Jag är en pladdrare i bemärkelsen en sådan som skriver böcker och artiklar, håller föredrag och på andra sätt framför åsikter. Det som kännetecknar pladdrandet, som också går under beteckningen samhällsdebatt, är att pladdraren, i varje fall den här pladdraren, ständigt har känslan av att ingen läser något, ingen påverkas och att verksamheten därför inte har någon mening. Framför allt särskilt otåliga bladdrare är utsatta för sådana förnimmelser.

Jag heter Elin och jag är 14 år. Jag tycker om djur för dom är så söta. Om man bara är snäll mot dom så kryper dom ihop och slickar mina händer. Min tjejkompis Linda hade en hundvalp som gjorde så på mig. Sedan kom Lindas lillebror och slog hundvalpen och då blev den ledsen och bet hennes lillebrorsa. Så jag vet att djur är snälla bara man är snäll mot dom.

Maktskiften har historiskt sett mest handlat om vem som ska sitta vid köttgrytorna, den ena stammen eller den andra, hattarna eller mössorna. lilleputarna eller Blefuscu-borna, muslimerna eller de kristna.

I många fall handlar maktskiftena även om något annat än köttgrytorna, nämligen om att en ny ordning ska introduceras som på något vis antas bidra till att göra åtminstone de nya makthavarnas tillvaro bättre. Den socialistiska revolutionen av marxist-leninistisk eller annan karaktär är kanske de mäktigaste exemplen.

Svenska högre lärosäten har enligt lag i uppgift inte bara att forska och undervisa inskrivna studenter, utan också att torgföra sina kunskaper till vanligt folk utanför akademin. Jag har sökt sådan bildning för allmänheten men inte hittat något intressant (vilket såklart kan vara mitt eget fel).

Hellre avnjuter jag det dignande smörgåsbord av föreläsningar, debatter, intervjuer och samtal som brasilianska universitetspersoner utan lagtvång erbjuder på internet. Det verkar vara en fluga bland landets filosofer, humanister, historiker och sociologer att publicera sig på internet. Sök exempelvis efter Leandro Karnal (ironisk och vältalig), Clóvis de Barros Filho (jätterolig ordekvilibrist) eller Sergio Cortella (planerade att bli munk men blev i stället professor i teologi) på YouTube om du förstår portugisiska. Om du inte gör det så överväg att lära dig språket – om inte annat så för att kunna avnjuta dessa artisters föreställningar.

Den här texten publicerade jag för ungefär ett år sedan, före såväl Brexit som Trump och före det senaste årets hetaste debattämne, alltså frågan om ”populismen” och folkets eventuella uppror mot eliterna. I det perspektivet känns Platons gamla text ännu mer aktuell.

Kan vi ha någon glädje av att höra vad grekiska statsvetare hade att säga för två och ett halvt årtusende sedan? Jag tror det. Låt mig berätta om Platons idéer (som han la i – eller möjligtvis hämtade från – munnen på sin omkring 40 år äldre kollega Sokrates).

I förra veckan var jag på begravning. Man sjöng Trygga rekan och Härlig är jorden. Jag kunde alla orden och mindes min tid i folkskolan, där fröken Laura, som hade kringlade flätor vid öronen, spelade psalmer på tramporgel. Om kyrkan slängt in även Den blomstertid nu kommer så hade min ögon tårats av nostalgi och fosterlandskärlek.
Det är nog den där rotkänslan och viljan att återknyta till mitt historiska ursprung som gör att jag är kvar i kyrkan. (Att Svenska kyrkan tagit bort den pampiga Fädernas kyrka ur psalmboken gör mig mycket förargad och undrande. Hur kunde organisationen avlägsna en sång där den hyllar sig själv?) 

Om vi bortser från resenärens egen upplevelse, som ju kan vara upplyftande eller nedslående allt efter resans riktning, tror jag klassresor, eller ståndscirkulation som det tidigare kallades, är bra.

Min enkla föreställning är att samhällen har en tendens att organisera sig hierarkiskt. Mot toppen anrikas utkomstmöjligheterna och de ärofyllda positionerna. I ett gott samhälle, föreställer jag mig, bör de dugligaste och mest meriterade människorna ha förtur till topplatserna. (Jodå, man kanske också vill platta till hierarkin om den känns för hög och smal, men det är en annan historia.)

Jag skrev nyligen att det makthavande Politikerväldets berättelse om Sverige med tiden blir allt mindre legitim. Det betyder att folk inte längre tror på Politikerväldets grundläggande föreställningar om Humanitär Stormakt och Värdegrunden och Multikultur och annat PK-gods.

Att dessa idéer fortfarande har bäring beror till en del på effektiv propaganda, men framför allt för att den majoritet som genomskådat pratet inte törs säga emot.

Nyligen åhörde jag ett intressant föredrag om att Sverige nedvärderar sig själv i onödan med allt tal om att vi saknar en rik svensk kultur ty vi har visst en rik svensk kultur. Efter föredraget blev det diskussion som förstås handlade om relationerna mellan svenskar och migranter. Det var också intressant.

Men det stod en elefant i rummet som ingen uppmärksammade, inte jag heller. Hur ska man förstå den där nedvärderingen av oss själva och motsvarande uppvärdering av andra människor och kulturer?

Mao Zedong påstås ha sagt att ett land alltid har en armé, sin egen eller någon annans. Det är väl just nu inte sant när det gäller Sverige, men om man ändrar lite i citatet så får man något som känns mer relevant, nämligen att ett område alltid har en beväpnad makt som utövar dominans.
Vi svenskar är bortskämda med att den makten hos oss alltid varit polisen. Den ordentliga svenska polisen har hanterat sitt våldsmonopol med sådan självklarhet och legitimitet att den till och med kunnat göra sig gemen med medborgarna, ungefär som poliserna Kling och Klang.

Jag tror att människor har en inneboende benägenhet att känna skuld. Om vi inte känner det av oss själva så finns det alltid någon annan som påminner oss så att vi till slut lik förbannat står där med en känsla av överträdelse och skyldighet.

Det här är ett problem som samhällena naturligtvis har försökt utveckla rutiner för att hantera. Nu ska jag påstå att religionen tidigare erbjöd ett ganska bra sätt att administrera människors skuldbegär så att det inte störde livet mer än nödvändigt, medan vår tid, till vår skada, saknar genomtänkta och välfungerande problemlösningar.

Amerikaner brukar yvas över att deras system för nationell maktutövning är utsatt för checks and balances, alltså interna kontroller och balanserande motkrafter, allt i syfte att ingen makthavare ska bli för stark.

Demokratin har, där den är som mest välutvecklad, det vill säga i USA, tre slags kontroller som alla är ägnade att begränsa överhetens makt.

Den första kontrollen är själva folkvalet, alltså att folket får rösta fram sina styrespersoner.

Omkring år 1990 slog ett nytt politiskt tänkande igenom i Sverige. Jag själv var en ivrig tillskyndare även om jag tyckte att det praktiska förverkligandet av detta nya tänkande ofta var sorgligt oskickligt.

Det nya tänkandet kallades av motståndarna för ”nyliberalism” eller ”privatiseringsideologi” medan pådrivare som jag själv snarare ansåg att det handlade om att flytta makt från politiker till medborgare samt att utnyttja de fördelar som (privat) konkurrens erbjuder i jämförelse med (statliga) monopol.

Det gäller samtidens viktigaste fråga, nämligen hur vi ska se på den tilltagande spänningen mellan västländerna och islam.

Den ena världen är den svenska debattscenen. Den känner vi rätt väl. Där finns dels den officiella svenska linjen som innebär att eventuella problem i Sverige kan lösas med lite mer socialpolitik, dels en växande opinion som inte tror på politikerna utan vill se någon annan sorts åtgärder, oklart vilka.

Nu ska jag skriva en text som många inte kommer att tycka om, men jag måste för min själsfrids skull bortse från det. Hav misskund.

Det handlar om att kalla PK-ismen för vänster. Jag tycker det känns fel, ty för mig är vänster ett ganska distinkt begrepp som bibehåller åtminstone svaga kopplingar till marxismen, socialismen och den ursprungliga socialdemokratin.