När Sovjetunionen och Berlinmuren hade fallit ihop år 1989 skrev Frances Fukuyama en bok som hette Historiens slut. Boken blev de kommande årtiondenas instruktionsbok för hur västerlandet, framför allt USA, skulle tänka om sig själv. Fukuyama sa att västerlandet, definierat genom demokrati, marknadsekonomi och kapitalism, blivit mänsklighetens slutliga och fulländade koncept och mönster för alla de folk och samhällen som trott något annat. Alla dessa andra skulle därför förr eller senare bli som vi.

Det är klart att Kina inte skulle bli en demokrati i ett nafs, men vart Kina var på väg gick inte att ta miste på enligt denna doktrin. Att Afrika skulle bli som Vellinge fast större var också självklart ehuru man inte visste riktigt hur lång tid det skulle ta. I vissa svåra fall fick man ge sig till tåls.

Egentligen var denna tanke inte alls ny, utan snarare en uppskruvad och med trumpetfanfarer framförd variant av det omtänksamt imperialistiska tänkande som kännetecknat USA sedan andra världskrigets slut, då USA, till skillnad från vad landet gjorde efter första världskriget, aktiverade sig för att lägga sig i och försöka styra utvecklingen i andra länder. USA byggde institutioner som Världsbanken och FN och skrev deklarationen om de mänskliga rättigheterna för att underlätta för världens folk att bli och tänka som amerikaner. Det nya med Fukuyamas inspel var att USA efter Sovjetunionens sammanbrott blivit överlägsen och oomstridd herre på täppan.

Jag brukar hävda att alla starka idéer om samhället kommer från USA, men det är inte riktigt sant, för innan de började komma från USA så kom de från England, exempelvis idén om den vite mannens börda, som växer sig starkare år för år och på något vis verkar ha smugit sig in i självaste Värdegrunden.

Rudyard Kipling var det viktorianska Englands imperialistiske nationalpoet. År 1899 skrev han dikten The White Man´s Burden och år 1907 fick han nobelpriset i litteratur, inte bara för den dikten såklart, utan också för Djungelboken och åtskilliga andra skrifter.

Alla, jag med, har fått lära sig att dikten om den vite mannens börda ingår i en litterär tradition av nakna försök att hylla och ursäkta Englands och andra västländers koloniala gärningar. (Dikten skrevs med anledning av USA:s ockupation av Filippinerna.) Så här står det i en typisk C-uppsats från Göteborgs universitet:

Genom att den vite mannen uppges vara den som kommer med civilisation till Afrika, kan detta också tolkas innefatta ett civiliserat styrelsesätt som ska ersätta det ociviliserade, lågt stående despotiska styrelsesättet, vilket var vanligt förekommande i Afrika. Den vite mannen ska också bilda de lågt bildade och därmed ociviliserade afrikanerna. Att den vite mannen ska förmedla ett västerländskt levnadssätt uttrycks inte.

För länge sedan jobbade jag i Indien med svenskt bistånd. Sverige finansierade bland annat utbildning enligt teoremet att utbildning är rätt lösning på alla problem. Men i Indien pågick då en debatt om ett dilemma som enligt teoremet inte kan finnas, nämligen förekomsten av horder av arbetslösa högutbildade, alltså att högutbildade kunde vara ett problem i stället för en lösning.

Denna ”elit” av universitetsexaminerade unga indier utan sysselsättning var ett problem för landet eftersom 1) sådana som anser sig ha rätt till anställning och lön men inte får det ibland kan få för sig att revoltera mot samhällsordningen och 2) sådana som kommer in på universitet ofta är begåvade och därför förmögna att resonera med varandra och utarbeta planer för gemensam handling till stor skada för samhället. En avsevärd del av de välutbildade blev därför revolutionärer och anslöt sig till kommunistiska rörelser som ville kasta det system över ända som hade finansierat deras fina utbildning.

Av detta drog jag en betydelsefull slutsats som har väglett mitt tänkande genom livet. Slutsatsen är att nationella satsningar på högre utbildning inte alls, som vi fortfarande tror i Sverige, behöver vara någon säker och oundgänglig lösning på nationens problem utan tvärtom ofta kan skapa oväntade konflikter.

Vi hade i Sverige en minivariant av det indiska syndromet med 1968 års studentrevolt.

Jag har fått tag i en nyskriven promemoria från polisen i Polisregion Stockholm med titel enligt rubriken. Här följer en sammanfattning.

Rapporten handlar om antalet skjutningar i regionen under tidsperioden och i vilken grad dessa uppklarats.

Med skjutning menas skottlossning som ”skett på allmän plats som innebär risker att skada tredje man och som kan kopplas till någon form av kriminell konflikt”. En del skjutvapenvåld exkluderas, till exempel ”gärningar som skett vid rån” och ”brott riktade mot polis, väktare eller annan personal t.ex. vid avlossande av skott i hotsyfte vid själva rånet eller vid eftersök”. Det som räknats är ”antalet incidenter, inte antalet målsägare, det betyder att ett dubbelmord eller ett försöksbrott med två offer räknas som ett ärende”.

Varför har polisen exkluderat vissa typer av skjutningar? Mina egna amatörmässiga kriminologiska funderingar har fått mig att tro att polisen vill hålla bort det traditionella våldet från det moderna våldet mellan kriminella (varmed jag menar mafiauppgörelser och liknande händelser som man i Sverige tidigare endast kunde se i amerikanska filmer) och särskilt studera utvecklingen av det senare. Rapporten skiljer på tre slags våld mellan kriminella som ger en bild av vad polisen vill undersöka:

Ett narrativ är en sammanhängande berättelse om hur saker och ting ligger till och som förklarar hur det ena och det andra passar in och kan förklaras och värderas. Bara för att illustrera med ett larvigt exempel är ett narrativ att naturen är god (som det står på Bregottpaketen) och att djuren är snälla varför man gärna kan gosa med vargar och isbjörnar. I följd av det narrativet är det naturligt att bestraffa fårfarmare som skjuter vargar för att rädda sina kreatur.

I alla narrativ finns det något som skaver ty livet är alltför komplicerat för att till hundra procent passa in i berättelser som människor hittar på. Till exempel känns Bregottnarrativet en smula vilseledande när vargar i Kolmården äter upp sina djurskötare, vilket har hänt.

När narrativet skaver för mycket börjar människan jobba med nya narrativ som känns bättre. Gissa vad som händer på lite sikt? Då börjar även det nya narrativet skava. Mänskligheten står vilsen och kliar sig i huvudet och vet inte om det gamla narrativet kanske var bättre eller om det finns någon annan lösning enligt det övergripande hegelianska narrativet ”tes, antites och syntes”. Där är vi nu.

Västerlandets narrativ sedan upplysningstiden har varit att vi hittar på ett stabilt regelverk och sedan får alla följa sin grundläggande instinkt att bli så rik som möjligt. Om det blir konflikt mellan alla dessa vinstmaximerare så säger regelverket att fri konkurrens ska råda. Så! Konkurrera nu! Skyll dig själv om du hamnar i rännstenen.

Ett faktum som jag har svårt att fatta är att så många människor, till exempel liberalpartisten Jan Björklund och centerpartisten Annie Lööf, tycker så illa om sverigedemokraterna. Partiets motståndare brukar säga att det beror på att sverigedemokraterna har ”bruna rötter” vilket betyder att sverigedemokraterna har nazistiska anfäder.

Jag tror att det är sant att säkerställda nazister medverkade när partiet bildades den sjätte februari 1988. Jag tror också att det är sant att ungdomar med swastikaprydda armband sedermera förekommit inom partiet. Den sista heilande Hitleranhängaren är troligen ännu inte utrökt trots partiledningens, som jag uppfattar det, seriösa försök att göra sig av med resterna av det arvet.

I snart fyra år har jag tjatat om att en ny skärningslinje etableras i svensk politik (och kanske i resten av världen också). Huvudmotsättningen går allt mindre mellan höger och vänster, borgerliga och socialister, arbetsgivare och arbetare. I stället går den mellan å ena sidan politikerna och välfärdsapparaten, alltså vår tids PK-istiska härskare, och å den andra nettoskattebetalande medelklassare med ett helt annat synsätt på världen och människan än PK-isterna.

Det som kommer från riksdagen är bara brus. Man tror att man hör och ser men man fattar inte. Det beror på att det man hör och ser inte är det som händer. Det är något annat som händer.

Den 28 augusti jämförde jag med Platons grotta. Vi sitter med ryggen mot öppningen och försöker tolka världens händelser efter deras skuggor på grottväggen framför oss. Jag sa att jag olovandes hade vänt mig om för att studera verklighetens skeenden och talade om vad jag såg. Nu ska jag säga samma sak igen med andra begrepp. Samma sak plåtad i svartvitt i stället för med värmekamera.

Hur gick det till, egentligen, när samhället fick alla sina nya identiteter? För femtio år sedan fanns det exempelvis bara två kön, medan det numera finns en uppsjö som hela tiden försöker definiera sig själva och därvid dela upp sig i nya underkategorier. Hur kommer det sig att etniska grupper som man tidigare trodde lugnt och fint skulle assimilera sig i majoritetssamhället till deras egen fördel och för att hålla konfliktnivån nere – till exempel att lappar skulle bli som svenskar – nu i stället reser sig, skaffar sig nya beteckningar som samer, romer och inuiter och stridslystet insisterar på att de tidigare varit förtryckta och vill ha kompensation av majoritetssamhället?

Den här utvecklingen och alla de föreställningar som kommer i kölvattnet – till exempel den multikulturella tanken att alla kulturer är lika bra trots att de uppenbart inte är lika bra på att ge medlemmarna vad medlemmarna vill ha, nämligen ett hyggligt liv – är inte bara svårförståeliga utan dessutom dåliga eftersom de skapar nya samhällskonflikter som tidigare inte existerade. Dessutom är dessa idéer dyra i underhåll inte minst eftersom skattebetalarna måste finansiera stora universitetsinstitutioner inom humaniora som håller på med forskning och utveckling av sådana nya människoarter.

Förut fick man lära sig att världens främsta integrations- eller assimilationsprojekt var den amerikanska ”melting pot” där invandrare av olika kulturellt ursprung fick koka ihop med varandra under tämligen konfliktfria former för att på det viset så småningom framträda som normala ”amerikaner”.

Man har väl under många år haft på känn att överheten småljuger för medborgarna i syfte att slippa vidkännas sina misstag. Men på senare tid, vilket kanske betyder sedan migrationsfiaskot blivit uppenbart, har undanflykterna och valserna blivit fräckare. Låt mig ge tre exempel från Agenda den 11 november.

Jan Björklund säger att ”Sverige har ju redan EU:s miniminivå på flyktingpolitik. Ska man gå lägre så måste man lämna EU:s regelverk”. Det är vad jag kan förstå ett ohederligt påstående.

Vad som menas med flyktingpolitik är inte riktigt klart. Avser det bara personer som söker asyl enligt FN:s flyktingkonvention? Räknas även ekonomiska flyktingar som tar sig in i landet för att arbeta? Handlar det om samtliga de situationer där en utländsk person med eller utan uppehållstillstånd kommer i kontakt med politiken i form av den offentliga sektorn och dess anställda? Räknas bostadsbidraget och försörjningsstödet som en migrant erhåller till flyktingpolitiken? Räknas Arbetsförmedlingens stödåtgärder för migranter dit? Ingår den kostnadsfria tandvården i flyktingpolitiken?

Med Chalmers som nav etableras nu världens första, globala forskarnätverk om klimatförnekelse. Bland annat studeras hur högernationalismens framfart i Europa bidragit till att klimatförnekelse ökat – där en rykande färsk forskningspublikation visar kopplingen mellan konservatism, främlingsfientlighet och klimatförnekelse.

Så står det på Chalmers hemsida. Jag har redan tidigare skrivit en snutt om det där och skulle inte ha brytt mig att nämna saken igen om det inte varit för ett antal reaktioner jag stött på i sociala medier från personer som är just ”klimatförnekare”. (De är förstås inte ”klimatförnekare” – hur skulle man kunna förneka klimatet? – utan klimatskeptiker vilket betyder att de på någon av flera tänkbara grunder ifrågasätter det alarmistiska budskapet om jordens ganska snara förstörelse till följd av utsläpp av koldioxid som förkunnas från sådana som FN:s klimatpanel IPCC och till och med ännu större vetenskapliga auktoriteter såsom sångerskan Malena Ernman. Ordet ”klimatförnekare” är bara alarmisternas nedlåtande benämning på sina hatobjekt ungefär som rasister kan kalla migranter för ”blattar”.)

Reaktionen från de klimatskeptiker jag noterade var inte riktigt lyckad. De var förolämpade. De gillade inte att bli kallade konservativa och främlingsfientliga. Ej heller hade de väl gillat, om Chalmers tagit ut svängarna, som de antagligen kommer att göra när forskningen börjar bära frukt, att bli kallade nazister eller brunråttor. Ty den här forskningen, om man får hylla verksamheten med denna ädla beteckning, handlar bara om smutskastning och brunsmetning av folk som inte är politiskt korrekta.