Jag vill förverkliga det svenska löftet: alla människors möjlighet till kunskap, trygghet och jämlikhet. Så kan du och jag leva fria liv som följer våra förhoppningar och drömmar, oavsett vilka vi är eller var vi kommer ifrån.
DET GODA SAMHÄLLET 