Igår skrev jag om hur märkvärdigt lätt och fredligt det gick till när Sverige genomförde vår motsvarighet till den blodiga franska revolutionen. Det berodde på svensk vänlighet och kompromissvilja, påstod jag (och föreslog att du gärna får kalla det konflikträdsla). Adeln gjorde inte särskilt motstånd trots att den förlorade sina privilegier, till exempel ensamrätten till vissa statliga tjänster.

Kanske tänkte du på en märkvärdig sak i min berättelse som jag inte gjorde något nummer av igår men idag ska framhålla, nämligen att den som i Sverige genomförde ”den borgerliga” revolutionen inte, som i Frankrike och hundra år dessförinnan i England, var borgarklassen själv, utan kungen. I England och Frankrike var borgarklassen tvungen att avrätta kungen för att få sin vilja igenom. Men i Sverige gjorde kungen själv jobbet åt borgarklassen. Det var Gustav III som tvingade igenom den avgörande lagen, alltså Förenings- och säkerhetsakten.

Detta är mycket tänkvärt. Det handlar om centralmaktens, ”statens”, historiska roll i vårt land. På Gustav III:s tid representerades och kontrollerades centralmakten av Gustav III, idag representeras och kontrolleras den av politikerväldet.

Jag brukar i marxistisk anda framställa centralmakten som representant för något etablerat intresse, till exempel att staten före Förenings- och säkerhetsakten kontrollerades av den härskande adeln eller att staten vid tiden för förra sekelskiftet kontrollerades av de svenska industrikapitalisterna och de stora jordägarna.

Men detta är inte riktigt sant för Sveriges del. Hos oss har centralmakten, vilka individer det än varit som hållit i spakarna, tidvis uppvisat en avsevärd självständighet i förhållande till övriga makthavare. Staten kan hos oss vara en egen spelare som inte nödvändigtvis går i andra intressens ledband. Gustav III är ett bra exempel. Han struntade i adelns intressen och gjorde sig till ledare för en borgerlighet som vid det laget knappt hade formerat sig och ännu ej tagit sig ton. Ett annat exempel är Karl XI som med sina reduktioner gick på tvärs mot en vid det laget – andra hälften av 1600-talet – dominerande adel som ägde två tredjedelar av Sveriges odlingsbara jord (definierad som jord som tillhör hemman; hemmanen finns räknade och fördelade på ägare). Hur kunde det gå till?

Tillåt mig en utvikning om vår tid. Att adeln före reduktionerna ägde två tredjedelar betyder ungefär, tror jag i alla fall, att den kontrollerade två tredjedelar av BNP eftersom nästan hela produktionen kom av marken och vi kan låtsas att all mark var lika produktiv (om något var adelns mark mer produktiv än annan mark, vilket skulle betyda att den kontrollerade en ännu större del av BNP). Vid samma tid ägde staten själv mindre än tio procent av jorden och erhöll skatt från självägande bönder, så kallade skattebönder, som tillsammans ägde mindre än en tredjedel av jorden. Med det vill jag säga att den svenska staten, centralmakten, i jämförelse med adeln rent ekonomiskt sett var ganska liten, ungefär hälften så stor. Och ändå lyckades den ge sig på adeln och genom Karl XI:s reduktioner ta ifrån adeln hälften av dess ägande och inkomster. (Den tredjedel av Sveriges hemman som Karl XI exproprierade från adeln användes för att skapa utkomst för en ny, välorganiserad krigsmakt, den karolinska armén.) Jag påpekar detta för dem som tror att den svenska staten idag måste vara en maktlös lekboll i händerna på det globala kapitalet bara för att det globala kapitalet är rikare än svenska staten.

Hur kan alltså den svenska centralmakten alltså under vissa historiska skeenden ha fått en så oberoende ställning att den liksom representerat hela nationen och kunnat agera utan särskilt mycket hänsyn till starka särintressen? Jag vet inte, jag kan bara konstatera att det verkar vara så i Sverige mer än i andra länder. Det finns ett nästan regelbundet mönster i svensk historia där centralmakten ömsom allierar sig med bönderna mot adeln och ibland med adeln för att adeln – eller motsvarande herreskikt – ska bli fri att göra det som den är bra på, till exempel att kriga under stormaktstiden och att bygga företag under den industriella revolutionen.

Bönderna förr i tiden motsvaras idag naturligtvis av den nettoskattebetalande medelklassen. Gamla tiders herreskikt, till exempel adeln, motsvaras idag av det välfärdsindustriella komplexets ledarskap, framstående journalister och opinionsbildare samt alla andra som lever i närhet av och i någon sorts symbios med politikerväldet. Centralmakten är numera politikerväldet i stället för kungen. Den koppling mellan en stark centralmakt och ett starkt herreskikt som dagens politikervälde representerar har vi haft under två tidigare epoker i Sveriges historia, nämligen Kalmarunionen och det karolinska enväldet.

Vi skulle behöva en ny sorts centralmakt som ersatte dagens politikervälde och i stället bildade allians med vår tids motsvarighet till bönderna, alltså medelklassen. Den sortens allians fanns till exempel under Gustav Vasa.

Det finns mycket vi kan lära oss om vårt land om vi studerar dess historia.