Under senare år har många samtida rörelser och händelser återgivits i massmedia. Nu senast är det rörelsen de gula västarna som getts uppmärksamhet världen över. I Sverige har dock rapporteringen varit tämligen lågmäld, kanske beroende på att det inte finns någon uppenbar koppling till Sverige. Skulle en sådan koppling finnas innebure den i så fall en kritik av våra makthavare.

Annorlunda behandlades Metoo-rörelsen. Den började i USA men fick en omedelbar efterföljd i Sverige. Under veckor och månader dominerade den nyhetsinslag och kultursidor. Varför det? Därför att det var så lätt att göra den svensk, att upptäcka svenska offer och förövare.

Tusentals var de kvinnor som vittnade om övergrepp de utsatts för. Många var de män som anklagades och avslöjades. De fick inte någon möjlighet att förklara sig före avslöjandet. De miste ofta familj, vänner och arbeten. De dödades socialt. I något fall inträdde också den fysiska döden – antagligen i flera, hittills okända fall. Den sociala döden föregår ofta den fysiska.

En man har dömts. Metoo var alltså en lynchmobb. Som sådan var den inte intresserad av sanningen. Den var ute efter att, lustfullt, skapa offer. (De kvinnor som alls inte var ute efter att skada, utan bara ville berätta om sina erfarenheter har råkat illa ut. Men lösliga rörelser kidnappas alltid av extremister.)

Den dömde är Jean-Claude Arnault, den så kallade kulturprofilen. Domen har kritiserats på många håll. Effektivaste kritiken formulerade en kvinnlig läkare. Läs den! Läkaren visar att målsägandens uppgifter – som rätten trott på – är fysiologiskt osannolika, för att inte säga orimliga.

En obegränsad välvilja, en orimlig uppmärksamhet och en målmedveten, beslutsam godtrogenhet har ägnats Metoo-rörelsen. Samtidigt sker ett otal våldtäkter och andra sexualbrott riktade mot kvinnor som inte kunnat deltaga i Metoo-rörelsen och som denna rörelse helt förbisett. Offren är unga flickor, kvinnor som arbetar i yrken som ingen är intresserad av och kvinnor som inte kan formulera sig och som ingen vill hjälpa att få uppmärksamhet.

De har nämligen ett avgörande fel. De har våldtagits av en, ofta flera invandrare. Då blir de oberörbara. (Om däremot förövaren är svensk, redovisas detta noggrant). Deras lidande är inget värt. Viktigare är att skydda den invandringspolitik som en majoritet av svenskar är emot. Att dessa offer blir allt fler är också ointressant (Brå-data återgivna i Affes Statistik-blogg):

Antalet våldtäkter har alltså sjuttonfaldigats.

Vad ska man säga om detta? Mycket är redan sagt. Den bästa och den sannaste sammanfattningen gjorde en äldre, kvinnlig bekant med mycket dålig pension: ”De bryr sig inte om oss”. Hon har politiskt gjort en lång resa och röstar numera på SD. Hennes omdöme gällde den nu installerade regeringen.

Men det är fler som inte bryr sig om dem som är offer för brottslingar, tillhörande någon minoritetsgrupp. Viljan att skydda den förda invandringspolitiken är så stor att varje nyhet, hur falsk den än är, som kan ställa majoriteten i dålig dager med tacksamhet anammas av massmedia. Nu senast visade det sig att vita skolungdomar i USA inte utsatte minoritetsföreträdare för trakasserier. Det var tvärtom. Naturligtvis ifrågasattes inte nyheten. Den publicerades för att sedan gömmas undan när den visade sig var falsk.

Här kan du se Tucker Carlson tala om fallet med skolpojkarna:

Kanske kan denna illvilja mot majoriteten bära fröet till sin egen undergång? När etablerade massmedia i sin jakt på falska nyheter själva ständigt skapar egna och dessutom förtiger förhållanden som hotar den egna världsbilden, vad blir resultatet? Det kan bli en allmän cynism. Det är inte omöjligt. Om man ständigt känner sig vara beljugen, föraktad och att ingen bryr sig om en – vad finns då kvar? Tyvärr ligger cynismen nära. Den är ett skydd mot en uppgivenhet, som annars blir för tung att ständigt bära.

Vad skulle annars alternativet kunna vara? Så som övriga partier uppträder måste SD och Kd tillsammans få över 50 procent för att en ändring skall ske. M är för högdraget förnäma för att beblanda sig med vanligt folk. Borttagandet av pärlhalsbanden var bara kamouflage. Mp, C och L är bortom räddning. Vid nästa val kommer något eller flera av dem att försvinna. S vacklar, förblindade av makthunger, mot stupet. V kommer att klara sig. Det blir det återstående partiet för alla romantiker.

Detta kommer att ta tid. Mycket kommer att hända under denna tid. Kanske blir det avgörande inte vad som händer i riksdagen utan det som sker utanför denna.