Jag har fulla dagar. Det är inte nog med att jag ska försöka bestämma mig för hur jag själv tänker. Dessutom intresserar jag mig för hur andra, som av resultatet att döma tänker annorlunda, kan komma fram till sina slutsatser.

Ta Liberalernas ledare Jan Björklund som exempel, inte för att det är något särskilt med honom utan för att han är känd och därför lättare för dig och mig att resonera kring än en helt obekant person. Jan Björklund verkar göra vad som helst inklusive att ingå en januariöverenskommelse för att förhindra att Sverigedemokraterna får något att säga till om. För mig är det obegripligt. För diskussionens skull är jag villig att tro allt ont om Sverigedemokraternas avsikter men jag begriper inte hur de faktiskt skulle kunna åstadkomma någon märkbar olycka med det, trots allt, begränsade stöd i folkopinionen de har.

När jag googlade på ”Vi har varit naiva” så fick jag 11 400 träffar där framstående socialdemokratiska politiker som statsminister Löfven och socialminister Strandhäll intar ledande positioner. De självkritiska uttalandena om naivitet verkar komma när något obehagligt och av den självkritiske politikern oförutsett inträffat, till exempel att pensionsskojare härjat. ”Det är helt förkastligt”, sa Strandhäll om pensionsskojet. Men för det mesta hänger naiviteten ihop med migrationen, terrorismen och den religiösa extremismen. Jan Björklund har också enligt egen utsago varit naiv om Putin.

Naiviteten beror på att de ansvariga politikerna inte förutsett det obehag som kommit att inträffa. Hur kan det komma sig när så många andra förutser den ena olyckan efter den andra (varav en del ännu inte inträffat)? Jag tror inte denna skumögdhet inför potentiella fördärv beror på en samling tillfälligheter. Vi står snarare inför ett syndrom eller ett systemfel. Politikerna vill inte tänka framåt om de då riskerar att upptäcka något otrevligt.

På femtonhundratalet var det mycket bråk mellan England och Spanien. Minns spanjorernas misslyckade försök att år 1588 krossa England med sin ”oövervinnerliga armada” om 130 krigsfartyg.

Redan på den tiden fanns propaganda. Det ingick i krigföringen att beljuga och baktala fienden. Engelsmännen uppfann en stark berättelse som gick ut på att spanjorerna var ett helt igenom ondskefullt och grymt folk. Spanjorerna var intoleranta, bigotta och brände folk på bål och i sina latinamerikanska kolonier gav de indianbarn till sina hundar att äta. Böcker som noggrant redovisade spanjorernas vidrigheter spreds över Europa med hjälp av den nya boktryckarkonsten.

Inte förrän vid förra sekelskiftet lyckades spanjorerna samla sig till ett motdrag som i någon mån faktiskt fungerade. Spanska historiker myntade ett begrepp – la leyenda negra, den svarta legenden – som fick fäste, åtminstone bland akademiker, särskilt spanska akademiker. Bra begrepp är märkvärdigt kraftfulla saker. Nu kunde man inte utan trovärdighet stämpla en del engelska skildringar som uttryck för en svart legend och därför inte värda att tas på allvar.

Det finns en annan svart legend som inte handlar om femtonhundratalets Spanien utan om de europeiska ländernas koloniala äventyr under det förra och det förrförra seklet. Legenden går ut på att kolonialismen var entydigt ond och behäftar den vita rasen, särskilt de vita männen, med en outplånlig arvssynd.

Jag hade nöjet att åka taxi i Stockholm med en pakistansk förare. Han hade varit i Sverige i över tjugo år och nu börjat misströsta om sitt nya hemland. Det är ju inget som funkar längre, utbrast han förtrytsamt.

Han hängde upp sig på att tågen och kollektivtrafiken fungerade så illa. I och för sig gav det fler körningar för taxi men det var inte så det skulle vara, sa han. Han retade sig på de eviga byggprojekten i Stockholm som korkar igen hela staden. Han hade hört italienska slalomåkare klaga över de svenska arrangörernas inkompetens vid världscupstävlingarna i Åre. Svenskarna är klantar, sa pakistanaren. Allt ont beror på att de styrande politikerna inte själva utsätts för några problem, förklarade han. Så länge de får behålla sina höga löner och behagliga liv så kommer det aldrig att bli någon förändring. Han fräste av vanmakt en stund och började sedan mumla om att flytta hem till Karachi igen.

Det föranledde mig att kolla statistiken. För tjugo år sedan var Sveriges BNP per capita 65 gånger högre än Pakistans. Nu är siffran 38. Sveriges BNP per capita har ökat med 90 procent på tjugo år, Pakistans med 220 procent. Några år till så får taxichauffören ännu större anledning att flytta hem. För 2019 drar EU ned prognosen för den svenska tillväxten till tredjen lägst i Europa. Med den stora förväntade invandringen under året blir tillväxten per capita i Sverige kanske lägst i Europa.

Många skulle svara jakande på rubrikens fråga. Det gör inte jag. Låt mig presentera mitt synsätt som kanske kan verka tillkrånglat.

Defekta samhällen är defekta för att de har ett slags sjukdomar. Det är svårt att begripa sig på sjukdomarna eftersom de endast ger sig till känna genom symptom. Det är ungefär som med cancer. Att celler börjar växa och bilda tumörer kan man se, men tumörerna är bara symtom, inte själva sjukdomen (tror jag i alla fall). Men man kan inte negligera symtomen för det är symtomen som dödar den sjuke (om sjukdomen är allvarlig). Men det enskilda symtomet är inte sjukdomen, det förstår man när det bildas metastaser.

Jag menar att Sverige är tämligen defekt. Vi har en sjukdom som ger ett antal besvärande symtom med potentiell kraft att döda nationen som vi känt den. Ett symtom är skolresultaten, ett annat invandringen, ett tredje är vår oförmåga att effektivt bekämpa skogsbränder och så vidare.

Egentligen hade det varit ganska lätt att börja bekämpa vart och ett av dessa besvärliga symtom, problemen med invandringen till exempel. Först måste man få stopp tillväxten. Det kan gå på några månader bara man vill. Gränser stängs. Ny praxis i regeltillämpningen, till exempel ny tolkning av begreppet asyl, införs.

Man kan inte förutsäga framtiden, men det är ansvarslöst att inte försöka. Den som inte tänker framåt blir en lekboll för ödet. Den svenska staten tycks inte tänka framåt och utsätts därför för besvärligheter som hade kunnat förebyggas med lite förutseende.

Man behöver bara öppna en tidning för att hitta exempel. Jag öppnade Svenska Dagbladet den sjunde februari och fick mig till livs åtminstone två oroväckande exempel.

Det första exemplet handlade om sommarens skogsbränder som nu hade utretts. Utredaren presenterar en lista på fel som gjorts för att de ansvariga myndigheterna inte hade förberett sig. De hade gripit in för sent och många insatser hade avslutats för tidigt så det började brinna igen. Det fanns ”så svåra brister vid riskbedömningen att inledningsskedet var ’kaosartat’. Arbetet fungerade extra dåligt i Gävleborgs län” – det kan jag tro för när jag några dagar tidigare åkt tåg från Stockholm till Åre blev resan fyra timmar försenad för att det hade snöat i Gävle – ”hjälpen från frivilliga var dåligt förberedd, utbildningen i släckningsarbetet var eftersatt” och så vidare.

Det andra exemplet var det där med den svenska polisens gränskontroller som ”totalsågades” av ett antal så kallade Schengeninspektörer från EU som ansåg att Sverige var ”bland de sämsta i Europa” på att kontrollera sina gränser. Arbetsmetoderna var undermåliga och personalen levde inte upp till ”utbildnings- och kunskapskraven”.

På Allmänna Gränd i Stockholm, vid ingången till Gröna Lund, fick jag syn på en grupp berusade unga män. De skrålade och hotade fredliga fotgängare med stryk. Jag såg senorna spännas på en grå- och blåtatuerad hals. Jeansen hängde mellan benen på dem och kalsongerna syntes.

Vilket slödder, sa jag till mitt sällskap. Sällskapet blev illa berört, inte på grund av de aspackade unga männen, utan för mitt uttryck. Vadnudå? tänkte jag. Är inte dessa unga män själva inbegreppet för slödder? Eller har företeelsen slutat existera och ordet utrangerats från svenska språket? Det tålde att tänka på och när jag gjort det insåg jag att vad som inträffat är en stor social omvälvning där det sociala skikt som tidigare kallades slödder och annat motsvarande, till exempel drägg och avskum, numera blivit samhällets stöttepelare utan vilket dagens samhälle inte skulle kunna existera i sin nuvarande starkt förkonstlade form.

Att skiktet alltid funnits och utgjort en nagel i ögat på de skötsamma samhällsklasserna är otvetydigt. Nu kanske du tror att jag menar att överklassen alltid sett ned på de fattiga. Det har den visserligen. Men även den skötsamma arbetarklassen har betraktat slöddret med förakt (kanske framför allt om slöddret försökte vädja till de skötsamma arbetarnas solidaritet och be om pengar). Så här beskrev Karl Marx och Friedrich Engels slöddret, som de kallade trasproletariatet, i det Kommunistiska Manifestet:

Är det bra eller dåligt om invandrade män uppmuntras av svenska staten att ta hit sina kvinnor? Som så många andra frågor i vår omedvetna för att inte säga infantila offentliga debatt bedöms saken nästan uteslutande efter vad som kan anses snällt respektive snålt och elakt. Humanitära skäl anförs för en omfattande anhöriginvandring för att migranterna vill ha det så.

Men frågan är för viktig för att avgöras enbart på sådana grunder. Det stora spörsmålet är vad vi i förlängningen får för slags samhälle med den ena och den andra typen av anhörigpolitik. Tänk, kanske du som vetenskapligt lagd observatör eftersinnande reflekterar, om vi kunde göra ett socialt experiment och låta de två sorternas anhörigpolitik utspela sig i verkligheten under några generationer för att sedan iaktta resultatet och därefter kunna fatta beslut på grundval av beprövad erfarenhet. Men, suckar du nog uppgivet, det är ju inte möjligt.

Jo, det är möjligt. Vi kan studera utvecklingen i två länder som genom ett antal sekler följt var sin av de två möjliga modellerna. Det ena landet är Brasilien och det andra USA. I båda fallen handlade det om att vita människor från Europa koloniserade territorier som tidigare bebotts, ehuru glest, av indianer samt att de vita, för att få arbetskraft, under århundraden importerat skeppslast efter skeppslast med svarta människor från Afrika.