Jag hade bil i fyrtio år. Fem franska bilar på raken. Hur kan man vara så envist insnöad?
”En man som heter Ove” kunde bara tänka sig att köra Saab. Hur kan man vara så fäst vid ett bilmärke?

Mängder av äldre, erfarna och livsvisa människor kan bara tänka sig att rösta på de etablerade partier de hållit fast vid sedan ungdomen. Hur kan man vara så förstockad?

Jag ska berätta lite om en omtumlande erfarenhet som fick mig att – efter år av motvillig begrundan – byta politisk åskådning. Kanske kan det förklara lite av detta slags förstockelse som de tre exemplen ovan illustrerar.

I studierna vid Stockholms handelshögskola ingick att man helst skulle skaffa sig något slags praktik utomlands. Jag kom till Berlin och arbetade några månader på ett varuhus. Efter de första veckorna, då jag måste vänja mig vid både språket och miljön, gick det bra. Chefen var visserligen som en nidbild av en tysk, skrek frågor och order utan att lyssna på svar och hade ett stort porträtt av sig själv i SS-uniform bakom skrivbordet. Men arbetskamraterna var trevliga och det var uppenbart att de ville att jag skulle trivas. Också de före detta SS-soldaterna i transporttjänsten var justa: De dolde inte sin bakgrund under nazi-väldet och de berättade gärna historier om den tiden. De berättade till exempel att varje morgon, vid uppställning i det brittiska fångläger de hamnat i, klubbades ett par tyskar ihjäl. De berättade på ett sätt som gjorde att jag trodde dem. Det gör jag fortfarande. Kanske kommer någon historiker att verifiera deras berättelse.

Men en morgon var en fjärdedel av de anställda försvunna. De dök inte upp på jobbet. Muren hade börjat byggas och gränsgångarna, de som bodde i öst och arbetade i väst, var avskurna från sina arbeten.

Jag kommer ihåg stämningen på arbetet, även om jag inte minns något särskilt yttrande; den var lugn, men samtidigt dovt nedstämd. Denna stämning var än mer påtaglig vid ett massmöte dit alla anställda förväntades gå för att lyssna till Willy Brandt, då borgmästare i Berlin. (Det här var i augusti 1961).

En kvarts miljon var där. Jag stod i utkanten av massan, som avtecknade sig som en mörk, tät skog framför mig. Jag kommer inte ihåg något av talet, men jag minns den dova, tryckande stämningen. Den här upplevelsen bidrog till att förändra mig.

På den tiden var jag mycket vänster, även om det var en vänster av speciellt slag. Jag var till exempel anhängare av marknadsekonomin. Men i andra frågor kunde min inställning sticka av så mycket mot den förhärskande socialdemokratiska att jag kunde beskyllas för att ha en kommunistisk älskarinna. Det var tyvärr inte sant.

Men efter Berlin hände något utan att jag själv riktigt var medveten om det. Den trosvissa anti-amerikanismen började stöta mig. Den vänliga men lite nedlåtande synen på arbetare störde mig. Jag kom ihåg mina arbetskamraters allvar och oro i Berlin. Jag började se världen på ett annat sätt. Det tog ändå flera år för mig att först vara gråsosse och sedan, efter ett antal år då jag inte röstade, gå vidare högerut. Jag var ändå, i början på denna process, ung och formbar.

Hur skall en gammal socialdemokrat, som alltid arbetat på samma arbetsplats, bott på samma ort, umgåtts med samma – också socialdemokratiska – vänner kunna få en så ny och stark upplevelse av verkligheten att han byter politisk åskådning? Han vill inte se att hans parti övertagits av människor som liknar mig när jag var ung och höll honom och hans likar för mindre vetande.

Men ändå sker åsiktbyten också bland dessa människor. En studie (Folke, Persson och Rickne) som upprört en del politiska kommentatorer har visat, att arbetslinjen gav stora grupper sämre ekonomi, särskilt gentemot andra grupper. Det uppstod ett gap på 20 procent mellan dem som hade fast förankring på arbetsmarknaden och dem som hade osäkrare villkor. Finanskrisen hade liknande verkningar, men dessa nådde också dem som hade arbeten, men osäkra sådana. Undersökningen visar att SD:s politiker i stor grad tillhör dessa förlorargrupper, i betydligt högre grad än andra partiers politiker. Man visar också att SD har lättast att få väljare i valdistrikt, som mer än andra utsatts för dessa ekonomiska förändringar.

I debatterna före valet anfördes denna undersöknings resultat som ett argument för att invandringen inte skulle ha så stort betydelse för SD:s anhängare utan istället ”de växande klyftorna”, och underförstått: en vänstervridning av socialdemokraternas politik skulle vara ett effektivt vapen mot SD.

Detta är en inskränkt invändning, som dessutom visar en obekantskap med enklaste marxistisk analys: De materiella förhållanden som dessa människor med svag ställning på arbetsmarknaden lever under, formar deras mentalitet och inriktar deras varseblivning mot hot som ytterligare kan försämra deras villkor, det vill säga mot invandringen.

Jag fick min upplevelse som, efter flera år, ledde till en omprövning och nyorientering av min politiska världsbild. De ekonomiska omvälvningar som gett stora grupper en osäkrare ekonomisk ställning verkar förstås fortfarande. Vi kan alltså förvänta oss att SD fortsatt tillväxer. Denna tillväxt kommer att accelerera vid den konjunkturnedgång som är att vänta och den därpå sannolika kraschen på bostadsmarknaden och i resten av ekonomin.