Eftersom jag själv skriver en bok om svenska högtider, så har jag tittat på vad som redan finns. På biblioteket hittade jag Den svenska högtidsboken, som verkar vilja vara något slags sekulärt alternativ till den svenska psalmboken. Den har ungefär likadant format, lika tunna blad och lika många sidor som psalmboken. Förordet är skrivet av bokens redaktör Göran Palm, poet med mera. Även känd som ledande profil inom kulturvänstern á la 68.

Boken gavs ut i samarbete med Förbundet Humanisterna år 2000 i samband med kyrkans skiljande från staten. Meningen var att fylla behovet av alternativa ceremonier för livets högtider för folk som inte går i kyrkan. Där finns till exempel förslag på hur en ”namngivningsfest” kan gå till för de som inte vill döpa sina barn på kristet vis, men ändå vill ha en ceremoni. Det ges förslag på dikter att deklamera och sånger att sjunga.

Idén är bra, det postkristna Sverige behöver ceremonier. Men boken är problematisk, då den samtidigt är politiskt vinklad. Det första som slår en när man tittar i innehållsförteckningen är det märkliga urvalet. I en bok om svenska högtider hittar man följande:

Samernas nationaldag
Internationella kvinnodagen
Världsbokdagen
Världsmiljödagen
Internationella fredsdagen
Internationella barndagen
FN-dagen

Jag som trodde att FN-dagen var en internationell dag, inte en svensk högtid. Att första maj finns med har jag ingenting emot, då det är en urgammal fest för att fira våren och grönskan. Men det är inte denna kulturella, ursvenska och ureuropeiska aspekt, som betonas i boken, utan i stället betonas dagens moderna socialistiska och internationalistiska aspekt. Kapitlet inleds med ett citat av socialisten Henrik Menander: ”Människovärdet vi fordra tillbaka. Kämpa för rättvisa, frihet och bröd”. Så följer Menanders sång ”Arbetets söner”. Som om det inte var nog, så följer ett utdrag ur Marx och Engels Kommunistiska manifestet.

Hur tänkte man när man infogade samernas nationaldag i en bok om svenska högtider? Hade det inte varit rimligare att plocka ur det kapitlet och infoga ett om Mårten Gås i stället? Flera svenska högtider med lång tradition saknas i boken, men FN-dagen finns med. Konstiga prioriteringar för en bok som vill vara en någorlunda komplett handbok för sekulära svenskar. Gå ut på stan och fråga folk om de kan nämna några svenska högtider. Ytterst få, sannolikt ingen, kommer att svara samernas nationaldag eller FN-dagen.

I kapitlet om Sveriges nationaldag börjar författarna med att påpeka att dagen är ny, liksom för att minska dess värde. Sedan ifrågasätter man om svenska folket överhuvudtaget har någon lust att ”hylla sitt fosterland” som man gör i andra länder. Vi är ju lite annorlunda. Nationalsången, sägs det, sjunger man bara på idrottsevenemang.

Så går manin  på hur svenska folket tycks ha ett ”kluvet förhållande till egen svenskhet” och därpå följer ett stycke om om hur rasister och nynazister egentligen är osvenska och att den sanna svenskheten går ut på att ha en ”generös invandrings- och flyktingmottagning” som påstås ha ”berikat” landet i ”århundraden”. Nationaldagen, säger man, bör göras till en välkomstfest för nya svenskar.

Man har alltså ungefär en sida på sig att berätta om nationaldagen i en bok om svenska högtider och väljer då att 1) betona att vi inte är så fosterländska, 2) vi har ett kluvet förhållande till vår svenskhet och 3) invandring berikar 4) dagen ska vara till för att fira nya svenskar. Är det här rätt prioriterat?

I kapitlet om FN-dagen ”problematiseras” inte FN på samma sätt. Här klagar man i stället över att inte tillräckligt många firar FN-dagen. Dikterna och sångerna i detta kapitel är enbart hyllande, inte ifrågasättande eller ironiska. Där finns lovsånger till idén om en värld utan gränser. FN-dagen ska omges av ett slags religiöst allvar, som den svenska nationaldagen inte tycks förtjäna. För bland de rekommenderade dikterna och sångerna i kapitlet om nationaldagen hittar man både ironiska och kritiska dikter.

I en dikt av vänsterprofilen Petter Bergman hyllas Vietnamdemonstrationen i Stockholm den 20 december 1967. Svensk polis jämförs med tsarens kavalleri som slog ner demonstrationerna i Petrograd 1917. Samma revolution här som där, alltså. Denna dikt tänker man ska läsas av på nationaldagen. I en annan rekommenderad dikt av Caj Lundgren heter det: ”Det landet ägde sitt behag. Jag märkte knappast när det dog.”

Är det sådant man vill höra på Sveriges nationaldag? Författarna klagar över att för få firar FN-dagen samtidigt som man lojt konstaterar att svensken inte gärna ”hyllar sitt fosterland”. Varför klagas inte över det? Nej, i stället vill man bidra till denna brist genom att uppmuntra att läsa dikter där det heter att man bryr sig så lite om sitt land att man inte ens märker när det dör.

Boken är inte vad den ger sken av att vara, utan har en agenda, och den är inte att främja glädjen över att vara svensk.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).