För ett hyggligt antal år sedan blev jag erbjuden att skriva ett antal krönikor i Expressen. Den första krönikan var ett ganska vetenskapligt stycke som argumenterade att Sverige troligen var den mest centraliserade staten sedan de pyramidbyggande egyptiska faraonerna om man mätte centraliseringen med den andel av BNP som staten lade beslag på. Efter det fick jag inte skriva några fler krönikor. Om jag säger att den ansvariga Expressenjournalisten sedermera fick en framstående befattning på DN Kultur så kanske du förstår varför.

Att mäta statens andel av BNP är en ganska rättfram historia, i varje fall för moderna västerländska länder som har statistiken någorlunda i ordning. Men pengarna är bara en aspekt av statens maktutövning. Därutöver finns lagarna, reglerna och föreskrifterna från riksdag och myndigheter. (Och därutöver finns propagandan, men den hoppar jag över just nu.)

Min uppfattning är att Sverige har blivit än mer centraliserat sedan min Expressenartikel. Det beror inte på att staten sedan dess tagit en större andel av pengarna utan på att den centraliserade regelstyrningen, mätt till exempel i det totala antalet regelsidor, långsamt men målmedvetet ökat med några procent om året (plus att propagandan numera ibland tangerar hjärntvättens intensitet).

Om vi antar att jag har rätt, vad kan då denna långsiktiga utveckling bero på? En förklaring är förstås att när BNP ökar så växer också de resurser som inte behövs för folkets blotta överlevnad och då kan den som är bäst organiserad tillägna sig de nya resurserna. På det viset ökade statens andel av BNP från 20 procent på 1930-talet till 45 procent idag. (Hur lyckades staten lägga vantarna på BNP-ökningen som ju faktiskt bestod av vinster i företagen och löner hos de anställda? Det hade aldrig gått utan århundradets två stora statsinnovationer som båda inträffade år 1947: källskatten och personnumret. Källskatten förvandlade arbetsgivarna till skatteindrivare åt staten och personnumret krävdes för att administrera systemet.)

En annan, lite mjukare, förklaring till den fortgående maktcentraliseringen är den nästan religiösa föreställningen att statens makthavare, politikerna och deras tjänstemän, faktiskt kan lösa alla samhällets problem och att om samhället har några problem kvar så beror det bara på att politikerna inte tagit sig tillräcklig makt. Om man till en sådan folktro lägger politikers normala mänskliga maktlystnad så får man en juggernaut som inte går att stoppa. Så här kan en juggernaut se ut:

Det slutar med att politikerna tror sig om att kunna lösa alla problem och att medborgarna också förväntar sig att de ska göra det. Tendensen till tilltagande maktkoncentration hos makthavare är ett slags sociologisk grundlag.

Till denna sociologiska grundlag kan vi foga en annan grundlag som återfinns inom nationalekonomin, nämligen lagen om avtagande marginalnytta. Glass är gott och därför äter du glass men för varje deciliter blir nyttan mindre och till slut kräks du. Kombinerade säger dessa två grundlagar att ju mer makt politikerna får (eller tar sig) enligt principen att de kan lösa alla problem, desto mindre blir nyttan av deras insatser. Till slut hamnar samhället i en punkt där marginalnyttan av ökad politikermakt blir negativ, det vill säga att vidare politiska beslut blir skadliga för nationen.

En ganska fin teori, kan du kanske erkänna, men har den någon relevans? Skolan är nog det tydligaste exemplet på att en fortgående centralisering försämrar resultatet.

Utbildningsministrarna Björklund och Fridolin har i tolv år försökt lösa skolans problem genom att utfärda fler regler för skolan. Det funkar inte och man kan bara delvis skylla på invandringen. Jag tror att staten bör släppa rektorerna och lärarna fria och säga åt dem att ordna upp situationen bäst de kan. En del kommer att misslyckas. Men de som lyckas kan bli nyttiga förebilder för andra. Trots allt har hela det en gång utmärkta svenska skolväsendet vilat på dessa yrkeskårers omdöme och vilja till självsanering.

Ett helt och hållet centralstyrt och därför misslyckat projekt är invandringen. Det projektet har inget fundament motsvarande lärarkåren som kan ge styrsel åt verksamheten. Invandringen är en från början feltänkt politikerdröm som hotar att utvecklas till en svensk katastrof och som mest av allt påminner om sovjetisk miljöpolitik: ogenomtänkt beslutsamhet med irreparabla konsekvenser.

Jag tror inte att det går att omskola Sveriges politiker, framför allt inte rikspolitikerna, till att förstå att landet nu behöver decentralisering, inte fortsatt centralisering. Kanske har kommunpolitikerna bättre förutsättningar, men där är problemet, som Hans Jensevik så ofta påpekar, att kommunpolitikerna sitter fast i statliga regler och omfördelningsystem som snedvrider deras åtgärder. Det bästa vore nog att ta bort allt det där, vem som nu skulle göra det, och ge kommunpolitikerna, liksom lärarna, frihet att ordna upp läget bäst de kan. Ju snarare, desto snabbare tillnyktring. (Skulle jag inte ha skrivit en bok om det? Den heter Självständiga kommuner och kom 1991.)