Man har väl under många år haft på känn att överheten småljuger för medborgarna i syfte att slippa vidkännas sina misstag. Men på senare tid, vilket kanske betyder sedan migrationsfiaskot blivit uppenbart, har undanflykterna och valserna blivit fräckare. Låt mig ge tre exempel från Agenda den 11 november.

Jan Björklund säger att ”Sverige har ju redan EU:s miniminivå på flyktingpolitik. Ska man gå lägre så måste man lämna EU:s regelverk”. Det är vad jag kan förstå ett ohederligt påstående.

Vad som menas med flyktingpolitik är inte riktigt klart. Avser det bara personer som söker asyl enligt FN:s flyktingkonvention? Räknas även ekonomiska flyktingar som tar sig in i landet för att arbeta? Handlar det om samtliga de situationer där en utländsk person med eller utan uppehållstillstånd kommer i kontakt med politiken i form av den offentliga sektorn och dess anställda? Räknas bostadsbidraget och försörjningsstödet som en migrant erhåller till flyktingpolitiken? Räknas Arbetsförmedlingens stödåtgärder för migranter dit? Ingår den kostnadsfria tandvården i flyktingpolitiken?

Med Chalmers som nav etableras nu världens första, globala forskarnätverk om klimatförnekelse. Bland annat studeras hur högernationalismens framfart i Europa bidragit till att klimatförnekelse ökat – där en rykande färsk forskningspublikation visar kopplingen mellan konservatism, främlingsfientlighet och klimatförnekelse.

Så står det på Chalmers hemsida. Jag har redan tidigare skrivit en snutt om det där och skulle inte ha brytt mig att nämna saken igen om det inte varit för ett antal reaktioner jag stött på i sociala medier från personer som är just ”klimatförnekare”. (De är förstås inte ”klimatförnekare” – hur skulle man kunna förneka klimatet? – utan klimatskeptiker vilket betyder att de på någon av flera tänkbara grunder ifrågasätter det alarmistiska budskapet om jordens ganska snara förstörelse till följd av utsläpp av koldioxid som förkunnas från sådana som FN:s klimatpanel IPCC och till och med ännu större vetenskapliga auktoriteter såsom sångerskan Malena Ernman. Ordet ”klimatförnekare” är bara alarmisternas nedlåtande benämning på sina hatobjekt ungefär som rasister kan kalla migranter för ”blattar”.)

Reaktionen från de klimatskeptiker jag noterade var inte riktigt lyckad. De var förolämpade. De gillade inte att bli kallade konservativa och främlingsfientliga. Ej heller hade de väl gillat, om Chalmers tagit ut svängarna, som de antagligen kommer att göra när forskningen börjar bära frukt, att bli kallade nazister eller brunråttor. Ty den här forskningen, om man får hylla verksamheten med denna ädla beteckning, handlar bara om smutskastning och brunsmetning av folk som inte är politiskt korrekta.

Den österrikiska yttrandefrihetsaktivisten Elisabeth Sabaditsch-Wolff anordnade år 2009 ett antal seminarier om islam i Wien. Seminarierna bandades, åtminstone delvis, av österrikiska journalister. Banden överlämnades till åklagare som bedömde att Sabaditsch-Wolff hade gjort brottsliga yttranden.

Sabaditsch-Wolff resonerade kring det faktum att profeten Muhammed hade gift sig med flickan Aisha när flickan var sex år och sedan fullbordat äktenskapet – det betyder haft sex med hustrun – när Aisha blivit nio år. Sabaditsch-Wolff sa att Muhammed ”hade en dragning till småflickor” vilket hon menade gjorde profeten till pedofil.

Hon blev i två österrikiska domstolsinstanser dömd för att uttryckt sig ”nedvärderande och hånfullt på ett sätt som är ägnat att väcka rättmätig vrede” enligt paragraf 188 i den österrikiska brottsbalken och fick betala 480 euro i böter plus rättegångskostnader. Hon överklagade till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna som nyligen beslutat att gå på de österrikiska domstolarnas linje. Sabaditsch-Wolff förlorade alltså.

Europadomstolens resonemang framgår av ett rätt fylligt pressmeddelande:

En stat kan rimligtvis anse vissa uttalanden ligga bortom yttrandefrihetsskyddet när de sannolikt kan orsaka religiös intolerans… [oklart vem som skulle bli religiöst intolerant av att profeten kallades pedofil; PE:s anmärkning]

Skoldebattören Per Kornhall och ”programchef” German Bender har nyligen inom ramen för tankesmedjan Arena Idé publicerat en rapport om ”Skolval och segregation i Sverige”. De har även presenterat denna rapport i Dagens Nyheter.

Arena Idé tillhör Arenagruppen, som i sina verksamhetsberättelser inte redovisar varifrån pengarna kommer, men det verkar uppenbart att fackförbund och övriga socialdemokratin närstående organisationer står för fiolerna. Inte nödvändigtvis något fel på det. Socialdemokratin har två falanger, gråsossarna och de politiskt korrekta. Här är det de politiskt korrekta som talar.

(Full öppenhet: Jag har ett horn i sidan till Kornhall. För kanske sju, åtta år sedan höll jag på med ett skolprojekt på temat ”kollegialt lärande”, en jättehet grej som gick ut på att erfarna lärare skulle hjälpa mindre erfarna. Enkelt och självklart koncept. Tre, fyra skolor i Upplands Väsby kommun hade hoppat på tåget. Då blev Kornhall ”skolstrateg” i Upplands Väsby kommun och gjorde vad han kunde för att kväsa projektet vilket till slut lyckades. Då förstod jag att han var mer intresserad av att styra än att rädda skolan. Han ogillade mig särskilt för att jag hade startat friskolesystemet i Sveriges första friskolekommun, Vaxholm. Han hade runda, oinfattade glasögon och påminde mig starkt om, ja, du vet vem.)

Jag tillhör dem som ständigt klagar på politikerna. Tror jag då att jag själv skulle kunna göra ett så mycket bättre jobb? Ja, det tror jag. Jag tror att det finns ganska många erfarna, dugliga och handlingskraftiga svenskar som skulle kunna göra ett mycket bättre jobb än politikerväldet, alltså den lilla klubb av yrkespolitiker som numera på något sätt fått monopol på att styra eller vanstyra landet.

(Tack Sverige, tack svenska folk, tack svensk kultur, tack svensk yttrandefrihet för att jag kan skriva sådant utan att riskera att bli fängslad eller styckmördad. I Saudiarabien hade det varit andra bullar.)

Bortsett från sådant där som att klubbmedlemmarna aldrig ger raka svar, aldrig erkänner några egna brister och nästan alltid svamlar och lovar saker som de inte kan hålla så finns det, tror jag, en fundamental defekt i deras tänkande som nog har att göra med att nästan alla alltid har varit försörjda med skattemedel. Sådant skapar en särskild sorts mentalitet ty om pengarna inte räcker så finns alltid en enkel lösning som är att gå och hämta mer hos skattebetalarna.

För en person som försörjs av ett företag som arbetar på en marknad ser livet annorlunda ut. Företaget kan inte helt sonika höja priserna när det fattas pengar utan måste ta sig en rejäl funderare med utgångspunkt i insikten att det bara har sig själv att skylla. Om företaget inte är så stort och ”systemkritiskt” att det kan gå till staten och be om räddning – vilket mycket få företag är – så måste det rädda sig självt. Det är en luttrande och obehaglig upplevelse, det kan jag lova, något man inte vill utsättas för men tacksamt kan se tillbaka på om man överlevt.

När det gäller att organisera, bruka och utveckla kunskap har hjärnan två skilda funktioner som vi kan förstå bättre om vi jämför med hur datorer är byggda. (Som om jag skulle begripa hur hjärnan funkar! Det gör väl ingen. När jag läser vad hjärnforskare kommer fram till om mänskligt tänkande så känns det mer upplysande att ta del av Schopenhauers och Nietzches funderingar.)

De två funktionerna är att lagra kunskap och att processa kunskap. Man – vem ”man” är i detta sammanhang är oklart – hämtar kunskaper i lagret och lägger dem på arbetsbordet och börjar jobba vilket betyder att knåda kunskaperna för att se om det händer något vilket det för det mesta inte gör. En del kallar detta arbete ”tänkande”. Eftersom ”tänkandet” så sällan ger något behag eller annan utdelning så slutar de flesta med denna syssla.

Det är ungefär som med matlagning. Matlagning är svårt. Ingen föds till stjärnkock. Man föds inte ens till att kunna steka ägg. Om man inte tar matlagningen på allvar och anstränger sig så blir de egenhändigt tillredda rätterna ganska äckliga och i varje fall underlägsna den industriellt producerade färdigmaten som kan köpas för nästan ingenting på ICA och motsvarande butikskedjor. Det gör folk, särskilt den underklass som aldrig uppfostrats i matlagning, vilket går att begripa med tanke på hur mycket lättare och godare det blir för kulinariska analfabeter med den hjälpsamma livsmedelsindustrins produkter.

Ett objektivt faktum är att levnadsstandarden för vanligt folk i västerlandet ökat dramatiskt under de senaste hundra, kanske tvåhundra åren. Det underliga, tycker jag, är att vi inte i självbevarelsesyfte har en mer livaktig diskussion om hur sådant egentligen går till. Risken är ju att mänskligheten av obetänksamhet gör något dumt som slår allt över ända och återför den västerländska civilisationen till tidigare förhållanden, då livet, enligt Thomas Hobbes, var ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort.

Jo, i någon mån funderar vi på hur vår lyckosamma ställning ska bevaras. Det görs faktiskt statliga utredningar i ärendet. Dessa brukar komma fram till sådant som att Sverige ska vara en ”kunskapsnation”, vilket normalt anses betyda att folk ska gå fler år i skola. Dessutom avsätts statliga pengar till forsknings- och utvecklingsändamål eftersom en annan intellektuell grundbult hos oss är att det krävs allt vassare teknik för att BNP och därmed välståndet ska växa. När det handlar om utveckling i u-länder talas det också mycket om behovet av pålitliga institutioner, till exempel ett hederligt och välfungerande rättsväsende och omutliga myndigheter.

Jag ska inte påstå att sådana resonemang är meningslösa, men jag tycker de missar själva kärnan i de nationella framgångsprocesser västerlandet fått uppleva. Kärnan är att folk beslutsamt sätter igång att lösa sina problem med de i allmänhet bristfälliga kunskaper de har. Det är handlingskraften och de goda avsikterna som är framgångens motor. Det är mentaliteten, inte tekniken och lagarna, som fäller avgörandet även om det förstås behövs teknik och lagar som förkroppsligar utvecklingsmentaliteten.

Fram till ganska nyligen var alla svenskar i stort sett likadana, inte bara utseendemässigt utan även kulturellt. Sverige var ett homogent samhälle. Vare sig man var greve eller gruvarbetare tyckte man ungefär likadant. Folk hade i stort sett samma värderingar (till exempel att man inte skulle ligga andra till last; om denna grundvärdering inte funnits hade Sverige aldrig börjat bygga välfärdsstaten, ett system som egentligen bara funkar om folk drar sig för att utnyttja det). I ett sådant samhälle, där alla har samma värderingar, gäller politiken inte värderingsfrågor utan hur inkomsterna ska fördelas. Svensk politik har därför bara handlat om ekonomisk fördelning och aldrig behövt besvära sig med värderingar vilket brutalt avslöjades när partiledarna för något år sedan i Almedalen skulle prata om svenska värderingar och därvid endast kunde haspla ur sig klyschor om värdegrund och allemansrätt.

Men numera har den kulturella homogeniteten blivit uppluckrad (och troligen inte bara, kanske inte ens i första hand, på grund av migrationen). Numera råder olika slags värderingar hos befolkningen och detta måste politiken ta hänsyn till. Om skolan har problem duger det inte att komma dragande med nya lärarmiljarder när det egentligen handlar om kampen mellan olika värderingsbaserade pedagogiska ideologier.

Nyligen skrev jag att:

…folks åsikter i betydelsefulla politiska frågor som inte uppenbart har någon logisk förbindelse med varandra ändå tenderar att klustra sig i två distinkta grupper.

Utan att förgripa sig så särskilt på den politiska verkligheten i nutida västerländska demokratier kan man dela in aktörerna i tre grupper (och häng inte upp dig på benämningarna): elitpartier, populistpartier samt folket.

Elitpartierna (och deras härolder i media, men jag bortser från dem) brukar anföra att populistpartierna inte har någon riktig politik utan bara orealistiska slagord, ja, det är just de grovt tillyxade förslagen, ”enkla lösningar på svåra problem”, ofta avlossade nonchalant från höften, som anses definiera partier eller politiker som tillhöriga populismen. Trump och hans mur mot Mexico och löften om nya jobb i USA:s rostbälte kan vara ett exempel; den nyvalde brasilianske presidenten Jair Bolsonaros idé om att låta armén leda skolutbildningen i landet kan vara ett annat.

Min uppfattning är att elitpartierna har rätt i dessa anklagelser mot populistpartierna. Graden av seriositet varierar förstås mellan enskilda populister men det är svårt att värja sig från intrycket att de strävar mer efter att ha drag under galoscherna än att presentera genomtänkta politiska program.