Många skulle svara jakande på rubrikens fråga. Det gör inte jag. Låt mig presentera mitt synsätt som kanske kan verka tillkrånglat.

Defekta samhällen är defekta för att de har ett slags sjukdomar. Det är svårt att begripa sig på sjukdomarna eftersom de endast ger sig till känna genom symptom. Det är ungefär som med cancer. Att celler börjar växa och bilda tumörer kan man se, men tumörerna är bara symtom, inte själva sjukdomen (tror jag i alla fall). Men man kan inte negligera symtomen för det är symtomen som dödar den sjuke (om sjukdomen är allvarlig). Men det enskilda symtomet är inte sjukdomen, det förstår man när det bildas metastaser.

Jag menar att Sverige är tämligen defekt. Vi har en sjukdom som ger ett antal besvärande symtom med potentiell kraft att döda nationen som vi känt den. Ett symtom är skolresultaten, ett annat invandringen, ett tredje är vår oförmåga att effektivt bekämpa skogsbränder och så vidare.

Egentligen hade det varit ganska lätt att börja bekämpa vart och ett av dessa besvärliga symtom, problemen med invandringen till exempel. Först måste man få stopp tillväxten. Det kan gå på några månader bara man vill. Gränser stängs. Ny praxis i regeltillämpningen, till exempel ny tolkning av begreppet asyl, införs.

Man kan inte förutsäga framtiden, men det är ansvarslöst att inte försöka. Den som inte tänker framåt blir en lekboll för ödet. Den svenska staten tycks inte tänka framåt och utsätts därför för besvärligheter som hade kunnat förebyggas med lite förutseende.

Man behöver bara öppna en tidning för att hitta exempel. Jag öppnade Svenska Dagbladet den sjunde februari och fick mig till livs åtminstone två oroväckande exempel.

Det första exemplet handlade om sommarens skogsbränder som nu hade utretts. Utredaren presenterar en lista på fel som gjorts för att de ansvariga myndigheterna inte hade förberett sig. De hade gripit in för sent och många insatser hade avslutats för tidigt så det började brinna igen. Det fanns ”så svåra brister vid riskbedömningen att inledningsskedet var ’kaosartat’. Arbetet fungerade extra dåligt i Gävleborgs län” – det kan jag tro för när jag några dagar tidigare åkt tåg från Stockholm till Åre blev resan fyra timmar försenad för att det hade snöat i Gävle – ”hjälpen från frivilliga var dåligt förberedd, utbildningen i släckningsarbetet var eftersatt” och så vidare.

Det andra exemplet var det där med den svenska polisens gränskontroller som ”totalsågades” av ett antal så kallade Schengeninspektörer från EU som ansåg att Sverige var ”bland de sämsta i Europa” på att kontrollera sina gränser. Arbetsmetoderna var undermåliga och personalen levde inte upp till ”utbildnings- och kunskapskraven”.

På Allmänna Gränd i Stockholm, vid ingången till Gröna Lund, fick jag syn på en grupp berusade unga män. De skrålade och hotade fredliga fotgängare med stryk. Jag såg senorna spännas på en grå- och blåtatuerad hals. Jeansen hängde mellan benen på dem och kalsongerna syntes.

Vilket slödder, sa jag till mitt sällskap. Sällskapet blev illa berört, inte på grund av de aspackade unga männen, utan för mitt uttryck. Vadnudå? tänkte jag. Är inte dessa unga män själva inbegreppet för slödder? Eller har företeelsen slutat existera och ordet utrangerats från svenska språket? Det tålde att tänka på och när jag gjort det insåg jag att vad som inträffat är en stor social omvälvning där det sociala skikt som tidigare kallades slödder och annat motsvarande, till exempel drägg och avskum, numera blivit samhällets stöttepelare utan vilket dagens samhälle inte skulle kunna existera i sin nuvarande starkt förkonstlade form.

Att skiktet alltid funnits och utgjort en nagel i ögat på de skötsamma samhällsklasserna är otvetydigt. Nu kanske du tror att jag menar att överklassen alltid sett ned på de fattiga. Det har den visserligen. Men även den skötsamma arbetarklassen har betraktat slöddret med förakt (kanske framför allt om slöddret försökte vädja till de skötsamma arbetarnas solidaritet och be om pengar). Så här beskrev Karl Marx och Friedrich Engels slöddret, som de kallade trasproletariatet, i det Kommunistiska Manifestet:

Är det bra eller dåligt om invandrade män uppmuntras av svenska staten att ta hit sina kvinnor? Som så många andra frågor i vår omedvetna för att inte säga infantila offentliga debatt bedöms saken nästan uteslutande efter vad som kan anses snällt respektive snålt och elakt. Humanitära skäl anförs för en omfattande anhöriginvandring för att migranterna vill ha det så.

Men frågan är för viktig för att avgöras enbart på sådana grunder. Det stora spörsmålet är vad vi i förlängningen får för slags samhälle med den ena och den andra typen av anhörigpolitik. Tänk, kanske du som vetenskapligt lagd observatör eftersinnande reflekterar, om vi kunde göra ett socialt experiment och låta de två sorternas anhörigpolitik utspela sig i verkligheten under några generationer för att sedan iaktta resultatet och därefter kunna fatta beslut på grundval av beprövad erfarenhet. Men, suckar du nog uppgivet, det är ju inte möjligt.

Jo, det är möjligt. Vi kan studera utvecklingen i två länder som genom ett antal sekler följt var sin av de två möjliga modellerna. Det ena landet är Brasilien och det andra USA. I båda fallen handlade det om att vita människor från Europa koloniserade territorier som tidigare bebotts, ehuru glest, av indianer samt att de vita, för att få arbetskraft, under århundraden importerat skeppslast efter skeppslast med svarta människor från Afrika.

När jag var tretton år disponerade jag tillfälligt en ponny som hette Putte. Tanken var att Putte och jag skulle ägna oss åt hoppningar. Putte skulle hoppa en bana enligt mina instruktioner och sedan skulle vi tillsammans glädja oss åt våra framgångar i olika tävlingar.

Jag tittade i Puttes ögon för att få bekräftelse på att han gillade upplägget och att vi hade en uppgörelse. Han visade inte på något sätt att han närde några invändningar och jag drog därför slutsatsen att vi faktiskt hade en överenskommelse.

När det kom till kritan och vi närmade oss det första hindret vek Putte av och bromsade så att jag föll i marken. Jag ville emellertid inte ifrågasätta vår överenskommelse så vi försökte igen varpå jag ånyo ramlade i backen. Det blev ett formativt ögonblick i min personliga utveckling. Jag förstod att överenskommelser inte nödvändigtvis är överenskommelser hur mycket ärlig vilja man än läser in i en kontrahents förtroendeingivande hållning.

Nu ska jag avslöja en del av min lumpenhet. Häromdagen gjorde min portugisiskafröken mig förvånad och tvingade mig därigenom att granska mina reaktioner och motiv.

Hon tycker mycket illa om president Jair Bolsonaro och allt han står för, det visste jag från tidigare. Plötsligt sa hon att hon verkligen hoppas att han ska lyckas med allt han föresatt sig och att det kommer att gynna Brasilien.

Men du gillar ju inte Bolsonaro, sa jag.

Och? sa hon.

Hon har bott länge i USA och vet hur folk tänker där så jag påminde henne om hur halva den amerikanska befolkningen tycks resonera. Dessa amerikaner hatar president Trump och vill inget hellre än att hans ska misslyckas med allt han tar sig för och dessutom helst bli avsatt och stoppad i fängelse. Varför vill du inte att Bolsonaro ska misslyckas när du ändå ogillar honom? frågade jag.

Hon funderade en sund och sedan sa hon att amerikaner tror att de är oövervinnerliga. De tror att inget riktigt ont kan hända dem. Det spelar egentligen ingen roll vilken president de har, landet travar på i alla fall. Om Trump misslyckas är det synd om Trump, men det drabbar inte USA så mycket. Därför tycker de att det är bra straff för Trump om han gör fiasko.

Ibland undrar jag varför Sverige fortsätter att fungera så bra som det gör. Vi vet, eller tror att vi vet, att det är osäkert om den offentliga sektorn avser att leverera det som den lovar och som vi har betalat för. Till exempel är jag övertygad om att polisen inte tänker göra något om jag utsätts för inbrott eller blir rånad på gatan. Jag är säker på att skolan försöker hjärntvätta barnen. En kompis sa häromdagen att hans son får lära sig i skolan att det inte finns någon sanning. Försök att lära barnen multiplikationstabellen när detta sjunkit in.

Om jag, Gud förbjude, fick någon allvarlig sjukdom skulle jag vid första tecken på krångel eller inkompetens från landstingets sida kontakta tillförlitliga vårdgivare i Boston eller São Paulo. Jag litar lika mycket på landstinget som jag litar på SJ, som nyligen försenade min ankomst från Stockholm till Åre med fyra timmar för att det hade snöat i Gävletrakten. Jag tror lika mycket på att det är en godtagbar ursäkt som jag trodde på att lastbilarna från Volvo pajade på grund av felaktiga instruktionsböcker när jag jobbade med svenskt bistånd till Guinea-Bissau och de svenska biståndstruckarna la av några veckor efter leverans.

Ändå lufsar vi svenskar, jag med, på i något slags förtröstan om att det ska ordna sig. Lärarkåren ska resa sig i sin forna pondus. Respekt och ordning ska åter härska i de svenska skolorna. Ruttna syllar i de statliga järnvägarna ska bytas ut. Statsråd som den förljugne Morgan Johansson ska ersättas av Tage Erlanders likar. De som ansvarar för migrationspolitiken ska lära sig att mäta intäkter mot kostnader och redovisa ärliga resultat för det folk som betalar notan. Allt kommer att lösa sig.

Unga människor, särskilt unga föräldrar, sägs ofta vara stressade. De har så mycket att göra att ”livspusslet” inte går ihop. Det finns ingen anledning att betvivla att de berörda unga människorna faktiskt har denna upplevelse. Men det kan finnas anledning att filosofera över företeelsen (om vi nu föreställer oss att den faktiskt existerar, alltså att många unga människor faktiskt blir stressade av att försöka hinna med livet).

De borde inte känna på det viset med tanke på att livet rent objektivt har blivit så mycket lättare under de senaste femtio åren. Vi har massor med maskiner som gör jobbet. Att sköta ett hem är inte längre en heltidssyssla för en hemmafru (som kanske till och med hade barnsköterska eller annan hemhjälp). Nästan all service är mycket bättre än förut. Att livet blivit enklare, sundare och bekvämare framgår tydligast av att folk inte blir utslitna så tidigt utan lever längre. Så egentligen går livspusselångesten tvärs emot vad man skulle ha förväntat sig. Den förväntade ångesten hade varit att unga människor inte skulle ha haft tillräckligt att göra, inte att de skulle anse sig ha för mycket att göra.

Men livsupplevelser bestäms inte i huvudsak av objektiva och mätbara saker såsom just livslängd eller antal kvadratmeter boyta per individ. Vad människan tycker om tillvaron avgörs till största delen, tror jag, av hennes värderingar. Värderingar är mer eller mindre sammanhängande paket av uppfattningar om vad som är bra och dåligt och vad man har för rättigheter och skyldigheter. Värderingar börjar insupas med modersmjölken och är troligen färdiga och livsvarigt inpräntade i varje enskild individ innan hon börjar skolan.