Min barndoms julfilmer: A Christmas Carol (1984)

Mohamed Omar

Så här i advent tänkt jag berätta om ett antal julfilmer från min barndom som jag vill tipsa om. Den första är A Christmas Carol från 1984, den enligt min mening bästa filmatiseringen av Dickens julsaga.

Filmen innehåller inte ett spår av ironi utan är innerlig och sentimental från början till slut. George C. Scott presterar fint som den snåle och bittre gubben Ebenezer Scrooge. ”Bah! Humbug!” fnyser han när man önskar honom god jul.

Berättelsen är bekant och jag ska inte återge den här. Jag såg om filmen innan jag satte mig ner för att skriva det här och jag fäste mig vid att Scrooge, efter att han gjort bättring, säger att han ska ta låta det förflutnas, samtidens och framtidens andar sträva inom honom.

Det är lättare sagt än gjort. Att komma ihåg det som hänt och dra lärdomar. Att leva i nuet. Och att beakta de framtida konsekvenserna av sina handlingar.

En annan sak jag tänker på, och det är förmodligen en hädisk tanke, är att om Scrooge inte varit snål, så kanske han inte hade blivit så förmögen, och om han inte varit förmögen, hade inte efter sin omvändelse kunnat göra så mycket gott med sin förmögenhet. Men man vill nog säga att Scrooge gick för långt, så att annat blev lidande.

Ingenstans förkastar Dickens rikedomen som sådan, han klandrar Scrooge för att han inte delar med sig. Men omvändelsen handlar först och främst om hans personlighet – han blir en ny människa. Han ser och uppskattar de som finns omkring honom. Han är glad och trevlig.

Scrooges bokhållare Bob Cratchit är onekligen en förebild. Trots knappa förhållanden och en sjuk son lyckas han vara glad och en bra pappa åt sina barn. Han är en from kristen som knäpper sina händer i bön före måltiden. Det får en att tänka på hur religiös tro kan hjälpa en människa att behålla sitt lugn i livets alla skiften.

Ett av filmens – och den ursprungliga sagans – budskap är att man kan omvända sig, ställa till rätta och göra rätt. ”Må Gud förlåta mig för den tid jag har förspillt”, utbrister han.

Jag är född 1976 och var åtta år när filmen kom ut, men jag har inget minne av när jag först såg den. Jag minns att scenen där Scrooge blir förvisad sin egen grav skrämde mig. Han borstar bort snön och där ser han sitt namn inristat i stenen. Framtidens ande var svart och ansiktslös.

Det krävdes en omskakande och övernaturlig upplevelse för att Scrooge skulle omvända sig. Men frågan är hans omvändelse varade livet ut? Åtminstone jag glömmer så lätt det förflutna, är frånvarande i nuet och besinnar inte framtiden.

Det händer att jag läser gamla texter som jag skrivit och tänker: ”Har jag kunnat det här?” Det var bara några år sedan, och det jag skrev om då var så levande och intensivt, idag som en dröm.

När jag var muslim var Dickens julsaga något som fick mig att längta efter julen. Visst finns det goda saker i islam, och framför allt bland muslimer, men där finns inte julens magi.

Den här filmen har en äkthet som är sällsynt i vår ironiska tid.

8 reaktioner på ”Min barndoms julfilmer: A Christmas Carol (1984)

  1. Aurora skriver:

    Förakta inte pengar brukar jag säga till sådana från vänster som föraktar kapitalet men predikar för global distribution av just detta. Globalisterna föraktar global ekonomi men glömmer att det är tack vare den som de kan resa världen runt och vandalisera. Är inte helt klar över budskapet här. Men våra politiker borde nog se filmen och ta lärdom. De borde nog bli påminda om vad som skall stå på deras gravstenar och hur de kommer att bli ihågkomna av eftervärlden. Om ’lärdomern’ fastnar eller snabbt gköms bort. Jag tror det senare. Den sortens månniskor (de giriga) har förslräckligt dåligt minne. Och nu menar jag inte rika med giriga utan giriga som personlighet.

    Liked by 1 person

    • Fredrik Östman skriver:

      Ja, för att bryta ideologiens grepp på oss måste vi befria oss från ångesten och bli bättre medvetna om oss själva, vi måste lära oss leva med vår ångest och dödsångest. Det är det Scrooge inser när han ser sin grav: Sin död kan man inte undkomma, men man kan göra det bästa av tiden som ligger före den. Se i denna artikel på bilden med en ”normal” persons synfält och synfältet hos en person som styrs av sin ångest (med det är nog normen idag efter Guds död att styras av sin ångest och understödjas i detta av ideologierna, medan det ”normala” blivit undantaget):

      https://www.brainpickings.org/2017/08/27/seneca-anxiety/

      Liked by 2 people

  2. If you spell Chuck Norris in Scrabble, you win. Forever. skriver:

    Julkalendern är, som vanligt, en orgie i pk och kulturmarxism. Inte en mystisk tomte så långt ögat når. Det man är ute efter det är att ta ifrån oss våra sagor och myter. Att leva i Sverige är som att leva i ett utdraget psykologiskt tortyr-experiment, en omvänd version av The Truman Show där man är ensam om att veta att allt är fel och fejk och alla andra tror att det skall vara så här.

    Liked by 1 person

    • Björn skriver:

      Är inte ordet ”Tomte” svartlistat?! Det handlar ju om en marginaliserad och utsatt minoritets-grupp! Utan fast bostad, och som dessutom tvingas leva ett undanskymt liv större delen av året! Förslag på ett icke kränkande alternativ till ordet ”Tomte”, sökes…..

      Gilla

  3. Werner Von Winkelbaum skriver:

    Ingen Tomte I julkalendern?

    Det Sverige som en gang fanns tas steg for steg over av kulturberikare fran frammande lander, med stod av femtekolonnare Inom landet. Detta har jag insatt sedan lange. Var jag misstog mig var att jag aldrig trodde att det skulle ga sa fort.

    Werner Von Winkelbaum

    Gilla

  4. Socrates skriver:

    Till Herr Von Winkelbaum: De ”kulturberikare” inom landet som du namner- har de tankt pa vad som hander med kvinnors rattigheter, yttrandefrihet, flickors ratt att ”saga nej” etc.?

    Dessa rattigheter kommer att snart naggas I kanten. Som Bernhard Lewis skrev om en framtida ‘demokrati’: ”En man, en rost , en gang” .

    The process is irreversible.

    Socrates

    Gilla

  5. olle reimers skriver:

    Endast de paranoida blir riktigt rika (om det inte – som det kan var i några fall – är oundvikligt). Är man paranoid försöker man kontrollera allt själv Ju mer man försöker kontrollera desto mer paranoid blir man . Och elak och snål. En del försöker ge bort allt till välgörande stiftelser. Men då visar det sig ändå att de vill ha kontroll över vad som händer i stiftelserna där man dessutom lierar sig med andra likasinnade. En djävulsk cirkel.

    Vi har här att göra med ett antingen/eller fenomen. Vi som inte vill drabbas mer än nödvändigt av dessa avigsidor måste nog påminna dessa paranoidker om Mr Scrooge då och då!.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.