Alla talar numera om att ”vi har ett ansvar”. I EU pratar man om att alla medlemmar har ett ansvar att ta emot migranter från Mellanöstern, Nordafrika och alla de platser varifrån de nu kommer. I Sverige talar vi om att Sverige – den ”humanitära stormakten” – har ett ansvar att ta emot och försörja vemhelst som önskar komma hit. Och alla de svenska kommunerna har ett ansvar att ta emot migranter, så att de fördelas någorlunda jämnt över de 290 kommunala enheter vi har i Sverige. Sedan talas det om att jag och alla andra boende i Sverige har ett ansvar gentemot migranterna. Någon beskyllde mig och övriga i Sverige boende till och med för att indirekt vara skyldig till att människor drunknar på Medelhavet och att jag borde ha ett ansvar för att de får komma till Sverige.

Osama Abdul Moshen blev världsberömd när en högerradikal Ungersk fotograf lade krokben för honom då han med sin son i famnen försökte ta sig över gränsen mellan Serbien och Ungern. Idag lever han i Spanien, där han sägs ha erbjudits arbete som fotbollstränare, medan hans son fick gå ut på planen tillsammans med Christian Ronaldo inför Real Madrids match mot Grenada.

Nyligen meddelade dock svensk alternativmedia att Osama av kurdiska myndigheter i Syrien anklagas för att vara såväl terrorist och folkrättsförbrytare. År 2004 påstås Osama varit delaktig i en massaker som den syriska regimen utförde mot den kurdiska befolkningen. Sedan inbördeskriget bröt ut 2011 ska Osama dock ha bytt sida, från Assads regim till den salafistiska terrorgruppen Al Nusra, en uppgift som även spritts av Facebooksidan ”This is Christian Syria”, med skärmdumpar från Facebook som bevis.

Hade alternativmediet i fråga varit Avpixlat eller Fria Tider hade jag nog knappast skrivit den här texten. Inte för att Avpixlat eller Fria Tider nödvändigtvis skulle vara medvetna lögnare, utan för att de av politiska skäl gärna utmålar migranter som terrorister, och därför i sin entusiasm kan tänkas snubbla i det källkritiska arbetet.

Ingen kan ha undgått att det är presidentval i USA. De två partierna, Demokraterna och Republikanerna, befinner sig i primärvalsprocessen där en kandidat från respektive parti ska utses, vilka nästa höst ska tävla om presidentämbetet.

Bland Demokraterna har Hillary Clinton länge ansetts vara den som ska ta över facklan efter president Obama. Men det trodde man även 2008 när Obama utmanade från vänster och snuvade henne på nomineringen. Denna gång utmanas hon ännu längre ut från vänsterkanten – av socialisten Bernie Sanders. Det är troligt att hon vinner, men valet 2008 påminner om att ingen seger kan tas för given.

Samma sak gäller för Republikanerna, där Jeb Bush – lillebror till USA:s tidigare president George W. Bush – länge togs för given som partiets fanbärare. Nu utmanas han dock av den självgode affärsmogulen Donald Trump som slagit sig fram med hård retorik och direkta personangrepp. Även läkaren Ben Carson och affärskvinnan Carly Fiorina, som för några veckor sedan var helt uträknade, ligger nu före Bush i opinionsmätningarna. Bushs nominering är allt annat än självklar.

Den svenska skolan har i uppdrag att fostra eleverna i mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar. På Skolverkets hemsida kan därför Sveriges samlade lärarkår hitta hjälp och stöd för att uppmärksamma samhällsproblem som rasism och främlingsfientlighet. Skolverket listar även ett antal organisationer som skolor kan bjuda in för att föreläsa om rasism och mänskliga rättigheter. ”Många organisationer har utvecklat arbetssätt och övningar för att motverka främlingsfientliga attityder” står det att läsa på myndighetens hemsida. Bland annat nämns Expo och Ungdom mot rasism. Men det är en organisation som sticker ut: Sveriges Unga Muslimer (SUM).

Det går bortom mitt förstånd varför Skolverket skulle vilja legitimera en organisation vars handlingar och sympatier visat att de inte delar den svenska skolans värdegrund om demokrati och alla människors lika värde. Sveriges Unga Muslimer har nämligen en lång historia av samröre med extrema och djupt illiberala krafter.

Frågan om pseudonymer har varit omdiskuterad på sistone. Själv anser jag att man bör respektera en människas vilja att vara anonym, oavsett vad man tycker om dennes åsikter. Det finns dock flera intressanta principiella diskussioner kring frågan, om det är rimligt att vara anonym eller inte. Här skall några synpunkter tas upp.

Jag har aldrig skrivit pseudonymt. Detta för att jag upplever, att det jag då skulle skriva, skulle tas på mindre allvar. Det är en viktig princip för mig att man står för det man skriver, och inte gömmer sig bakom olika masker. Om man skriver ut sitt namn, går man också i god för innehållet. Man kan inte skriva vad som helst, då man genom sitt namn sätter sin trovärdighet på spel. Dessutom kan min biografi tillföra några dimensioner till det jag skriver, bilda ett slags bakgrund, varemot man kan tolka texten. Detta gäller främst för de som känner till mig sedan tidigare, men också för andra läsare.

Lumpen var en härlig tid. Den pågick för mig i tolv månader, femton om man räknar kadettskolan som följde direkt på. Det innebär inte att jag saknar den. Men jag är nästan säker på att jag skulle ha saknat den om jag inte hade varit med om den. Nu sörjer jag den för att den är avskaffad. Med rösterna 153 mot 150 beslöt Sveriges riksdag 2009 att lägga den allmänna värnplikten på hyllan.

Det var ett av de dummare beslut som tillkom under alliansregeringens tid.

Etablerade svenska massmedier erbjuder en förvirrad, men samtidigt ensidig bild av amerikansk politik: ”Demokrater äro fredliga och snälla medan republikaner äro krigiska och egoistiska.”

Jag minns hur jag mådde illa av det ensidiga förtalet när Bush junior tampades med Al Gore. Bush dömdes i förväg. Tyvärr fick väl vulgärpropagandan rätt när det gällde Bush; han kunde inte stå emot administrationens krigiska ambitioner. Al Gore har vi än så länge sluppit, tack och lov.

Men, det finns faktiskt andra krafter i USA, men då hamnar man på djupt vatten. Den som vågar nämna Tea Party-rörelsen är givetvis dömd till utfrysning. Sådant pack talar man inte om. Tänka sig att de försvarar kärnfamiljen! Huva, så hemskt! Och det stannar inte vid familjen, både homoäktenskap och obegränsad aborträtt är i farozonen. Men för den som hoppas på en fredligare och fridfullare framtid så kanske det är åt det hållet som hoppet måste riktas. För inte så länge sen upptäckte jag synnerligen intressanta synpunkter som inte alls var krigiska från det republikanska partiets ”libertarianska falang” (eller vad man nu skall använda för beteckning).

Hört talas om Kit? Till för bara några dagar sedan hade inte jag heller gjort det. Det är anmärkningsvärt, med tanke på att Bonnierkoncernen plöjt ned ofattbara 50 miljoner kronor i projektet. Det kan jämföras med de 6 miljoner LO investerade i opinionssidan Politism, som hittills verkar ha floppat kommersiellt.

Men om Politism, som de flesta ändå har hört talas om, är en flopp, vad ska man då kalla Kit? Förslagsvis ett mysterium. Sidan är helt enkelt för okänd för att ens locka till hånfulla Flashback-kommentarer. Standardverktyget för analys av hemsidor är KIA Index, men där finns Kit än så länge inte med. Mätsidan Alexas ranking över svenska sidor är lika tillförlitlig som en opinionsundersökning med okänt urval, alltså inte särskilt, men kan i alla fall ge någon slags fingervisning, och i skrivande stund ligger kit.se på plats 2582, mer än tusen placeringar i ranking under såväl Politism (som kostade ungefär 10% av kit.se) på plats 1321, som Det Goda Samhället på plats 1406.

Kit har visserligen satsat på en annan slags modell än den ”traditionella”, alltså en sida som folk är tänkta att besöka från lite var som helst. Istället lägger man fokus på att nå ut via sociala medier, som om det skulle stå i något slags motsatsförhållande till en vanlig sida. Men inte heller ur detta begränsade perspektiv verkar Kit haft någon större framgång. På Twitter har Kits konto i skrivande stund 3215 följare, vilket är rätt lite med tanke på förutsättningarna. Engagemanget från följarna tycks dessutom vara ännu mindre, tweetsen har i regel en-två favoriseringar och retweets.

Preference falsification (PF) är en teori, som har utvecklats för att bland annat förklara hur kommunisterna kunde behålla greppet så länge i de forna öststaterna för att sedan på mycket kort tid tappa det helt och hållet när muren föll.

För den som vill bekämpa utbredningen av en oönskad åsikt finns det enligt PF-teorin två bra sätt att arbeta på. Om de som kontrollerar mainstreammedia inte låter all information komma fram utan utelämnar väsentliga bitar blir det svårt för gemene man att bilda sig en egen uppfattning. Om opinionsundersökningarna dessutom redovisar så låga värden som möjligt för en ogillad åsikt fördröjs anammandet av denna.

Under senare tid har två artiklar publicerats, en i SvD och en i Aftonbladet, vilka tillsammans på ett pedagogiskt sätt illustrerar problemet. Först mäter SIFO åsiktsfördelningen i befolkningen, sedan hamrar media under några dagar in att den ena åsikten (fler flyktingar) är önskad och den andra åsikten (färre flyktingar) är oönskad. Därefter mäter SIFO igen och finner att den önskade åsikten har ökat sin andel på den oönskade åsiktens bekostnad.

Hur väl insatt är du i vår svenska rektorsutbildning? Har du tagit del av hur den fungerar? Nu menar jag inte vilka kurser som arrangeras eller i vilken omfattning de utförs. Eller vilken litteratur som står på listan. Utan hur den är kopplad till vårt skolsystem och den svenska befolkningen.

För oinvigda kan jag berätta att man först måste ha en rektors- eller biträdande rektorstjänst för att kunna söka till den statliga rektorsutbildningen. När man kommer in på rektorsutbildningen följer tre års halvfartsstudier, samtidigt som man arbetar heltid. I en verksamhet som befinner sig i kris.

Vad säger detta system om oss?