Det nya Sverige tar form ett steg i taget

Bild, DGS
Mohamed Omar

På morgonen tisdag den 28 november plingade det på min dörr. Det var polisen. Hon berättade att en sprängning hade skett i närheten av Polishuset och undrade om jag sett eller hört något. Det hade jag inte för jag hade kommit hem efter midnatt. Sprängningen skedde vid 23-tiden.

Det var en handgranat som hade kastats mot Polishuset, men den hade studsat och exploderat på en parkeringsplats invid ett bostadshus. Åtta bilar hade skadats. Det var bara tur att ingen människa skadades. Händelsen rubriceras som allmänfarlig ödeläggelse och försök till mord

När jag gick ut senare på dagen såg jag tungt beväpnade poliser som vaktade Polishuset och i kvarteret gick poliser runt och sökte spår och pratade med oroliga grannar. Jag pratade med en äldre man. Det hade tydligen varit en ordentlig smäll. Han var skakad, men inte förvånad. Det har ju skett flera attacker mot poliser och polisstationer på sista tiden.

Den äldre grannen trodde att attacken hade något att göra med polisens razzior mot gängen i det invandrartäta ”utanförskapsområdet” Gottsunda förra veckan. Jag misstänker detsamma. Och vi får visst stöd av Uppsalapolisens presstalesperson Lisa Sannervik som i en intervju säger att ”vi inte utesluter att det var riktat mot polishuset”.

”Det är med anledning av den senaste tidens händelser. I förra veckan hade vi en insats i stadsdelen Gottsunda/Valsätra där vi efteråt hade en situation som vi tror är en vedergällning mot polisens arbete i området.”

I polisens razzior i Gottsunda, i folkmun kallat ”Brottsunda”, genomsöktes en mängd lägenheter med narkotikahundar. Vapen, kontanter och droger beslagtogs. Målet var att försvaga de kriminella gängen. Daniel Larsson, kommissarie vid Uppsalapolisen, berättar om att reaktionerna kunde bli aggressiva:

”En del personer blev utåtagerande när vi kom till Gottsunda. Personer stod på balkonger och skrek okvädningsord och andra spottade på polisbilar.”

Att spotta är ett sätt att visa sitt förakt. Men hellre spottloskor än stenar. Och hellre stenar än granater. Stenar har blivit en del av vardagen för poliser som arbetar i invandrartäta ”utanförskapsområden”. Det blir bara notiser i tidningarna. Kommer vi att vänja oss vid granater i framtiden? Det har hänt förut. För två år sedan, i augusti 2015, utsattes en patrull för en granatattacken i Stockholmsförorten Tumba. Kommer gängen att ligga i bakhåll för polisen och beskjuta dem med handeldvapen? Det skulle inte förvåna mig. Det nya Sverige tar form, ett steg i taget.

Efter razziorna i Gottsunda hämnades värstingarna genom att bränna bilar. Dessa kriminella gäng består av unga män. Vilka är de? Jag har bott i Gottsunda i 13 år, så jag har viss insyn. Låt mig säga så här: de heter inte Kalle och Johan, utan snarare Ali och Muhammed. Till och med ängsliga Dagens Nyheter, den politiska korrekthetens väktare, vågade i en artikel den 20 maj i år, ”Vanligt med utländsk bakgrund bland unga män som skjuter”, berätta att unga män från Mellanöstern och Nordafrika ligger bakom nästan alla mord och mordförsök med skjutvapen.

I nationalekonomen Tino Sanandajis bok Massutmaning hittar man andra viktiga siffror. Utrikes födda står för ungefär 17 procent av befolkningen och andra generationens invandrare för ytterligare 5 procent. Trots detta utgör utrikes födda 53 procent av de med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa och mottar 60 procent av de utbetalda socialbidragen. Och 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund.

I stället för assimilering, att de nya uppgår i den svenska kulturella gemenskapen, blir en del av vi:et och identifierar sig som svenskar, har vi sett hur Sverige börjar likna länderna där invandrarna kommer ifrån, som Irak, Syrien och Somalia. Våldet har flyttat hit. Det är uppenbart att den nya gängkriminaliteten är ett resultat av massinvandringen.

Det säger sig självt att assimilering bara kan fungera om volymerna är små. Ju fler de är, desto svårare blir de att assimilera. I stället bildas parallellsamhällen med en egen identitet. Även om etniska svenskar, eller medborgare med en svensk identitet, är i majoritet i landet som helhet, så kan ändå andra kulturer vara i majoritet i vissa områden och där uppfattas som den starkare kulturen som man ska anpassa sig till.

När man känner sig som en egen grupp så blir steget kortare till att tänka att ”det här är inte mitt samhälle” och ”det här är inte mina lagar”. Dessa tankar kan förstärkas av fundamentalistisk islam, för även om de unga männen i gängen inte är religiösa, så är min erfarenhet att deras attityder ändå kan vara präglade av islamisk fundamentalism, en övertygelse om att man har en ”högre moral” eller tillhör en ”bättre kultur”.

I fundamentalistisk islam finns en föreställning om en lag som står över människornas lagar, och det är lagarna som kommer till uttryck i Koranen och profeten Muhammeds undervisning, och som kallas ”sharia”. Det är bara denna lag som förtjänar verklig respekt.

Den holländske sociologen Ruud Koopmans undersökte i en studie från 2013 attityderna hos självidentifierade muslimer från Turkiet och Marocko i Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Österrike och Sverige. 43 procent av de svenska muslimerna tycker att muslimer borde återvända till islams rötter, 67 procent tycker att det bara finns en tolkning av islam och hela 52 procent anser att det är viktigare att följa islamiska lagar än lagarna i Sverige.

En aspekt av denna sharialag är vedergällningen, på arabiska ”qisas”, det vill säga om du gör skadar mig så skadar jag dig. Det är sannolikt att man inte ser polisen som ”sin polis” om man inte ser sig själv som en del av den svenska gemenskapen, utan som en egen, utanförstående grupp. Då blir polisen som ett ”gäng” i detta ”gängkrig”. Polisen är liksom ”svennarnas gäng”. Om det gänget tar sig in på ditt område och ”skadar” dig, så upplever du att du har rätt att ta ut hämnd.

Man bör också tänka på att dessa länder, som värstingarna har rötter i, är mycket mer rasistiska än Sverige. Det är helt normalt att tala om att vi är si och dom är så. Det är helt normalt att se ner på människor på grund av deras ursprung. Det finns, mig veterligen, ingen antirasistisk rörelse i vare sig Somalia, Syrien eller Irak. I Sverige har de också upplevt hur rasism mot ”svennar” inte fördöms på samma sätt som ”svennarnas” rasism mot invandrare med utomeuropeisk bakgrund. I vissa vänsterkretsar är det till och med lite coolt att ”hata vita”.

Vi har vant oss vid stenkastning, snart har vi kanske även vant oss vid granater. Få vågar tala om att dessa attacker är en del av ett större problem: den ansvarslösa invandringspolitiken och mångkulturalismen.

Klicka här och gilla min sida på Facebook!