
Ytterst få människor i Sverige är lockade att leva enligt kommunistisk, nazistisk eller islamistisk standard, och i den mån såna partier dyker upp brukar de få klent stöd i allmänna val.
Så hur kan det komma sig att Sverige blivit ett land där ytterligheter frodas mer än någon annanstans i väst? Hur kan extrema rörelser som radikalfeminism, värdenihilism, salafism, genusteori och lika extrema utopier om mångkultur få sådant fäste och tränga så djupt in i våra offentliga institutioner? Egentligen borde det vara tvärtom. Sverige vill ju vara lagom! Som individer vill vi inte sticka ut åt något håll, utan känner oss tryggast i mitten. Kanske är det just det som är problemet.
Grunden till dagens mångkultur lades under 70- och 80-talet. En som var med på den tiden var professor Karl-Olov Arnstberg. I den här föreläsningen berättar han om hur det gick till, och vilka som låg bakom. Det som chockerade mig lite när jag hörde föredraget var att eldsjälarna bakom projektet – de som över huvudet på medborgarna modellerade om Sverige från välordnat folkhem till postmodern experimentverkstad – inte var särskilt extrema individer, utan ”lagom-politiker” från den politiska mittfåran.
Folkpartister som Bengt Westberg och Birgit Friggebo, centerpartister som Maud Olofsson, ljusblå moderater som Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt, tillsammans med mainstreammedia som Dagens Nyheter lyckades med det som inga revolutionärer i historien varit i närheten av: att kasta det trygga, demokratiska, välmående Sverige över ända. Trots alla anklagelser som slungas mot vänster- respektive högerpopulism, ligger tyngsta ansvaret hos den politiska mitten.



Det finns nog inget fält som är så utskällt av alla som står till höger i politiken som genusvetenskapen. Termen har blivit synonym med radikalfeminism och flum. Jag har dock noterat att det är väldigt få tyckare som faktiskt formulerat någon saklig kritik mot genusvetenskapen – att säga att genusvetarnas teorier låter knäppa är ju inget argument egentligen. Som doktorand i samhällsvetenskap (närmare bestämt beteendeekonomi) tänker jag därför bidra med svaret på frågan: Vad är egentligen problemet med genusvetenskap?


