Läget verkar helt låst i riksdagspartiernas förhandlingar om vem som ska bli statsminister och bilda regering. På löpsedlarna har det stått att ”det här kan pågå ända till jul”. Kan det pågå till jul så kan det väl pågå till påsk. Inom överskådlig framtid kommer Sverige nog inte att ha någon regering.

En del menar att det regeringsfria alternativet är bra för Sverige eftersom det mesta regeringar gör är till skada, men det tror inte jag ty det finns åtskilliga problem som bör åtgärdas och jag vill inte helt avskriva förhoppningen att politikerna som omväxling skulle kunna göra något bra.

Men frågan är hur det kunnat bli så här. Det finns säkert tusentals möjliga svar, men jag ska peka på en förklaring som har fördelen att den inte är personorienterad såsom exempelvis att allting är Annie Lööfs och Jan Björklunds fel eftersom de inte kan tala med sverigedemokraterna. Min förklaring är strukturell vilket betyder att den inte framhåller några tillfälligheter utan i stället betonar systemets konstruktion, kort sagt att det handlar om ett systemfel (vilket är väldigt tråkigt eftersom systemfel är särskilt svåra att åtgärda).

I det senaste valet blev Sverige medvetet om en företeelse som kallas klanröstning. (Klan är ett för svenska förhållanden relativt nytt ord. Förr hette det ”stam”. Jag tror att ordbytet har samma PK-istiska orsaker som att det numera inte heter zigenare, utan rom, inte eskimå, utan inuit, inte lapp, utan same, inte städerska, utan lokalvårdare och så vidare. Klan låter lite flottare än stam eftersom det associerar till skotska lairds i rutiga manskjolar snarare än till, ja, du vet, ungefär som Pippi Långstrumps pappa.)

Klanröstning betyder att varje individ inte bestämmer sin politiska uppfattning på egen hand utan i stället underkastar sig viljan hos en auktoritet som kan vara en klanhövding. Sverige är chockerat över att detta bruk är så allmänt förekommande i invandrartäta områden.

Att vi inte kan betrakta denna sed med större jämnmod är konstigt eftersom det är precis så det går till i svenska politiska partier. Detta är den normala ordningen i svensk politik – och det är detta som är systemfelet. Alla riksdagsledamöter måste lyda sin härförare och klanhövding, nämligen partiledaren. (Jodå, lydnadskulturen skiljer sig en aning mellan partierna men när det kommer till omröstning hoppar ingen ledamot över skaklarna.) I detta avseende är den svenska riksdagen som ett normalt utanförskapsområde. Alla lyder sin klanhövding och av samma skäl, nämligen att om man inte lyder så förlorar man ledarens protektion vilket i politiken betyder att man nästa gång inte hamnar på valbar plats eller ens på partiets lista.

Varför är då detta ett systemfel och orsaken till att regeringsbildningen kör fast? Tänk dig att alla riksdagsledamöterna fick bestämma själva och rösta fritt. Helt nya konstellationer skulle bli möjliga. Inte vet jag vad som skulle hända, men troligen skulle ett antal moderater och kristdemokrater öppna för sverigedemokraterna och ett antal socialdemokrater sälla sig till vänsterpartiet och ytterligare ett antal börja dricka kaffe med sverigedemokraterna.

På lite sikt skulle effekterna bli revolutionerande. En helt ny typ av människor med egna idéer, jag till exempel, skulle börja intressera sig för vad som borde vara en medborgerlig skyldighet, nämligen att under en tid utöva ett personligt ansvar för nationen och dess framtid. Jag tror att detta skulle vitalisera våra demokratiska församlingar som idag nästan bara lockar lydiga och fantasilösa människor som begåvat folk – vilket lite slarvigt kan definieras som den halva av befolkningen som har mer än 100 i IQ – bara gäspar åt.

Nu kommer en självklar, enkel och samtidigt ohyggligt komplicerad fråga: varför väljer Sverige klanröstningssystemet snarare än ett individualiserat system – just det röstningssystem som vi anser att medborgarna ska följa i valen – när riksdagen ska fatta beslut? Det finns ingenting i grundlagarna som säger att ett parti inte kan släppa sina riksdagsledamöter fria. Det finns ingenting som säger att man inte skulle kunna bilda ett personvalsparti som bara har fria kandidater. (Jag har förresten skrivit en bok om just detta, men inget parti eller partibildare har huggit på idén.)

Jag kan inte komma fram till något annat än att denna politikerväldets klanmentalitet är ett kulturellt tillstånd. Att säga ”kulturellt tillstånd” är detsamma som att säga att man observerar men inte förstår utan bara konstaterar faktum. Folk tänker olika. Vi svenskar är ett säreget folk som vi själva inte begriper oss på.

Samtidigt som vi inte begriper oss på oss själva så vet vi att vi gillar oss själva. Vi skulle behöva bejaka och erkänna denna kärlek till oss själva och fosterlandet. Den finns hos oss, nedtryckt strax under ytan. Den är inte rasistisk, inte fascistisk, inte nazistisk. Den är bara självklar, naturlig och schysst. Vi bör träna oss på att acceptera och gilla oss själva.